Efter fjorton års tystnad visade författaren Jesper Larsson återigen att han hör hemma i den svenska författareliten. Idén till Den dagen den sorgen kom till honom efter en skilsmässa 2012. Nio år senare gavs den ut hos Nirsteds, belönades med Sveriges Radios romanpris och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Trakten har träffat honom på Birgers konditori i Oxelösund.
Förlaget har fått trycka en andra upplaga. Jesper Larsson är på väg mot en storsuccé.
– Man får ju hoppas på det, säger han.
Den dagen den sorgen är inte Jesper Larssons första rodeo. 2003 debuterade han med novellsamlingen Snö, tårar: berättelser, som nominerades till Borås tidnings debutantpris, och 2007 kom den stora romanen Hundarna ut, enligt Jesper själv en roman som brände ut honom.
– Så den här gången ville jag begränsa mig, berättar han.
Den dagen den sorgen handlar om tonårspappan Bengt som förlorat sin fru Grace till cancern. Fyra år senare upplever han sig förlora dottern Melissa eftersom hon växer upp och blir alltmer självständig. Det är en berättelse om en tonårsförälders sorg och saknad, som eskalerar till kontrollbehov.
Tanken från början, berättar Jesper, var att Melissa skulle glida längre och längre ifrån Bengt som en följd av hans försök att överbrygga avståndet Fast något budskap till tonårsföräldrar har Jesper Larsson aldrig haft för avsikt att ge:
– Jag vet inte vad det budskapet skulle vara. Gör inte så? En manual för hur man inte ska vara som tonårsförälder? Det blir påklistrat.
Jesper har tonårsbarn själv, nitton och sexton år gamla.
– Det är bara att acceptera att barnen växer upp. Man kan inte, ska inte, veta allt om varandra. De måste få leva sina egna liv.
Melissa börjar en skrivarkurs och Bengt är inte särskilt poetisk av sig. Bryggan mellan far och dotter ter sig oöverbrygglig.
Bengt skulle väl inte skriva en dikt, va?
– Han skriver på en lapp vad han vill säga till Melissa: ”Jag älskar dig idag och alla andra dagar.” Det är hans bidrag till poesin.
Vid ett tillfälle läser Bengt sin dotters texter. Han läser och läser och någonting händer med honom.
– Men att gå därifrån till att bli poetisk tror jag är långt, säger Jesper.
Som läsare upplevde jag ett sökande efter Bengts djupare dimensioner. Något som Melissa ibland framställs som en representation av.
– Jätteintressant! Det har jag inte tänkt på. Men det är inte min bok längre. Den är er, säger Jesper.
Hans avsikt var att skapa en logisk följd i berättelsen, en känsla av att allt som händer i boken var oundvikligt.
Hade Melissa kunnat resonera med Bengt?
– Jag vet faktiskt inte. Han är nog svår att nå. Kanske om hon verkligen tagit i och skrikit.
Det blir ett nödvändigt ont för Bengt att ta en större roll i föräldraskapet. När Melissa var liten tog Grace hand om henne. Bengt höll sig helst på avstånd. Han orkade mest med sin dotter när hon sov.
Är det en logisk följd att Bengt tvingas in i föräldraskapet som änkling och att han senare utvecklar kontrollbehov?
– Det kan man tänka sig, säger Jesper Larsson.
Vad har du för relation till Melissa?
– Jag är på Bengts sida, som tappar henne, famlar efter henne, försöker få fatt i henne. Det är kanske min relation till henne också, säger han.
I ett av inslagen på Sveriges Radio kallas Bengt för trångsynt därför att han bland annat kallar depression för skryt och irriterar sig på tiggare.
– Det stämmer med personen jag velat teckna. Det är inte helt ovanligt att man tänker så men vad jag tycker om Bengt blir efterhandskonstruktioner.
Hur ovanlig tror du Bengt är i verkligheten?
– Det han gör är förhoppningsvis ovanligt. Men jag tror inte att han är helt ovanlig.
Håller du med Bengt om att depression är skryt?
– Nej, det gör jag inte. Men jag förstår honom. I vissa samhällsklasser och framför allt förr om åren betraktades depression som skryt. Det var något överklassen hade tid att ägna sig åt. De som skötte markservicen fick lov att arbeta på.
Vad skulle du säga till Bengt om du träffade honom idag?
– Jag förstår dig. Trots det du gjort.
Jesper Larsson har en saklig blick på depression. Ändå väjer han inte ett ögonblick för den realistiska skildringen i boken.
– Det är bara text. Att leva med det i verkligheten är någonting annat. Jag drar mig inte för att skriva om det. Snarare tvärtom. Jag vill kunna skriva om precis allting, förklarar han.
Finns likheter mellan dig och Bengt?
– Jag har också svårt att uttrycka mig verbalt. Det är nog därför jag tycker om att skriva. Man får hur mycket tid som helst på sig att formulera sig, säger Jesper och fortsätter:
– Men det förstår ju du också att boken handlar inte om mig.
Jesper Larsson jobbar som översättare av Harlequin-romaner för bokförlaget Harper Collins. Vid sidan om kör han ut mat från Björntorp till äldre i Oxelösunds kommun. Läsning och skrivande upplever han likadant. Därför har det inte blivit mycket läsning på senare år, berättar han. Skrivandet har rentav fungerat bättre.
– Böcker och litteratur har varit ganska laddat. Ångestfyllt. Att sitta och läsa stjäl tid som jag borde ägna åt skrivandet, säger han.
Jesper beskriver boken som en molande värk. I perioder har han fått ta till drastiska åtgärder för att få någonting gjort.
– Jag har åkt upp till Stadsbiblioteket i Stockholm, suttit där för att tvinga mig arbeta på romanen.
Hur många darlings har du fått klippa bort?
– Varför ska man döda den man älskar?
Det beror så klart på, förklarar han, hur man definierar en darling.
Dina bästa tips till aspirerande författare?
– Ett: Skriv! Det låter banalt. Men jag gick omkring i tio år och tänkte att jag ville bli författare på 90-talet utan att skriva en rad. Två: Läs det du skriver! Jag har gått på skrivarskolor där många inte velat läsa sina egna texter. Då har man hamnat fel. Tre: Läsa andras böcker.
Allt man läser formar ens skrivande, menar han. Han minns Stieg Larssons Autisterna och George Batailles Ögats historia som viktiga böcker.
– Allt ska vara möjligt. Total gränslöshet i stram form, säger han.
Man skriver i enlighet med sin personlighet, tillägger han. Vissa författare är mer av estradörer som gärna håller låda på bibliotek runtom i Sverige.
Det viktigaste är att hålla formen?
– Det är viktigt (klappar sig på magen och skrattar). Det blir inte lättare med åren.
Hur ser framtiden ut?
– Jag har skrivit en pjäs som ligger hemma och vilar. Sedan fick jag en förfrågan från Sveriges Radio att skriva ett bidrag till Radionovellen.
Har du någon idé för Radionovellen?
– Ja, det har jag.
En molande värk?
– Ja (skratt), precis. I värsta fall. I bästa fall kliar det lite skönt.
Vad heter pjäsen?
– Arbetsnamnet är Grand-Place. Grand-Place är ett torg i Bryssel. Pjäsen kommer att få vila några veckor, det händer någonting då. Man får en annan blick på den.
Vad handlar pjäsen om?
– Två unga personer dagen innan de ska åka till Grand-Place och tända eld på sig själva.
I protest mot?
– Någonting. Det får vi se.
Jesper Larssons Den dagen den sorgen tilldelades Sveriges Radios romanpris för 2022, i kamp med bl.a. Klas Östergrens Två pistoler och Kerstin Ekmans Löpa varg. Lyssnarjuryns diskussion av romanen finns att streama här.
