Många av Ivar Lo-Johanssons noveller handlade om Sörmland. Det var här han hade sitt ursprung, från detta kuperade brukslandskap han cyklade som ung man, med siktet inställt på ett liv i stan och i ordens tjänst. Men helt frigör man sig aldrig från sitt ursprung.
Trakten läser
Under de gröna ekarna i Sörmland, novellsamling av Ivar Lo-Johansson, med trägravyrer av Sven Ljungberg, Forum, 1976. Novellerna är skrivna mellan 1968 och 1974.
Han skrev förstås i alla genrer, romaner, självbiografi, journalistik, dramatik med mera. Men novellerna måste ha haft en varm plats i hans författarhjärta. Under 1900-talet kunde en outbildad människa få en novell publicerad i en tidskrift – och få betalt! Att skriva färdigt en hel roman, det var inte lätt för den fattige. Minns Woolfs Ett eget rum; utan de fyra väggarnas frid blir ingen stor konst skriven. Men liten konst, det kan åstadkommas.
I boken Oxgraven berättar Ivar Lo om statarlivet, som så ofta. Tragik och svårigheter fyller sidorna, emellanåt tillåter han sig en smula humor, som i novellen om det grälande, kortspelande paret. Men i titelnovellen tynger armod och översitteri både hjon och arbetsledare som en våt komocka.
En annan stämning fyller boken Under de gröna ekarna i Sörmland. Inte för att folket har det bättre, klasshat och uselhet regerar lika hårt här. Men författaren riktar sina skarpa formuleringar med en hel del uppsluppenhet. Det blir ofta både elakt och äckligt, en hänsynslös satir som snärtar ens kinder när man läser.
Den pryde lär bli redigt varm om de där kinderna, för här vankas det sex av utstuderat slag. I ”Vikingakärlek” kopuleras det när det borde huggas runsten, det blir en saga som drar åt det isländska med kärv grovkornighet och en hejsan-hopsan-inställning till våldtäkt: den unga Banka tycker sig fäst vid förövaren och ”fjärde natten var det tvärbra.”
I ”Pintorpafrun” får vi Ivar Los version av en sörmländsk klassiker. Herrgårdsmonstret Anna Karlsdotter (det finns andra möjliga namn på Pintorpafrun) dyker upp i många berättelser. Johansson låter henne tortera tjänstefolket, klippa fingrarna av olydiga barn och tvinga pigan att äta bröd bakat av avföring. Sen får hon sitt straff när själve Djävulen kommer åkande på en stor ek. Blodet sprutar och svavelångorna stiger ur golvet.
Märkligast i boken är kanske ”Tälje tokar och sanningspallen i Trosa”. Där skildras historiska övergreppsorgier vid ett kloster i Tälje, fast egentligen handlar det om den sanningsälskande bankmannen Konrad Thäger, som predikar sanning men anklagas för lögn och sexuella övergrepp.
Mest berömd är nog ”Kvinnofabriken”, som filmats med Magnus Härenstam i huvudrollen. Filmen fick namnet Tuppen. Novellen handlar om en självgod ung man som blir chef på en textilfabrik i Harg nära Nyköping. Det är krig och många män är inkallade, så han tänker sig att karltorkan ska göra det lätt att förföra kvinnor. Men en besvärlig klassmedvetenhet, liksom ett hårdfört kvinnokollektiv, ställer till det. Han lyckas ändå sprida gonorré till flera flickor innan han möter sitt brutala öde.
Genomgående är Ivar Los spotska humor, som drabbar alla, rik som fattig. I Oxgraven finns en förlåtande värme, en tydlig kärlek till utsatta människor, som saknas här. Ändå är boken läsvärd. Vi måste ställa oss på de svagas sida, men kanske att vi inte alltid måste göra det. Den största behållningen med novellerna är, som ofta med Ivar Lo, språket. Det är rakt och tillgängligt, men med oväntade ordval och bra rytm:
”Han dansade henne blod i sko. Till slut var skorna blodfyllda, så det skvassade om dem. Djävulen tog ett nytt tag. I en gastkramning förde han dem vidare i dansen. Det fortsatte, tills det blev deras trettonde tur.”
Ur: ”Pintorpafrun”, från Under de gröna ekarna i Sörmland
