Trakten läser
Vårt folk, en resa genom den Litauiska förintelsen, av Rūta Vanagaitè och Efraim Zuroff, Karneval förlag 2018, utkom i Litauen 2016.
Författarnas, den litauiska journalisten Ruta Vanagaites och den israeliska historikern Efraim Zuroff, gemensamma resa genom förintelsen i Litauen är en uppfodrande historielektion. Bakom utgivningen av Vårt folk ligger vår oförmåga att förhålla oss till det förflutna. Det handlar om att ta reda på vad som hände och att påminna om att både de offer och förövare var litauer. På sidan 276 läser jag:
”Människor är rädda för att konfrontera sig själva. Det svåraste av allt är ju att erkänna sanningen för sig själv … Ni förstår, det fungerar inte så att det som hände, det hände och finns inte mer. I dag är nuet och imorgon kommer framtiden. Denna framtid beror på hur vi förstår nuet och nuet beror på hur vi förstår det förflutna.”
Författarnas gemensamma resa till de 227 platserna för förbrytelserna och samtalen med dem som minns återberättas. De nedtecknade frågorna och svaren inger hopp om att det finns en framtid där rädslan förintas och inte medmänniskan.
Men de är vidriga, de entonigt nedtecknade vittnesmålen som upprepar sig på ort efter ort. Förintelse är fult och det finns inget förskönande i denna litauiska historielektion. Det kan lätt börja med ett vi och ett dem, men ingen vet var det kan sluta. Som Svetlana Aleksijevitj skriver i förordet:
”Begrunda hur snabbt människan upphör att vara mänsklig, hur lite människa det finns i människan, hur lätt det är att sopa bort den tunna kulturfernissan.”
Det fanns 220 000 judar i Litauen innan den tyska inmarschen 1941. Fyra år senare hade 212 000 – män, kvinnor och barn – förintats med hjälp av tjugotusen litauiska hantlangare. Läsaren ställer sig förstås frågan vilka motiv som vägledde mördarna och författarna redovisar vittnesmål som samtliga kan delas in i fyra kategorier. Det var patrioterna, de som anslutit sig till ”självförsvarsbataljonerna” och trodde att uppgiften var början till en armé i ett framtida, oberoende Litauen. Det var de arbetslösa, som anslutit sig för att de fick betalt eller kunde lägga beslag på andras egendom. Det var de förorättade, som ville ge igen. Och det var de sårbara, som fruktade att de skulle skickas som tvångsarbetare till Tyskland.
Vårt folk visar hur grym människan kan vara. Djur som riskerar att bli byten för de stora rovdjuren visar upp den största rädslan för människan. De vet att människan utgör ett betydligt större hot än vargen och björnen. Hon är helt enkelt det grymmaste av rovdjuren. Du som väljer att läsa: var beredd på att det genomgående är svår läsning. Men det är en läsning som jag inte vill ha ogjord.
Omslagets framsida: Kaunas den 25 juni 1941. Litauisk milis leder en judisk grupp mot Fort VII, det första koncentrationslägret i landet där omkring 5 000 judar beräknas ha dödats.
