Marie Sälmark läste creative writing på high school i USA och skapande svenska på Uppsala universitet innan journalisthögskolan och livet sköt upp författarplanerna några decennier. Men 2015 kom hennes debut, en dokumentärbok om militärdiktaturen i Argentina. Nu begår denna nyköpingsbo Traktendebut med novellen Leksakssamlaren.
När jag sover är jag en fågel som flyger högt över havet. Vi albatrosser flyger och sover samtidigt, är ute i världen i flera år innan vi kommer hem för att bygga bo och få ungar. Vi följer vindarna upp på toppen och ner i dalarna, glider med stela vingar över vattnet, ibland så nära att jag blir våt om fjädrarna, oftast på hög höjd över skummande vågor.
Fri dyker jag ner mot ett stilla hav eller kastar mig in i uppåtvindarna som bär mig rakt in i en förtrollad värld. Jag kan flyga hur långt som helst utan att bli trött, jag vilar i flykten, helt avslappnad och utan tankar. Plötsligt med vidöppna ögon cirklar jag över mitt hus, ser ner igenom taket på mig själv i sängen. Det är då jag störtar rakt ner i mitt fängelse. Min stackars kropp som inte vet vad fri är, jag har glömt hur det känns, men minns i drömmen.
Jag är ensam, aldrig någonsin ska jag bygga bo och få ungar, aldrig, alltid ensam. Jo jag har mina assistenter förstås. Bäst gillar jag Ellabritt och hennes hund Bella, stor som ett lejon, lurvig som en björn, snäll fast busig.
Bella river ner min leksakssamling från hyllorna och idag har hon tuggat sönder några bollar, i princip ätit upp en Barbie från början av 1960-talet och förstört min finaste My Little Pony. Synd på barbiedockan, den var värd många tusentals kronor.
”Gör inget”, skriver jag på datorn. Jag är förlamad, kan bara röra vänster hand. Bella slickar på handen och tittar på mig. ”Hon ber om ursäkt”, skriver jag till Ellabritt som tar tag i hunden och stänger in henne i hallen. ”Nej jag vill ha Bella hos mig, låt henne komma hit igen.” Jag älskar Bella och hon älskar mig, slickar mig på vänsterhanden och jag känner hennes våta tunga som en smekning, tror att jag vet vad det är. Någonstans inom mig finns känslan av mammas hand som stryker bort luggen ur min panna, rör vid min kind och viskar att hon älskar mig. En smekning.
Leksaksdirektörerna ville göra en insats, branschorganisationens ordförande läste om mig i ett reportage, en förlamad stackare som samlade på leksaker. Direktörerna kom och lastade in lådvis med leksaker i sovrummet. De parkerade Dinkey Toys bilar på hyllorna, travade upp pussel och dataspel, gamla 50-tals dockor i giftig plast, dockor med och utan kön, fina mjukisdjur, en del har ingen CE-märkning och går inte att sälja, ögonen sitter löst, magen spricker upp och små kvävningsbomber ramlar ut. Livsfarligt för de stackars barnen. Lego, duplo, meccano, transformers, Star Wars-figurer i en enda röra. ”Och allt annat skräp som de ville bli av med”, sa Ellabritt.
Leksaksdirektörerna ville göra pojken glad. Pojke, jag är ju nästan trettio. Inte för att jag bryr mig, men det är som de tror att jag är ett barn bara för att jag inte kan röra mig, inte kan prata. De vet ingenting om min värld, de tror nog att jag bara ligger i sängen hela dagarna och blir sondmatad, tvättad, medicinerad, omhändertagen av personliga assistenter som inte heller förstår vem jag är. Bara Ellabritt, hon förstår.
Jag fick en stroke dagarna efter att jag fyllt arton och just skulle ta körkort. Det var något som lossnade inne i huvudet, blixtar och dånande hammarslag. Ljuset försvann och alla ljud. Ett tyst nattsvart mörker omfamnade mig och jag kunde inte göra motstånd.
På sjukhuset förstår läkarna att något hänt i hjärnan och de hittar blodproppar. Jag kan inte se, inte höra, inte känna – konstigt nog minns jag allt efteråt och skriver i dagboken. Ingen får läsa och jag vill aldrig prata om stroken, inte ens med Ellabritt.
Mina föräldrar skrev så fint och kärleksfullt i ett brev till mig om sorgen och saknaden. Jag kunde förstås inte läsa och förstå då, men brevet hade en snäll sjuksköterska sparat åt mig. Mina föräldrar tackade Gud för att jag överlevde. Om man nu kan kalla det att leva när man är i en orörlig kropp utan minnen, inga skratt, inga ord. Ingenting. Ingen kunde nå in till mig och jag nådde inte ut till dem. Mina föräldrar skrev att de verkligen försökt allt för att få kontakt med mig. De smekte och kramade mina händer, kysste hela ansiktet, matade, masserade, grät, skrek – inget hjälpte. Sen gav de upp och kom inte mer på besök. Jag var inte där, bara min stela kropp, sen långt senare återvände i alla fall delar av mig och då ville jag inte träffa dem. Ärligt talat hoppades jag att de hade glömt, att de hade kommit över sorgen. Jag tyckte det var skönt att de lät mig vara ifred.
Hörsel, syn och känsel i vänster hand var allt som kom tillbaka. Ingen kunde förklara varför jag drabbats av en sjukdom för gamlingar. Läkarna sa att de hade upptäckt ett förmodligen medfött hjärtfel som kunde vara en orsak. En sjuksköterska pratade om arv, nån i släkten som drabbats tidigare? Psykologen sa att ingen visste, bäst att se framåt och fokusera på det jag kunde göra och inte på sånt som var omöjligt.
Jag läser om en förlamad person i USA som genom att tänka kan hälla upp kaffe i en kopp och sen dricka. Forskarna har opererat in ett implantat med elektroder som fångar upp impulserna i hjärnan när patienten föreställer sig att han rör händerna och greppar om kaffekoppen. Signalerna skickas till en dator som skickar impulser till de muskler som styr handen.
”Kan du hjälpa mig att kontakta forskarna i USA”, skriver jag till Ellabritt på datorn. ”Jag vill vara med i deras experiment, vi kan resa dit.” Vi skickar ett brev till forskarnas universitetssjukhus, får inget svar. Typiskt att de inte ens kan kosta på sig att säga som det är, att jag förmodligen är för ointressant som studieobjekt. Jag är ju bara en stackars förlamad, strokeskadad man som inte ens kan prata. Inte kan jag betala heller och sjukvård i USA är dyrt. Ellabritt tror att de bara tar hand om amerikanska patienter, men jag ger inte upp. Vi skriver ett nytt brev till forskarna och jag förklarar att de måste hjälpa mig. ”Please”, skriver jag och hoppas på svar.
Ellabritt kör mitt elektriska tåg och jag har varnat henne för den skarpa kurvan och stupet. ”Du måste sakta ner när du har kört förbi det gröna huset”, skriver jag. Gör hon inte, tåget spårar ur och jag känner hur jag faller utför berget och kraschar på parketten.
Samma sak med bilbanan. ”Du ska inte gasa på för fullt hela tiden”, skriver jag, men Ellabritt är inte en person som gillar att ta det lugnt. Hon kör av banan, bilen studsar ner på min säng. Jag är glad att den inte slog runt på det hårda golvet. Kunde ha blivit fula lackskador på min guldglänsande Porsche.
På natten då jag inte kan sova vrider sig kroppen i tunga ryckningar och jag är en orm, en glänsande grönskimrande orm. Jag känner den slingrande rörelsen som börjar i mina tår, växer upp mot vaderna och mina knän skjuter ut åt sidan, lårmusklerna är spända som i sendrag, höfterna och axlarna roterar, tungan sticker ut. Jag känner i tänderna att jag snart kommer att hugga.
Spasmerna lämnar kroppen i fred och Ellabritt tvättar mig försiktigt och säger inget om mina lakan som är kletiga av både det ena och det andra. Hon bäddar rent och kommer med en ny omgång sömnpiller. ”Du får inte slarva med medicinerna. Då går det så här.”
Jag drömmer att jag klättrar som en spindel uppför en mörkbrun gobelängvägg med ränder i guld. Högt över golvet. I handen har jag något varmt, mjukt, blodrött. Det pulserar och på en hylla längst in lägger jag det där vad det nu är och stänger därmed av kraften. När jag ska klättra ner flera meter på den lodräta tygväggen, vet jag att jag måste jag ha stöd av samma kraft som jag stängt av. Känns som om jag exploderar, en vit blixt lyser upp rummet, jag faller och hamnar på rygg hos de tatuerade djuren i flyktinglägret. De tar emot mig, breder ut sina vingar och lyfter sina armar, jag landar mjukt. Först ser jag den vita örnen, som egentligen är en fiskmås, han har sitt nummer inristat under vänster öga. Han behöver vara en örn för att överleva. ”Jag fick nummer tretton”, säger bläckfisken, alltid otur. Sädesärlan vill inte säga sitt nummer, hon är så hemlighetsfull. Den intelligenta kajan lyckades hålla sig undan både tatuerarna och torterarna. Hyenorna är de farligaste lägervakterna, välorganiserade asätare som skrattar högt varje gång ett av lägerdjuren dödas och kastas ner i dödsgropen. Jag ligger därnere, men jag är inte död, lyckas kräla uppför de branta jordväggarna. Jag är en orm som vägrar att förlora.
Ellabritt torkar min svettiga panna, jag känner det inte, men ser vad hon gör och hör att hon är orolig. ”Oj då. Så jobbigt för dig, vänta ska jag hämta lite is”. Om jag trodde att änglar fanns vore Ellabritt min ängel. Bella är med och nosar, jag känner det inte, men hör hur hon andas.
Ellabritt tror att jag sover, lutar sig tillbaka i fåtöljen och tänder ett ljus under änglaspelet och de små figurerna dansar fram i halvmörkret.
