//

Platsens återkomst

Andreas Nyblom om icke-platser, fejkade fornminnen och platser väl värda att vårda.

Skavsta flygplats ankomstterminalen
En icke-plats: Skavsta flygplats, ankomstterminalen. Foto: Bene Riobó CC BY-SA 4.0

Platser är inte eviga eller statiska. De är beroende av att vi människor har relationer till dem, att vi tillskriver dem betydelser. Om ingen längre minns eller gör anspråk på en plats – då har platsen, som plats betraktad, gjort sitt. Precis som skomakaren i Stig Claessons Vem älskar Yngve Frej (1968) har gjort sitt. Platsen förvandlas på sikt till obygd, ödemark och okända trakter. Inte ens en fornminnesskylt vid vägkanten förmår till slut hålla den vid liv om ingen längre har vägarna förbi.

Scen ur “Vem älskar Yngve Frej”. Foto: Svt

I Claessons vemodigt träffsäkra skildring av 1960-talets avfolkade landsbygd kunde ett uppdiktat fornminne åtminstone tillfälligt väcka de bilburna turisternas nyfikenhet och sätta dem i kontakt med en plats och ett sätt att leva som annars föreföll ha gjort sitt i det moderna Sverige. Sedan dess har samhällsutvecklingen på många sätt präglats av utbyggnaden av globala marknader, världsomspännande nätverk och en infrastruktur för internationell rörlighet. Människor har kunnat utveckla en identitet som världsmedborgare istället för att se sig själva som rotade i en specifik plats eller hembygd. Många har vant sig vid att semestra i fjärran länder istället för att dröja vid det som finns runt hörnet.

200Marc Augé

Kritiska röster har länge hävdat att globaliseringen tenderar att göra världen alltmer likriktad och ointressant. En sådan röst tillhör den franske antropologen Marc Augé som på 1990-talet hävdade att den globaliserade moderniteten skapar alltfler så kallade icke-platser. Om en plats kännetecknas av att den är förankrad i historien och sammanvävd med mänskliga relationer och identiteter, så är en icke-plats – enligt Augé – ett rum eller område som saknar sådana egenskaper. Ingenting av betydelse tycks hända där. Få utvecklar en känslomässig anknytning till en icke-plats. Typiska icke-platser har med mobilitet och flyktighet att göra, som motorvägar, tågcentraler, köpcentra, hotellkedjor och flygplatser – platser som ser snarlika ut var man än befinner sig i världen, och där besökaren helst bara ska konsumera och passera.

Augés teori är förstås tillspetsad. Men samtidigt sätter den fingret på något jag länge uppfattat som motsägelsefullt i mina egna hemtrakter. Till kommuners uppdrag hör givetvis att locka såväl turister som nya invånare och företagare till trakten. Mer eller mindre fyndiga slogans och spektakulära byggnationer brukar vara medel i sådan platsmarknadsföring. Ett satiriskt exempel är Svt-serien Starke man (2010–2011) där kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson köper in ett begagnat pariserhjul för att sätta Svinarp, Skånes näst tråkigaste kommun, på kartan. Men också många reella investeringar och projekt förefaller snarast motverka förvaltningen av platsers lokala historia och identitet. Satsningar på volymhandelsområden som erbjuder ett identiskt utbud av butiker och outlets som grannkommunen bidrar, om något, till en icke-identitet. I ljuset av Augés teori framstår också Region Sörmlands och Nyköpings kommuns förhållningssätt till Ostlänken och Skavsta flygplats i det närmaste som ett självskadebeteende. Dels rör det sig förstås om verksamheter som primärt går ut på att få människor att resa härifrån och att skyndsamt passera via ett pärlband av icke-platser – från flygplatsens ankomsthall och hotell till flygbussens motorvägsvyer över omgivande köpcentra. Dels förefaller benämningar som ”Storstockholms södra flygplats” eller ”Södra porten till Stockholmsregionen” hälsa resenärer välkomna till en icke-trakt – en anonym omgivning reducerad till en tröskel på väg till eller från den förmodade utgångspunkten och destinationen i en helt annan region och kommun.

I ljuset av Augés teori framstår Region Sörmlands och Nyköpings kommuns förhållningssätt till Ostlänken och Skavsta flygplats närmast som ett självskadebeteende.

Men icke-platser är betydligt mer sårbara än de platser och trakter som har en historia och som vi känner samhörighet med. Så sent som i november 2019 ivrade politiska ledare i regionen och kommunen för fortsatt utveckling av ”Stockholm Skavsta”. De hävdade att ”vi lever i ett globaliserat samhälle. Internationell tillgänglighet och resande är en naturlig del av livet”. Idag vet vi att resande och internationell tillgänglighet aldrig mer kommer att kunna tas för givna. Och flygplatsen, Augés främsta exempel på en icke-plats, vare sig kan eller bör återgå till det den alldeles nyligen var.

Augé är förstås ingen vän av icke-platser. I slutordet till Non-Places: An Introduction to Supermodernity (1995) uttrycker han en försiktig förhoppning om att en större medvetenhet om miljöförstöringen och klimathotet, som icke-platserna bidrar till genom att främja onödig konsumtion och onödiga resor, kan komma att svetsa samman människor på nytt. Men tills dess är människor dömda att uppleva mänsklig gemenskap i form av icke-platsernas ensamhet och anonymitet. Situationen 2020 har dock inte bara inneburit att flygplatser och andra transitplatser stått stilla. Den har samtidigt medfört en återkomst för platsen och trakten. Många av Södermanlands mer än 30 000 pendlare har sannolikt både arbetat hemma och ägnat sommaren åt hemester.

Vi vet att vi både kan koppla av och sköta våra jobb här, utan att förlora kontakten vare sig med arbetsplatser eller med vänner och kollegor i andra länder. Den erfarenheten bör vi ta vara på. Än så länge har trakten inte gjort sitt.

Läs vidare:

Marc Augé. Non-Places: An Introduction to Supermodernity (1995).

Stig Claesson. Vem älskar Yngve Frej (1968).

Monica Johansson & Urban Granström. “Stockholm Skavsta – Arlandas naturliga systerflygplats”, stockholmskavstautveckling.se (12 november 2019).

Andreas Nyblom

Andreas Nyblom hör hemma i Sättersta, Tystberga. Därifrån sköter han just nu också arbetet som forskare vid Linköpings universitet där han bland annat undersöker hur transitplatser under senare tid tagits i anspråk som kreativa platser för skönlitterärt skrivande.