Nu har Nikanor Teratologen (pseudonym för Sten Niclas Birger Lundkvist, född 1964) gjort ett mastodontiskt arbete med att plocka isär Gunnar Brandells översättning av L’homme révolté (Människans revolt, 2002) så att vanligt folk – inte bara intellektuellt privilegierade och rikligt utbildade människor – åtminstone får en chans att njuta av Albert Camus slingrande tankegångar genom historiens mer eller mindre synliga brott och revolter.
Jag säger inte att Den revolterande människan (2022) är enkel, absolut inte. Tankegångarna är blytunga och det gäller att ha huvudet på skaft för att inte tappa bort sig bland premisser och slutledningar. Camus är en svår författare, filosof och absurdist (han kallade sig ogärna existentialist). Men om man orkar gräva sig igenom hans intellektuella ekvilibrism är hans texter rena skatterna.
Är man vänstermänniska och lite uthållig i tanken är Camus med andra ord en fröjd att läsa.
I Myten om Sisyfos försöker han bygga ett luftslott av en människa i en värld där ingenting har någon betydelse. I Den revolterande människan söker han, med utgångspunkt i den franska revolutionen 1789, kärnan i människans okuvliga vilja att protestera mot allt och alla som luktar minsta auktoritärt, och finner ett nästan naturligt behov av att ena världen under en flagg i ruinerna efter andra världskriget.
Är man vänstermänniska och lite uthållig i tanken är Camus med andra ord en fröjd att läsa.
Ska man sammanfatta Den revolterande människan i en enda mening bör man göra det med hänvisning till den gamla jakobinen Anacharsis Cloots’1 livsdevis: historiens fullbordande betyder människans enhet. Camus menar att drömmen om en enad mänsklighet är levande i revoltens själva vara. Han menar att socialismen är en rationalisering av, och ett arv efter, den kristna filosofin, att människan efter Guds död2 tvingades skapa sig ett nytt mål för sin existens. Jag skulle vilja gå så långt som att se Den revolterande människan som ett erkännande av att andemeningen i Myten om Sisyfos – konsten att leva utan mening – misslyckades.
Och för någon är det kanske överraskande, för att inte säga ironiskt, att en författare som kallats ”Nazisten i Övre Kågedalen” – som skrivit tydligt och målande om en tonåring som tvingas föra in sin lem i en äldre mans anus för att undvika stryk och som i sin ungdom sägs ha brutit sig in i en kyrka och skändat kistor – får i uppdrag att översätta en klassiker som talar om mänsklighetens enande. Men den som fastnar i den fällan har snubblat på gränsen mellan författarens verk och person.
Det spelar ingen roll vem han är eller vad han har för politiska åsikter eller vad han har för historia. Redan innan sin hemska debut 1992 (Äldreomsorgen i Övre Kågedalen) var Nikanor Teratologen beläst inom den tunga, tyska filosofin där namn som Friedrich Hegel och Arthur Schopenhauer härbärgerar. Det är förmodligen därför han gör ett gediget arbete med att massera ut Gunnar Brandells lingvistiska knölar, vilket räcker för att visa att just Teratologen var rätt man för jobbet.
Nyöversättningen av L’homme révolté är en framgång, därför att nu mer än någonsin får svensk litteratur njuta av ett av Albert Camus mest svårforcerade verk. Och det var på tiden. För det är i oroliga tider som dessa, med krig, inflation och fattigdom, som vi behöver Camus som mest. När vanligt folks plånböcker smalnar därför att hyresvärdar och skolkoncernsmoguler ska tillåtas plocka ut absurda aktiepengar. När Ryssland till synes obehindrat fortsätter spränga sönder Ukrainas infrastruktur. När högervindar blåser kalla siffror över ett förbittrat Sverige under ett råbarkat tidöavtal.
Att läsa Camus Den revolterande människan är att insistera på att kampen inte är över. Att de senaste 30 årens högerlutning inte är självklar.
Camus gör skillnad på revolt och revolution: revolt är de små (nåja) aktionerna som skapar vändpunkterna i historieskrivningen. Revolutionen (med stort R) är den som ännu inte ägt rum, därför att den skulle en gång för alla skapa historiens slut, och fullborda Cloots’ livsdröm. Den kommer vi kanske aldrig få se, men vi måste, för att tala med Göran Greider, åtminstone skapa oss en horisont på vilken vi kan skymta drömmen om en enad värld. En nyöversättning av Den revolterande människan påminner oss om det. Att drömmen är möjlig.
Det är det Nikanor Teratologen har gjort tillgängligt för oss.
1Anacharsis Cloots är en pseudonym för Jean-Baptiste du Val-de-Grâce, född i Tyskland 1755 och död i Frankrike 1794. Han var en betydande gestalt för den franska revolutionen, en tid som präglar Camus skrivande mycket.
2Nietzsche dödade Gud i en av historiens kanske märkligaste filosofiska skrifter: Så talade Zarathustra (1883-1885), även den en bok som Nikanor Teratologen översatt.
