Hon var chefredaktör för Dagens Nyheter under fjorton år, verkställande direktör för SVT under fem. I Sörmland har hon arbetat med teater i Hälleforsnäs och konst på Grafikens hus i Mariefred. Journalisten Christina Jutterström gav 2019 ut boken Kvinnorna runt sjön Björken och deras längtan efter bildning. Den tecknar ett porträtt av vännerna från den studiecirkel hon deltagit i sen mitten av 90-talet, och visar på folkbildningens roll i en föränderlig tid. Med Trakten pratar hon om radikala folkbildningsidéer, möten mellan människor, och, inte minst, platsen.
Mobilen ringer och Christina Jutterström skrämmer mig en aning: “Det var en bilolycka!” Det visar sig att vägkaos mellan Uppsala och Malmköping, en sträcka hon kört hundratals gånger, ställt till förmiddagen ordentligt och det blir bäst att ses på Grinda gårds glasskafé, istället för som planerat i hennes sommarhus.
– Jag ska ha mig en kaffe, det behöver jag efter den här resan.
Hon bjuder mig också och vi sätter oss på kaféets tomma övervåning för att prata om folkbildning, Sörmland och hennes bok. Den kom ut ifjol och berättar om en grupp kvinnor som alla bor eller har bott i närheten av en liten sjö två mil norr om Flen. Christina var inte med från början, Cirkeln bildades för ungefär fyrtio år sen och har sedan dess fördjupat sig i astrofysik, Kina, akvarellmålning och mycket annat. Men det är inte där vi börjar.
– Vem är du? säger Christina.
Den gamla journalisten vill ha kontext. Jag berättar om Trakten och varför vi ville intervjua henne. En bok om folkbildning så starkt knuten till geografisk samvaro passar vårt första tema, platsen, väldigt väl. Att Jutterström fortfarande är en röst i en offentlig debatt kring folkbildningen gör henne bara ännu mer intressant.
Kolhusteatern och kulturekonomin
Dessutom är hon ordentligt förankrad i det sörmländska kulturlivet efter trettio år som flensbo. När hon och maken Ingemar först flyttade hit låg fokus på att vara bönder. De köpte en gård och hade krävande jobb i Stockholm. När det lugnade sig efter ett tag fick Christina kontakt med Hälleforsnäs teaterpionjärer. Ragnar Boman och Barbro Sköldebrand hade grundat Kolhusteatern och drog med Christina på en spännande resa.
– Första åren var det svårt. Hälleforsnäsborna tyckte att kultur på bruket var konstigt. Vi fick kämpa för att få det att gå runt. Att få bidrag från kommunen var trögt, det kan jag säga. Resten av pengarna skulle komma in via biljettförsäljning och annonser i programbladet. Så småningom hittade fler till teatern och ekonomin blev bättre, inte minst när entreprenören Rolf Lydahl blev kassör. Han kände folk och fick andra företagare att köpa annonsplatser.
Kolhusteatern är idag etablerad men det har tagit tid. I somras firades tjugofemårsjubileum och nu har man ortsbornas stöd.
– Jag tror att folk i Hälleforsnäs är stolta över teatern. Ofta kommer någon utifrån och startar verksamheter men om de ska frodas och bli bra måste lokalbefolkningen gilla dem.
Pengar och skeptisk publik kan vara besvärliga att hantera för kulturarbetare överallt men Sörmland har länge varit splittrat.
– Du har Strängnäs som är stiftsstaden och där är den religiösa kulturen för sig. Eskilstuna var industristan, är det väl fortfarande. Sen ligger Flen och Katrineholm här i mitten och Nyköping är för sig, långt därnere.
Platsen, Cirkeln, människorna
Det är lätt hänt att man stannar hemmavid, här i Sörmland. På sätt och vis är det grunden till Cirkeln, säger Christina apropå geografins betydelse.
– Att bo nära är viktigt! Det ger en första ram att ha varandra inom räckhåll. Vi har alltid träffats hemma. Från början, före min tid, blev kvinnornas barn vänner. Det knöt dem närmare varandra. Och männen ska man inte glömma, de hade sin egen cirkel. Fast Ingemar tyckte mest att de skvallrade. Ni är mer seriösa, sa han.
Att det var just Björken var kanske mindre viktigt. Landskapet är vackert nordväst om Malmköping, med Smedstorps ekar och vattendrag i dalgången upp mot Björken. Kvinnorna var bondmoror och herrgårdsfruar (på sätt och vis) och det som först samlade dem var närheten till varandra. Det och längtan efter bildning. Upplevelsen av landskapet var inte central för Cirkeln.
Kunde de ha funnits någon annanstans då? Ja, det tror hon. Människor med lust att lära sig, att med folkbildaren Wilhelm von Humboldts ord “utveckla sin inre potential och kapacitet”, finns på många håll.
– Men det måste finnas en initiativtagare!
Den personen var Sonia, en kvinna utan gymnasiestudier, med driv att lära och mod att ringa upp kvinnor hon knappt kände, säga att det var dags att ses och studera.
Hon lade grunden till något som finns kvar, mer än fyra decennier senare. Där fanns en inre glöd och den kanske finns i någon mån hos de flesta. Christina citerar i boken Emilia Fogelclou, som menar att den som vill studera måste “känna sina egna drivkrafter och dolda motiv”.
– Det är en process att lära känna och bejaka sina drivkrafter. Jag tänker på min vän Inger, som upptäckte att det inte är farligt att säga sin mening även om den avviker. Hon förstod att det inte bara var ofarligt utan till och med var något som gav mycket.
Att lära sig och umgås kring bildning ger kraft och mod att våga ta nya vägar och kanske finna de dolda motiven. Cirkelns medlemmar har tagit olika vägar i läsandets och lärandets världar. En del har varit nöjda med att få sinnena vidgade, andra har valt att studera vidare, skaffat nytt yrke i vuxen ålder. Vänskapen har funnits kvar under alla år, ett starkt och ovanligt stöd. Dagen efter vi ses planerar Cirkeln att träffas för första gången på mycket länge.
– Vi ses utomhus, i Barbros trädgård.
Ska folkbildningen vara frivillig?
Boken om kvinnorna har ett antal teman. Astrofysiken är ett, folkbildningens roll och möjligheter är ett annat. På flera ställen nämns den rädsla som makten känt inför tanken på ett bildat folk. Men dagens elit skräms mindre av detta, menar Christina.
– Idag känner de en större rädsla för medier.
Förr fanns bönder och arbetare. Det fanns en elit och ett arbetande folk. Om folket bildade sig kom en väldig kraft ur det, eftersom många kunde börja röra sig åt samma håll. Människor idag är mer splittrade och förändringskraften blir därför svagare.
– Men när du får ett populistiskt parti som plötsligt växer och får tjugo procent, så blir det ett hot för både arbetarpartiet, om man nu får kalla sossarna det, och de konservativa partierna. Men det är inte bildningen som gör att det partiet har vuxit. Snarare tvärtom. Där tycker jag att folkbildningen, studieförbunden, har en roll att spela när det gäller att slå vakt om demokrati och humanism.
Folkbildningen har alltid vilat på frivilligheten, “fritt och frivilligt” lyder parollen som fortfarande vägleder. Kan man utmana den?
– Man kanske måste ta på sig ett nytt slags uppdrag, som inte bygger på frivillighet. Be statsmakterna att få ta del i yrkesutbildningarna. Låta folkbildningsförbunden få köra demokrati- och samhällsutbildningar och använda folkbildningens metoder. Även om det bryter mot frivilligheten.
”Inget kommer att bli som det var!”
Metoder spelar roll. Slutkapitlet av boken tar upp hur viktigt det är att “se varandra i ögonen” när man studerar och mer än något annat symboliseras folkbildningen av mötet. Under 2020 har möte förvandlats till “meet” och ”zoom”. Nu letar många efter pålitliga prognoser och funderar på ifall det ens är möjligt att få tillbaka folkbildningens kreativa, rumsliga samvaro. Christina är tvärsäker.
– Inget kommer att bli som det var. Historien upprepar sig inte.
Nej, pandemin kräver stora förändringar, i alla grupper och på alla nivåer. Tillbaka kan vi inte gå.
– Inget slår det här, att mötas öga mot öga. Men att så otroligt många i min generation har lärt sig hantera det digitala, det underlättar framöver. Även för yngre människor som har småbarn hemma och kan få det lättare att delta i studier. Du måste inte ses varje gång även om basen är att mötas i verkliga livet. Ett plus med pandemin är att många lärt sig det digitala.
Tips från coachen och sörmländska projekt
Bland många andra kulturella och journalistiska projekt finns i Christinas CV med att starta upp tidskrifter. En var baserad i Göteborg och hade fokus på att nå ut med forskningsresultat, den andra var en sörmländsk kulturtidskrift. Vad borde Trakten, och andra nystartade kulturprojekt, tänka på?
– Ha tålamod, det är det viktigaste.
Erfarenheterna från Kolhusteatern har bevisat värdet av att hålla ut.
– Det måste få ta tid, ni måste verkligen ha en idé. Sen får ni inte bli förskräckta om det inte blir så lyckat i början. Lyssna också på synpunkter och kritik, det var jag dålig på som chef de första åren. Var inte rädda för kritik. Ta det som en tillgång, diskutera och utvecklas.
Idéer och tålamod har Christina gott om. Hon jobbar just nu med tre sörmländska projekt. En dag kom en god vän och bad henne läsa en text.
– Den var bra! Han har ingen direkt utbildning men det var fint skrivet, handlade om hans liv och var tänkt som en skrift för barn och barnbarn att ta del av.
Texten släppte inte taget och gav idén att göra bok, som inspirerade vännens hustru att börja skriva, även hon. Det blev en gemensam POD-bok. Nästa idé var att göra en bok om Bjursätterstrakten med utgångspunkt i en vacker karta från 1763.
– Den hade Ingemar och jag på väggen länge. Sen ska jag göra intervjuer med alla som bor här och ta bilder. Det ska vara färdigt nästa sommar.
Det tredje projektet handlar om Warbro kvarn, mellan Flen och Sköldinge. Även där har Christina varit ordförande under några år.
– Rehab Warbro kvarn startades av “urmodern”, Gisela.
Under sommaren dog Gisela Björklund, en entreprenör och initiativtagare som drivit företag i Sörmland under decennier. Familjen ville göra en bok om Warbro kvarn och frågade om Christina kunde göra intervjuer.
– Jag hann träffa Gisela en helg i somras och en vecka senare dog hon. Hon ville verkligen berätta, trots att hon var dålig. Sen har jag intervjuat andra runt Gisela, barn och familj som varit med och arbetat och nu har jag också pratat med kunderna. Det är mitt tredje lokala projekt.
– Jag som varit journalist och korrespondent tycker det känns priviligierat att som åttioåring få använda gamla yrkeskunskaper. Det är jätteroligt. Och utan press från medarbetare och publik. Men deadline har jag, det behöver alla journalister.
Vi avslutar intervjun med att prata om platsen igen. Finns det någon sörmländsk favoritplats, någon gömd pärla att tipsa om?
– Inte direkt en pärla. Jag tycker om ett bad, i sjön Orrhammaren, på norra sidan. Därifrån har jag många fina minnen med barn och barnbarn. Det var alltid så härligt att vara med ungarna där. Jag kan egentligen vara lite varsomhelst. Det är människorna som gör platsen.
