Han är filosofen som ville ”örfila universum” och slita människan i atomer och plåstra ihop henne igen, till någonting bättre och uppriktigare än den som måste spela apa för brödfödan. Det är så man behöver förstå kärleken i budskapet bakom den pessimistiska kulissen.
Émile Michel Cioran är hänsynslös i sina filosofiska fragment i Sönderslitning (1979). 1700-talets feodalherrar förlorade sin makt därför att de underskattade borgarnas drivkraft och folkets fåfänga drev revolutionens bilor. Människan är inte skapare av historien, den bottnar i en rad olyckshändelser som människan råkar vara orsak till.
Först skapade hon gudarna, sedan drevs hon av avundsjuka till att genomskåda hemligheten bakom deras makt och deras sinnesfrid. Så uppslukades människan av handlingens och kunskapens lockelse och gudarnas hämnd lät inte vänta på sig: än idag kan hon inte låta bli att söka därför att själva det uppslitande sökandet har blivit hennes förbannelse.
Denna förbannelse och sönderslitning, detta sökande, utgör historiens rörelse framåt. Därför, menar, Cioran, är människan historiens skapare. Människan är ett ilsket barn och naturen en trött förälder. I vår iver och fåfänga skapar vi ideligen nya brott på historiens tidslinje; vi kallar dem framsteg fast de är misstag. Misstag som föder nya misstag.
Där Albert Camus menar att historiens slut skulle vara en värld under en flagg, hävdar Émile Cioran att där väntar förvirring hos en mänsklighet som gjort bort sig i sin iver att plåstra om de sår hon själv rivit upp. Människan berusar sig för att undvika mötet med sin grundvalar: hon är naturens största skapelse och samtidigt dess skadligaste fiende.
Objektivitet är en anomali, att existera är att plagiera, civilisationen uppfann tolerans och en bok bör vara en fara – Émile Michel Cioran är filosofen som vill ”örfila universum”, slita människan i atomer för att sedan plåstra ihop henne igen, till någonting bättre och uppriktigare än den som måste spela apa för brödfödan.
Det är så man behöver förstå kärleken i budskapet bakom den pessimistiska kulissen. Han ska ha varit en munter människa, alldeles olik de svårsmälta texter han lite trött i kroppen satt vid pulpeten att skriva efter en dags strävanden på Paris gator.
Sönderslitning är ytterligare en imponerade kraftmätning av Nikanor Teratologen, vår egen mörkerfilosof och översättare av tunga filosofiska verk av Camus, Nietzsche och Cioran.
