Vilkas tankar har diskuterats och vad skulle ha skett om filosofins och tänkandets historia sett annorlunda ut? Anna Höök funderar på tåget hem till Sörmland.
Vad ska det här vara bra för?
Jag sitter på tåget på väg hem till Strängnäs efter ett seminarium på Södertörns högskola. Jag har precis börjat B-kursen och idag har vi diskuterat Quentin Skinner och Peter E. Gordon. Jag förstår ingenting. Eller någonting kanske jag förstår, men detta är svårt för mig. Väldigt svårt. Min lärare säger att det här är väldigt viktigt. Kanske viktigast? Det här är grunden i idéhistoria. (Tur att en ska bli journalist och inte idéhistoriker då tänker jag.)
Jag funderar på varför. Varför ska vi läsa det här? Ett stort frågetecken har hängt över mig sedan jag började läsa idéhistoria. Varför ska vi lära oss det här? Vad ska vi med kunskapen till? Vad kan den betyda i framtiden?
Nu tänker jag att det kanske är det som är svårt. Jag är sådan som gärna vill att det jag gör gör skillnad. Jag vill ha mätbara resultat, tydliga arbetsmetoder och främst, sträva mot ett mål.
Jag ser inte det i min läsning av kurslitteraturen. Jag ser olika vita gubbar som sitter och tycker saker genom historien. Män som är intellektuella, skriver om sina funderingar, vill visa sig smarta och duktiga, tuppar upp sig mot varandra. Ja, jag generaliserar, men jag kan inte låta bli att tänka att det skulle vara annorlunda om vi lyssnat på vad kvinnorna hade att säga genom historien. Då hade det hänt grejer. “Om kvinnor hade fått bestämma skulle det inte finnas några krig”, hör man ibland. Det kanske inte är helt sant, men det ligger något i det. Kvinnor är nog generellt mer lösningsorienterade och bättre på att se större sammanhang. De tuppar sig inte, men deras röster är starka. Därför är de få texter vi fått läsa som är skrivna av kvinnor mer hands on. Så tror jag i alla fall. Be mig inte styrka med källa tack. Detta är bara jag som sitter på tåget och funderar.
Nu läser vi teori och metod. Jag famlar i virrvarret av alla nya tankar och synsätt. En kursare filosoferade att vi utsätts för en isärdragning. Våra tankar om hur saker ska göras och tänkas dras isär, för att sedan (förhoppningsvis) sättas ihop igen. Jag tycker om den metaforen. Det är precis så det känns. Jag dras isär.
Så, för att svara på min egen fråga; Varför? Därför att de som läser idéhistoria (och annan humaniora) i framtiden ska, som nu, få perspektiv på tankegångar genom historien, men samtidigt – när de kommer till nutid (vår framtid) – mötas av en annan värld. En värld av förståelse och respekt. En värld där alla får plats och vi har en global rättvisa. Därför att det är min önskan, en dröm och ett mål tillräckligt stort för att jag återigen kan tänka mig att kanske, eventuellt försöka mig på att förstå Skinner.
Tillsammans kan vi göra världen mycket bättre en liten bit i taget.
Cambridgeprofessorn Quentin Skinner (f. 1940) är känd för sin diskussion av vad han kallar för ett republikanskt frihetsbegrepp; frihet är då att tolka som avsaknaden av andras godtyckliga dominans. Man kan tänka sig någon som är formellt och juridiskt fri, men som ändå domineras av andras godtycklighet. Är t.ex. en student i idéhistoria (som har friheten att gå eller inte gå en viss kurs) republikanskt fri från lärares, klasskamraters och samhällsnormers godtyckliga dominans?
