Långt före jag fastnade i Sörmland fångades jag av Sven Delblanc. Vagnhäradspojken har följt mig genom livet med sin religiositet, sin bitterhet och kverulans. Nej, lättsmält var han aldrig, men just därför svårmistlig.
Trakten läser
Redaktör: Lars Ahlbom, Den förtvivlade humanisten – nio essäer om Sven Delblanc (Carlsson bokförlag, 2021)
Med Delblanc har jag aldrig kommit överens. Han tyckte annorlunda än jag i många frågor och läsningen av romaner, essäer och självbiografiska böcker som Åsnebrygga och Trampa vatten har bjudit på intellektuell och känslomässig utmaning. ”Vad fan!” har jag utbrustit, gång efter annan. Delblanc själv drog sig aldrig för svordomar eller folklig jargong, den klassiska bildningen ställde sig inte i vägen för uppväxtårens språk. Men även om han inte alltid övertygat har han lyft och upplyst, vidgat min tanke och skänkt mycket läsglädje. Rolig som satan var han dessutom.
Ett drag jag dock haft svårt för var det där med bitterheten. Han tyckte synd om sig själv. Det gör vi ju alla men kanske inte i både inbunden form och pocketutgåva. Det är helt enkelt lite tråkigt när han berättar om hur missförstådd och ouppskattad han känner sig.
Den sidan av Delblanc får ta plats i några av essäerna i Delblancsällskapets nya bok, som tillkommit efter 20-årsjubileet, där flera av dem framfördes. Här och där drar skribenterna ut i försvar för Delblanc, han var visst en kvinnokämpe! en beundrare av Lagerlöf! felaktigt beskylld! Det kan hända, men striderna är passerade och glömda. Är också Delblanc glömd? Kanske är det detta som manar till strid.
Flera tongivande namn från 1900-talets andra hälft nämns, de för också en tynande tillvaro. Vem bryr sig idag om Göran Tunström? Men om vi ägnar alla författare den tid de förtjänar kan vi inte läsa några av de nya, det blir en omöjlig sammanräkning.
Flera av essäerna tar upp Delblancs sista år, hans djupt tragiska skelettcancer och förtidiga bortgång. Det är plågsam läsning, trots att jag redan läst hans egen Slutord, där han berättar om cancern, och Agnar och Livets ax, där han berättar om en svår barndom. Här och där skymtar dock den burleske Delblanc fram, som i episoden när han svårt sjuk ändå super sig full med vännen Lars Lönnroth: ”Nu går vi på krog!” Att Delblanc var både humanist och mycket mänsklig känns i essäerna.
Allra bäst är Jenny Maria Nilssons bidrag, det är också mest personligt. Hon placerar in sig själv, sin uppväxt och biblioteket där hon som barn lärde känna Delblancs romaner, i en kontemplativ text om Moria land. Jag uppskattade inte alls den romanen men Nilsson och ett par av de andra essäisterna hutar åt mig något på skarpen: läs om, läs rätt! Hos Nilsson får jag också en fin känsla av ett delblancskt arv i den lätthet med vilken hon hoppar fram och tillbaks i tiden och mellan romanen hon analyserar och vekligheten hon observerar.
Om Delblancs böcker får fortsätta leva i en litterär krets är väl tveksamt, att de har ett litterärt värde räcker knappast för att nå Harold Bloomska kanonhöjder. Eller så överraskar han oss alla med att bli återupptäckt när vi plötsligt behöver en grälsjuk, spränglärd litterär upplevelse som når från den sörmländska lerjorden och ända upp i elfenbenstornets topp. Ja, man kan hoppas, det är väl det människor gör.
