Att skriva novell, ska det vara så svårt? Ja, är mitt initiala svar. Men kanske är formatet friare än jag tror? När jag gick kurs på Åsa Folkhögskola för några år sedan, kom jag svaret närmre. Men någon fullfjädrad novellist hann jag aldrig bli, för dagarna kom att ägnas åt studsmatta, blåbärsplockning och umgänge med personen som virvelvindade in i mitt liv, bland kortprosa av Torgny Lindgren och Mirja Unge.
”Hej! Jenny heter jag och ska gå novellskrivarkursen. Ser mycket fram emot den! Här kommer mitt synopsis. Vänliga hälsningar Jenny Andersson (bifogad fil: ”Hjärtansfröjd och taxiblinkers”)”
Japp, så löd ett mejl jag skickade till Åsa Folkhögskola. Jag var nämligen en av deltagarna på sommarkursen och hade sett fram emot dagarna med fika, textsamtal och skrivande. Och fina dagar blev det!
Men att skriva novell visade sig svårare än jag trott – eller, var det kanske så, att jag inte gav hantverket tillräckligt med tid? Och hade jag kanske för snäv ram för vad en novell kan vara?
Med dikter känner jag mig bekväm, fri som en lunnefågel eller annat valfritt flygfä. Lyrik har jag fått publicerad i ett flertal tidskrifter, vilket jag förstås är glad över.
Novellkonsten, däremot, är svår! Visst har jag skrivit ett par noveller i mitt liv, varav några få har blivit publicerade, bland annat om en hundraårig människorättsaktivist. Men oftast blir det liksom ingenting av de där texterna, de stannar i datorns trygga famn.
Häromsistens utmanade jag dock mig själv – jag skrev en novell till en tidskrift. Själv tyckte jag att den blev rätt snajsig; tänkte ”Den här, va! Den här! Håll i Munro-hatten, här kommer novellisten Jenny Andersson!” När jag sedan fick följande personliga och entusiastiska, men ändock avvisande svar, började jag inse att jag behöver jobba mer med novellens olika delar:
”Vi beklagar att meddela att vi valt att inte gå vidare med ditt bidrag för detta nummer. Dock vill jag klargöra att vi verkligen gillade den. Hur den gick all-in; stämningen och det kaleidoskopiska karnevaleska uttrycket. Hade gärna läst fler sidor, och gått mer in på ett större allvar och intrig i detta virrvarr.”
Kanske borde jag inte enbart kommit till delarna inledning, fördjupning och slut. Utan kanske borde jag även haft med en kris och vändning? Nu ligger texten och sover i min byrålåda (läs: hårddisk) men om psykoanalytikern, hamstrarna, spegeltaken och de persiska russinkakorna skulle få liv igen i novellen – enligt novellens klassiska byggstenar – då kunde den kanske bli riktigt bra?
Och jag vill poängtera, att ingen julivarm skugga ska falla över Åsa Folkhögskola för min eventuellt bristfälliga novellkonst. Skuggan får nog snarare hamna hos mig själv, eftersom jag var upptagen av förälskelsen som nästlat sig in mellan studsmattor och kortprosa.
Jag skrev en novell, men jag läste aldrig texten högt i klassrummet:
Jag ser S vid studsmattan första gången. Julisolen mumsar i sig ljus likt en Pacman och våra ögon möts. Lite senare berättar vi för varann, att vi sett att barken är formad som ett öga i trädet utanför. Och när vi plockar blåbär snuddar händerna vid varann.
I klassrummet är det svårt att koncentrera sig. Framför mig; den virkade duken jag tagit med för att få en slags bersåkänsla, och på den: en kaffekopp med hetsigt drucket kaffe. Hjärtat flaxar likt en sommargylling mellan borden, vidare ut till farstukvisten.
Och så novellens avslutning:
I matsalen på Åsa gråter vi, för att det inte kan vara vi.
Min nyfunna vän Kristina ger mig en bok som heter ”Just nu har vi varandra” för precis så är det, om så bara för någon timma till.
Synopsisen med titeln ’”Hjärtansfröjd och taxiblinkers” fanns så fint i min dator, och ibland tog jag upp och arbetade med den. Men jag tyckte att det var svårt att utveckla berättelsen till en novell, jag hade lättare för att skriva delarna i synopsisen. Det var som om de nästan blev prosalyriska texter i sig. Ett exempel:
Inledning: presentation av huvudpersonerna och konflikten
Sten är 81 år och bor i en lägenhet i Gröndal söder om Stockholm. Han är växtentusiast; har en förkärlek för blomster med vackra namn som liljekonvalj, förgätmigej och bloddroppar.
Hans fingrar blir plötsligt en dag krumma av en sjukdom, vilket gör att han inte längre kan hålla på med sin passion och hobby, odling. Detta gör honom nedstämd.
Sara, 36 är en ängslig själ, men med mycket humor bakom det lite surmulna. Hon lagar ofta jeans, men sticker sig nästan alltid på nålen. Hon beskrev sig själv en gång: ”Vad ska jag med mig själv till? Jag med fågelhjärtat som tickar ikapp med taxiblinkersen. Jag som inte hittar med Google maps och som alltid har knutar på skosnörena. Mina persienner är på trekvart, allt är lite på trekvart”.
Texten i sig är ju okej, men jag ska ju skriva fram en novell från den; hitta fördjupningar, vändningar och gud-vet-vad!
”Konflikten”; att Sten älskar odling medan Sara avskyr allt vad sådant heter, men att de ändå blir vänner – ja, jag vet inte om den konflikten vinner guld i kategorin ”årets synopsis”, men men. Stens krumma fingrar som gör det omöjligt för honom att syssla med sin hobby, det är ju en konflikt på riktigt.
Fördjupning: personteckningen görs fylligare och konflikten stegras
Håll i er, för nu kommer den rafflande fördjupningen:
Sten har planerat blåsippor, med intentionen att det blott skulle vara några stycken nedanför hans fönster – i hjärtformation – som en överraskning när hans partner José kommer hem från sin halvårslånga vistelse utomlands.
Men blomstren sprider sig till många delar av grannskapet. Och eftersom ”hyresgästerna och fastighetsvärden har strikta regler för odling” är detta icke uppskattat.
Sedan fortsätter det i en evighet om liljekonvaljer, synålar och taxi.
Och medan Sten sköter blomstren och Sara lappar och lagar, så broderar jag nu ut det sista stycket i denna krönika.
Avrundning och slut
I mitt synopsis finns den här avrundningen, som jag tycker är ganska fin, och som får avsluta den här krönikan:
Sten hamnar senare på sjukhus, kroppen orkar inte längre. När han ligger där, med apparater som tickar i kapp med taxiblinkrarna på bilen som Sara är på väg i, så tänker han på bloddropparna, hans favoritblommor. Hur de röda dropparna var det första han tänkte på med Sara. De små såren på fingrarna efter synålen när hon skulle laga jeans. På bordet bredvid sjukhussängen finns ett litet kort med texten ”Från vännerna på Fjärilsmuseet i Hjo”. Han ler när han tittar på citronfjärilen på vykortet, och han tänker på hur tunna och sköra fjärilsvingar är, men hur de ändå kan föra fjärilen vart den vill.
Sedan somnar han, med eftermiddagsljuset citrongult in genom fönstret.
Jenny Andersson medverkar i Trakten sedan november 2021, då hon bjöd läsarna på fransk nya vågen-champinjon.
