Jag var förr i tiden en sjuhejsare till brevskrivare. Numera skriver jag mejl så att det slår fyrverkerier ur tangenterna – men kan inte för mitt liv minnas känslan och smaken av att slicka på och klistra igen ett kuvert. Jag vet att berätta att man hämtar sina egna brev i postlådan vid tomtgränsen och att man postar dem i Postnords brevlåda. Men hur i hela friden skriver man idag ett pappersbrev? Och smakade inte kuvertklistret lite mint, när jag tänker efter?
Jag beslutade mig för att testa.
Snabbt insåg jag att det inte fanns ett enda brevpappersliknande ark i huset. Jo, ett illrött litet papper med ”Charlotte Stenson” tryckt högst upp, och det har jag mig veterligen inte kallat mig sedan ungefär 1976.
En cykelutfärd senare var jag stolt ägare till brevpapper med tillhörande kuvert, klätt med silkepapper. Kilokostnaden kunde jämföras med t.ex. saffran.
Så jag drog fram en stol och satte mig ner för att skriva. Men så svårt det var! Först skulle jag välja en penna som gjorde min vingliga handstil strakbent. Jo, för så funkar det – slarvgener och kass finmotorik elimineras effektivt av en tung reservoarpenna. Som jag ju inte äger, så jag tog fram några andra.
En röd valde jag också ut för säkerhets skull; jag kanske skulle bli tvungen att korra eventuella fel i min egen text?
Sedan övade jag. Och provade. Ingen penna var riktigt optimal. Bokstäverna vinglade än hit, än dit – tills de låg som plockepinn i högermarginalen.
Jag valde till slut en penna som hade en vacker, djupblå ton – men som inte alls förbättrade handföringen eller underlättade tankeflödet i formuleringsögonblicket. Jag stirrade på det tomma papperet, men det var lika svårt att börja skriva som att sätta saxen i ett vackert tyg.
– Vajöru? sa en målbrottsröst bakom mig.
– JAG KAN INTE SKRIVA BREV! ALLT KOMMER ATT BLI SNETT OCH FULT! sa jag onödigt hetsigt till min sistfödde son.
– Stödlinjer! svarade grabben lugnt.
Naturligtvis. Ungen kämpade ju med skrivstil i lågstadiet. Tack, tack. Randigt kollegieblockspapper under brevpapperet! Ritsch, ratsch filibombombom.
För första gången sedan kanske 1998 satte jag så en penna till ett brevpapper och höll på att skriva ”Lund” i övre högra hörnet eftersom det var där jag bodde då. Att jag inte skulle skriva 2020 var jag nästan säker på, men ändå skrev jag fel årtal: 1921.
Och sedan tog det stopp.
Hur hittar man tankarna när de inte ska gå via tio fingertoppar ner på ett tangentbord? Var finns de kluriga formuleringarna och de roliga orden när det är en penna som ska mejsla fram dem?
Uppgiven tog jag fram datorn och skrev några meningar som skulle kunna platsa i ett handskrivet brev. Dem skrev jag sedan av – med penna på brevpapper. Hur bakvänt som helst.
Sedan gjorde jag en kopp te, dammsög källartrappan, slängde en noppig mössa och … plötsligt satt jag där igen och skrev. Handen och pennan for över papperet, bokstäverna blev fulare och fulare och orden vingligare och vingligare, tills jag plötsligt insåg att det var dags att avsluta.
Jag hade då skrivit ett ganska långt och väldigt svårläst brev och hade massa kletiga bläckplumpar på handen. Jag vek ihop sidorna, stoppade in dem i kuvertet så att det gnisslade lite i silkepapperet – och så så klistrade jag igen kuvertet.
Det smakade faktiskt inte ett enda dugg.
