– Djävulen måtte knaka sönder mitt halsben!
Rebeller har alltid funnits, även i Eskilstuna under 1700-talet. Elin Eriksson hämtar några hädiska ord ur minnet som svar på frågan om hur det kunde låta när en människa på 1700-talet vågade sig på att utmana Gud.
– Vad uppfinningsrika de var! De levde under hårda regler, religiösa och sociala, och ändå hittade vissa sina egna vägar. “Jag gör som jag vill, försök stoppa mig!” Att säga att man bara har ett liv och när det är slut är allt över, det är något oerhört under 1700-talet. Det utmanar alla kyrkans påbud.
Hon har arbetat med en bok om den tidens vardag, som visat sig väl så spännande som historiens fixstjärnor. Brukens, godsägarnas och industrialisternas Eskilstuna är väldokumenterat. Däremot finns det inte mycket skrivet om fältskärernas, barnmorskornas och skomakarnas historia. Förrän nu.
I Eskilstunas okända 1700-tal får läsaren möta personligheter och livsöden. Allt bygger på omsorgsfull grundforskning Elin gjort som uppföljning till en utställning på Stadsmuseet, där hon arbetar som antikvarie. I vanliga fall jobbar hon också med samtidsdokumentation.
– Jag gör långa intervjuer med människor som berättar om sitt liv. Tidigare har jag samlat in material med fokus på hemlöshet och migration. Det kan bli väldigt intensivt, ibland börjar någon gråta, det kan påverka starkt. Då är det annorlunda med 1700-talet, det blir en distans. Mycket i historien är så annorlunda från vår verklighet men en hel del är också allmänmänskligt. Folk will be folk!
Forskningen har delvis skett på Landsarkivet i Uppsala. Där finns enorma böcker att varsamt öppna och fota av, för att sedan kunna läsa på hemmaplan. Erfarenhet av det tyska alfabet som användes, för att inte tala om de stora variationerna i stavning som fortfarande var vanliga på 1700-talet, har hjälpt att göra arbetet hanterligt. Med insamlat material från domböcker och protokoll har sedan det stora pusslandet inletts.
– Jag älskar mitt jobb! Det är roligt hela tiden. Jag får foga samman de små bitar jag hittar till en större helhet och försöka komma åt det levda livet.
Roligt hela tiden var det dock inte för 1700-talets Eskilstunabo. Hon levde i en liten stad, med cirka 500 invånare, som betraktades som fattig. Inga stora landområden, inga verk eller stora fabriker hörde till själva Eskilstuna, även om de fanns i närområdet. 1710-11 var det extra eländigt, då kom pesten.
– Fast de ville inte kalla det för pest. En “beklaglig farsot” lät bättre. Man ville inte erkänna vad det var, det kunde antyda Guds straffdom. Det är lätt att se paralleller till dagens pandemi. Juldansen och andra samlingar förbjöds men många struntade i “restriktionerna”. De rika kunde resa bort och skydda sig på så vis medan de fattiga blev kvar.
Det är också svårt att idag veta hur aggressiv smittan var.
– Den spreds ju genom att man blev biten av en loppa. Men eftersom loppan följde med råttorna så blev de värre drabbade som hade varulager där råttorna trivdes. Hos mjölnare och skomakare blev hela familjer utplånade medan andra kunde klara sig, trots att de hade en sjuk person i huset.
Läkare var ovanliga, i hela Sverige fanns runt tio stycken, och fältskärer fick göra sitt bästa. Man trodde att det hjälpte att skära upp bölder och tömma dem. Det fanns också skrivna instruktioner och tips på hur man skulle klara sig bäst. Vanliga kurer var salpeter, svavel, vin och ättika. Fattiga kunde pröva enbär och gravida fick syltade rovor. Rådhusrätten uppmanade folk att skaffa hem medicin i förväg och från Stockholm kom uppmaningar att glömma fåniga magiska amuletter, sånt gjorde ingen nytta.
– Däremot tyckte läkarna att man kunde vara hjälpt av att ha bärnsten under kläderna!
Fältskärens liv var inte lätt. Hade han tur (det var alltid en han) fick han årslön av staden men ofta fick han klara sig på det lilla patienterna kunde avvara. Liksom läraren kunde han få tillåtelse att gå sockengång, alltså gå mellan husen och få lite mat att dryga ut med.
En annan yrkesgrupp Elin forskat på är barnmorskorna, eller jordgummor som de också kallades. Under 1700-talet skedde en modernisering där kvinnor från hela landet kunde få en utbildning i Stockholm, av Johan von Hoorn, som utbildats i Frankrike. Långsamt spreds medicinska kunskaper över Sverige.
– En viss barnmorska som hade utbildning drog flera andra kvinnor inför rätta. De saknade hennes kunnande men tog jobb ifrån henne. Dels var det ett ekonomiskt avbräck och dels blev hon kränkt!
Rådhusrätten och domstolsprocesser var en stor del av det samhälleliga livet, för fattiga såväl som för rika.
– Om någon sa: “den mannen är horhund”, så var han misstänkliggjord. Det måste hanteras för det hotade ens heder, ens möjlighet att fungera i samhället och även försörjningen. I rätten kunde man få saker utredda, när målet var avklarat var man återupprättad.
Den som blev dömd kunde få böter men också betala rättegångskostnader. De var kanske inte så stora men kunde ibland påverka viljan att anklaga.
– Sexualmoralen var förstås oerhört viktig och sedlighetsbrott var vanliga. Men det rörde sig mer sällan om våldtäkt eller andra sådana sexbrott vi ser i dagens domstolar. Vid ett tillfälle hittade jag ett mål rörande tidelag men det blev nedlagt.
Eftersom 1700-talets Eskilstuna var så litet träffades fattiga och rika ofta. De kunde dra varandra inför rätta och de delade livsmiljö på många vis. Samtidigt fanns det skrankor.
– Kyrkans “bänkordning” avgjorde vem som fick sitta var. Överklassen grälade om de bästa platserna: “Min hustru vill inte sitta bredvid den där kvinnan!” Allt avgjordes på sockenstämman. För de fattiga gällde platserna på läktaren.
Där hamnade också de stackare som ålagts att bära lik under peståret.
– Allmogen, de fattiga, förväntades ställa upp och göra plikt. Man utsåg några stycken att bära lik, andra att göra rent i pestsmittade hus. Att slippa undan var svårt. Den fick inte röra sig fritt som arbetat med lik men till kyrkan fick man gå och då satt man på läktarens sämsta platser.
Bland allmogen har Elin också hittat verkligt spännande figurer, som Maria Tammelin, den första utbildade barnmorskan i stan, och Biby-Karin, som sålde stöldgods och rymde ur häktet. Ett helt kapitel ägnas de bråk och stridigheter som kunde uppta både vardag och fest. Under den första halvan av 1700-talet hade upplysningen fortfarande inte nått norra Sörmland.
– Det känns fortfarande mycket som 1600-tal. Framemot mitten av århundradet börjar seder och traditioner förändras. Jag vill inte använda ordet “civiliserat”, man slåss fortfarande på allmän plats, men då märks det att en ny tid är på väg.
Läs mer om människors vardag och livsvillkor i Elin Erikssons spännande bok Eskilstunas okända 1700-tal. Den finns till försäljning på hemsidan och på Stadsmuseet.
