På andra plats i LitterArts stora novelltävling 2022 kommer Tora Wall med ”Trädgårdsmästarens stuga”. Hennes tolkning av temat rysare/skräck fick juryn att utbrista i följande motivering: ”Klassisk spökhistoria med finurligt berättarperspektiv i sörmländsk miljö. I Gripes anda kan andeväsen lika gärna vara goda. På ett berörande sätt skildras en relation mellan far och dotter som prövas.” Varsågoda:
TRÄDGÅRDSMÄSTARENS STUGA av Tora Wall
Regnet som trummade på rutan och det stilla knastret från brasan var det enda som hördes. Den vithåriga damen i gungstolen suckade belåtet. Hon lutade sig bakåt och tittade drömmande in i lågorna. En trevlig sak med att bli gammal var alla minnen. Hon hade många ljusa minnen. En del mörkare också förstås men de flesta var glada och fyllda med kärlek.
Ljudet av bildäck som tjöt på grusvägen ryckte henne brutalt tillbaka till nuet. En bildörr smällde igen. Med rynkad panna reste hon sig och gick bort till fönstret, förde spetsgardinen åt sidan och kikade ut. En man i dyr kostym och arg ryggtavla stod vid den första av många korta stentrapporna som ledde upp mot herrgården. Han såg ut att skälla på någon hon inte kunde se. En ilning letade sig nedför ryggraden. Hon var duktigt på att känna på sig när någon behövde hjälp, det hade hon alltid varit. Och nu var det någon därute som behövde henne, det var hon säker på.
Tankfullt lindade hon en mossgrön sjal kring axlarna och tog ett paraply från stället vid dörren. Snabbt skyndade hon ner till grinden som skiljde stugans trädgårdsplätt från herrgårdsparken. Det var hennes man, förste trädgårdsmästare på Julita gård (jo, jo minsann – så stolt hon var över honom när han blev befordrad) som anlagt både trädgården och parken medan han levde. Rosenbuskarna som han planterade åt henne blommade fortfarande rikligt varje sommar. På kvicka fötter skyndade hon upp mot herrgården. Det var en liten flicka som mannen skällde på, såg hon när hon kom närmare. En tår rann längs den bleka kinden och underläppen darrade. Mannens röst blev högre.
”Nu slutar du tramsa och följer med in! Det där med spöken är bara dumheter. Jag börjar faktiskt tröttna på att ta med dig när du bara gnäller och gnäller!”
Flickan sa något med låg röst men innan mannen hann svara klev damen förbi honom och la armen om flickans smala axlar. Pappan synade henne uppifrån och ned med rynkad panna, som om han försökte komma fram till vem hon var och om han kunde snäsa av henne utan att stöta sig med någon. Hon tittade tillbaka på honom med ögon blå som sommarhimlen.
”Din lilla flicka kan vara hos mig medan du är där inne. För du är väl den där konsthandlaren som skulle komma idag, och diskutera försäljning av en av tavlorna uppe på vinden?”
Han nickade och rynkorna slätades ut även om han fortfarande såg irriterad ut.
”Jag bor där nere i den lilla stugan med rosor runt dörren. Du kan komma ner och hämta henne där när mötet är klart.”
En liten hand stacks in i hennes och tryckte den tacksamt.
”Snälla pappa, kan jag inte få göra det? Det är mycket bättre än att vara i spökhuset.”
Mannen stönade.
”Det finns inga spöken! Hur många gånger ska jag behöva säga det?”
Men han kastade en tankfull blick bort mot den lilla stugan inbäddad i regnvåta rosenbuskar. Vinden bar med sig doften och den fick honom att lugna sig.
”Ok, följ med dit ner då. Men uppför dig ordentligt och när vi ska åka måste du komma med en gång. Jag har ett annat möte om ett par timmar.”
Med en kort nick till tack försvann han upp för stentrapporna till porten utan att se sig om.
Damen tittade ner på flickan. Det fanns mycket att nysta i här. Hon hade kanske en timme på sig att ta reda på hur flickan egentligen hade det därhemma. Men det gällde att ta en sak i taget och börja med det viktigaste.
”Du kan kalla mig tant Elsa. Vad heter du?”
Flickan log blygt och Elsa noterade att även om hon fortfarande hade något skyggt i blicken slappande hon av så fort pappan försvann utom synhåll.
”Sigrid.”
”Jaha, Sigrid. Tycker du om pannkakor?”
Ansiktet ljusnade och leendet blev bredare.
”Jag älskar pannkakor men pappa lagar det aldrig hemma för att det är onyttigt. För mycket laktos och gluten, säger han.”
Elsa fnös. Hon begrep sig inte på alla de här grillerna om mat som folk verkade ha nuförtiden.
”Kom då, så ska du få pannkakor framför brasan medan du väntar. Jag har en katt också, som nog gärna håller dig sällskap. En liten randig en, med vita tassar.”
Hand i hand gick de tillbaka ner mot stugan. Tant Elsa höll paraplyet med stadig hand, mer över flickan än över sig själv, för nu öste regnet ner.
Mikael stoppade tillbaka pennan och glasögonen i portföljen. Mötet med konstintendenten hade gått bra, så han borde vara nöjd. Men han kunde inte få Sigrids lilla ledsna ansikte ur tankarna. Herregud vilken idiot han var ibland. Rätt ofta faktiskt. Hur kunde han skälla på ett barn för att hon var rädd för spöken? Det var Sigrids kompisar på förskolan som slagit i henne att det spökade här och hon hade varit livrädd hela vägen. När han var klar med dagens möten skulle han ta med Sigrid till något mysigt café och äta pannkakor. Så många hon ville. Och han skulle försöka förklara att han kanske inte var så bra på att vara pappa men att han ville lära sig. Nej förresten – att han lovade att lära sig.
Intendenten följde honom ut genom porten. Han hade svårt att koncentrera sig på vad hon pratade om, ville bara skynda sig att hämta Sigrid. Ögonen flackande mellan den pratsamma intendenten och parken. Konstigt nog såg han inte stugan längre. Den hade ju legat precis i närheten, hade den inte det?
Hjärtat slog snabbare i brösten.
”Du, jag måste hämta min dotter. En dam som bodde i en stuga med rosor runt tog hand om henne medan jag var inne på herrgården…den låg precis i närheten men nu ser jag den inte. Kan du peka ut den för mig?”
Intendent gav honom en underlig blick.
”Stuga? Den enda stuga som finns här är en fallfärdig gammal trädgårdsmästarbostad där borta bakom buskarna med där har ingen bott på säkert åttio år. Den sista innehavaren var en gammal änka. Tant Elsa kallades hon av både barn och vuxna. En vänlig själ, sägs det, som tog hand om många fosterbarn som for illa där hemma. Hon blev visst lite tokig med åren. Sörjde att de aldrig fick några egna barn. Men det är lustigt att du säger det för det ska ha funnits en vacker liten rosenträdgård runt stugan förr. Jag tror faktiskt…”
Mikael väntade inte för att höra slutet. Han sprang, snabbare än han någonsin sprungit förut, i den riktning intendenten pekat. En iskyla spred sig från hjärtat och ut i resten av kroppen. Med portföljen som sköld slog han sig igenom de täta buskagen i utkanten av parken. Där bakom hittade han ett gammalt ruckel med trasiga fönsterrutor och hål i taket. Han kastade sig fram och ryckte i dörrhandtaget men dörren öppnades inte hur mycket han än drog. Då bankade han på den med knuta nävar, sparkade på de grå, gistnande plankorna så hårt han kunde men de vägrade ge med sig.
”Släpp ut henne. Jag tänker inte låta dig ta henne. Aldrig!”
Han grät nu med smärtsamma snyftningar som rev djupt ner i bröstet. Hans händer blödde men han märkte det inte utan fortsatte att slå på plankorna.
”Mitt barn, ge mig tillbaka mitt barn!”
Någon grep tag om hans axel, hårt som ett skruvstäd. Han snodde runt och stod öga mot öga med den gamla damen. Den blå, genomträngande blicken var desamma men ansiktet var inte längre runt och rosigt som han mindes det utan tunt och genomskinligt med insjunkna kinder och skarpa kindben. Handen på hans axel var benig och knotig som ett skelett. En grå svepning av spindelväv hängde runt om henne. Nyss hade hon varit en liten dam men nu tycktes hon torna upp sig hotfullt över honom.
”Älskar du henne? Älskar du ditt barn?”
Han nickade frenetiskt.
”Ja, det är klart att jag gör! Jag vet att jag är en idiot ibland och jag skäller för mycket men jag skulle aldrig göra henne illa. Aldrig!”
Damen blick borrade sig in i hans. Så lutade hon sig förbi honom och tryckte ner dörrhandtaget. I samma ögonblick skiftade världen omkring dem. Rosor sprang fram och klängde runt den vita dörren som såg nymålad ut. Mikael tog ett språng genom öppningen in till ett hemtrevligt rum med trasmattor på golvet. I gungstolen framför den öppna spisen satt Sigrid lutad mot en kudde och sov men armarna om en randig katt. Han skyndade sig att lyfta upp henne, utan att bry sig om kattens protester, och sprang tillbaka mot bilen.
Sigrid höll hårt om sin pappas hals och blinkade yrvaket. Bakom dem vinkade Tant Elsa vänligt. Hennes blå ögon glittrade och hon log med hela sitt runda ansikte där hon stod omgiven av rosor och den mjuka mossgröna sjalen runt axlarna.
”Adjö med dig, lilla Sigrid! Tack för besöket. Och kom ihåg att du är välkommen tillbaka när du vill!!”
