///

Gripsholms gastar

I sin sommarspaning går Oskar Lindh i klinch med den allra trognaste personalen på Gripsholms slott och värdshus: gastarna, som jobbar natt även på storhelger helt utan OB och kollektivavtal.

Det är nog väldigt svårt att bara släppa taget om världen, att acceptera att man är död, fastän man ser det levande varje dag. Det borde kännas frustrerande, skapa ilska och hat. Men spökena på Gripsholms Värdshus gör ju inget mer än att omtöckna människor under natten. Den grå damen, trots att hon har haft god tid på sig att bli bitter över hur hård och sträng hon var genom livet, gör inget mer än att skapa ljudet av klockor som slår. Spöket som drar dörrhandtaget ner och upp om och om igen, gjorde trots allt inget värre än så. Jag menar, anden ville kanske bara känna på ett dörrhandtag igen. Borde man inte få prova att göra det, efter flera år i efterlivet?

Vem eller vilka är det som ringer i den rivna slottskyrkans klockor? Foto: Alexandru Baboş (CC BY-SA 3.0)

Mamma har alltid tyckt att Gripsholm är en häftig plats, så hon brukade köra oss barn till slottet lite då och då, särskilt under somrarna. Ingen av oss visste då om att varelser, ännu mer kritvita än mina ben (jag gillar inte att ha på mig kortbyxor), stirrade på oss medan vi kollade på kanonerna eller åt glass på gräsmattan.

Ryktena går tillbaka till 30-talet. En majorska från adelsätten Nordenankar sov i sängkammaren inuti ståthållarflygeln, en avlång byggnad i slottets närhet. Ett gnissel väckte henne mitt under skönhetssömnen. Hon väckte maken som låg intill. De kollade mot dörren, i ljudets riktning. Handtaget drogs ned av sig självt, släpptes upp, och drogs ned på nytt. 

Slottsförvaltaren kom snabbt till undsättning med ett gevär. Han tassade fram och drog upp dörren. Ingen där. Sällskapet stirrade längs den långa, tomma hallen och såg hur dörrhandtaget till nästa rum drogs ned och upp, och nästa, och nästa, och nästa. Ingen naturlig förklaring hittades. 

Var det du som satte igång allt, Gustav? Kung Gustav III, utsnitt från porträtt av Alexander Roslin, 1777. Ingår i sviten av stora kungliga porträtt i Vita salongen i Teatertornet, Gripsholms slott.

En teori om varför det spökeriet och många andra kusligheter kan ha inträffat är att Gustav III förstörde Gripsholms slottskyrka år 1781, för att bygga en teater. Teaterns besökare kan ibland fortfarande höra kyrkklockornas klang, trots att de sedan länge är nedplockade och kanske omgjutna till kanoner. Slottsteatern är vit och guldig, och ser majestätisk ut med sina många pelare och statyer. Prästerna sket dock i design, och sa att Gustav III skulle släppa in mörkrets makter. De kanske hade rätt. Den grå damen sägs ju trots allt luska omkring i teatern. 

Vem rycker i dörrhandtaget om natten? Foto: Pxphere

Det sägs att vålnaden är en kunglighet: Kristina av Holstein-Gottorp, gift med Karl XI. Kristina, ihågkommen för att vara strikt och snål, tvingade sin ena dotter Maria Elisabet att gifta sig med en kusin, hertig Johan av Östergötland. Varför en sådan ande uppehåller sig just vid en teater, en plats för frigörelse och kreativitet, har jag ingen aning om. Hon kanske ville uttrycka sina känslor på scen innerst inne trots allt … 

Kungligheter på ett slott är förstås inget ovanligt. Vissa regenter var besökte dock inte Gripsholm för att sitta på tronen. Snarare för att fängslas och dö. Vissa brutalare än andra. Erik XIV tros ha misshandlats så grovt att ett ben bröts. Johan III och Gustav IV Adolf inspärrades också på Gripsholm, efter  att ha blivit avsatt i statskuppen 1809. Fångvaktaren sägs ha tvingat den störtade regenten till att vara uppe flera nätter i sträck. Målet var att driva mannen till vansinne. 

Det är värdshuset som gäller för den som vill ha nattlig kontakt med gastarna. Foto från Sörmlands matkluster.

Om dessa vålnader av tidigare regenter spökar på kvällarna är idag svårt att avgöra. Ståthållarflygeln och andra delar av slottet är ju stängda på nätterna. Om du vill sova över nära Gripsholm så är det istället värdshuset som gäller. Visst, det är inget slott, men den lite dova belysningen och “barkänslan” som möter besökaren skänker onekligen vissa historiska vibbar. Den som kliver över tröskeln kan lätt känna sig som en friherre från stormaktstiden, på väg in för att koppla av med ännu en öl, efter en lång dag av festande med sina gelikar. Det var viktigt att ta ett stop, titt som tätt. För att bli gillad av andra adelsmän, så att man kunde fortsätta att vara adel, förstås. 

Esoteriker, ockultister och exorcister rekommenderas särskilt rum 115 och 210.

Värdshuset är förstås inte heller helt fritt från övernaturligheter. Berättelser om hur låsta dörrar öppnas utan anledning, stolar som flyttas utan att någon knuffar till föremålen, och lampor som tänds och släcks utan några fingrar på strömbrytaren, är några av ryktena i cirkulation. Esoteriker, ockultister och exorcister rekommenderas särskilt rum 115 och 210. De sägs vara mest hemsökta, förutom vinkällaren.

Är det munkarna som fortfarande tassar runt? I värdshusets källare finns rester av klostrets brunn. Foto: Janders (CC BY-SA 3.0)

Spökena på värdshuset sägs vara kartusianermunkar från klostret Pax Mariae, som låg på platsen till dess att Gustav Vasa lät reformationens kvastar sopa ut munkkåpor och annat katolskt bråte på 1500-talet. Trots detta illdåd sägs värdshusandarna vara fullständigt goda. Gäster i de två mest hemsökta rummen har till och med upplevt att varelserna försöker att omtöckna dem med täcket när de försöker att sova. Egentligen ger alltså spökena hotellet riktigt god PR. Värdshuset har ju helt självgående medarbetare som jobbar gratis, i det tysta, för att förbättra gästernas hotellupplevelse. Inga kollektivavtal, inga arbetsmiljöproblem, inga tråkiga arbetsplatsträffar. 

Även om vi är långt ifrån stenåldern, så är vi människor fortfarande som bebisar i våra krubbor.

Men okej, kanske är det som rätt många påstår: spöken finns inte. Man kan ju lätt fråga sig om vetenskapen inte redan borde ha upptäckt och kartlagt vilka vålnader som finns vid det här laget. Jag menar, hur kan vi veta att det finns en massa varelser i cellstorlek som lever på våra ansikten och äter och äter och äter av vår hud innan de dör så att deras skit kan torka mot oss för att de inte har något anus (nej, jag skämtar inte, de kallas för demodex), samtidigt som ingen har koll på existensen av varelser som enligt legenderna borde likna levande hologram? Stora, ofta bullriga och bråkiga skepnader, som sägs omge oss varje dag? 

Om vi ska snacka vetenskap så är det ju väldigt svårt att bevisa att något som vi tror oss veta verkligen är en evig, odiskutabel sanning. En gång då jag faktiskt lyssnade under lektionerna var när min biologilärare drog ett exempel om svarta och vita svanar. För att förklara hans poäng med en berättelse: Föreställ dig en grupp stenåldersmänniskor som har bott vid en strand med bara vita svanar under flera decennier. Ja, såklart tror de då att denna långhalsade fågel alltid är vit. Så, efter några år, bestämmer sig ett par ungdomar för något revolutionerande. De går långt utanför stammens område, långt in i den okända skogen. Där finner de det tidigare otänkbara: den svarta svanen. 

Spöken, inte mer omöjligt än svarta svanar? Foto: Bernard Spragg. (CC BY-SA 3.0)

Även om vi är långt ifrån stenåldern, så är vi människor fortfarande som bebisar i våra krubbor. Vi ligger där och är fullständigt uttråkade tills mamma ger oss någon ny leksak, som vi utforskar varenda vrå av. För bara några tiotals år sedan så var hela den här grejen med övervakningssamhället bara ett slags galen konspirationsteori. Sen kom Edward Snowdens avslöjanden. Det var – och är fortfarande – chockerande att det behövdes en visselblåsare som riskerade livet för att finna sanningen, en av vår tids nyanlända svarta svanar: det faktum att regeringen under lång tid hade läst de meddelanden som befolkningen skickade till sina mammor, älskare, affärsbekanta och så vidare. Nu har vi TikTok, Facebook, Google, Amazon och många andra appar och tjänster som samlar in all möjlig information om våra liv. 

Otänkbart alldeles nyss, numera nästan självklart. Kanske gäller något liknande spökena på Gripsholm. Snart finns kanske en maskin som kan få en människa att temporärt dö så att hen kan se vad som finns i efterlivet, så att personen kan komma tillbaka efteråt och säga att alla spöken såg ut som Ronald McDonald av någon anledning? Eller så går något med mackapären fel och gör att den skapar en massa clownspöken istället, varefter det blir forskarnas jobb att lära varelserna hur de beter sig för att undvika ett krig mellan vålnader och människor? (Vilket för övrigt låter som en väldigt intressant sci-fi roman.)

Jag är lite kluven till hela frågan. Jag menar: vem vill bli ett spöke? Om jag själv ska gå vidare någonstans efter döden, så vill jag gärna gå vidare till någon helt annanstans. Kanske en plats där hela befolkningen svävar i rymden, eller där jag bor inuti något dammkorn, eller där allt är godis, eller vad vet jag? Men en plats med nya regler och utmaningar, och förhoppningsvis utan att jag någonsin ens får veta vad som hände i mitt förra liv. Man vill väl ändå inte vara fast på samma ställe, för evigt? 

Nej, det är ju sällan riktigt så här läskigt. Ur The Ring, författarens favorit. Foto: Dreamwoks.

Om jag ändå blev ett klassiskt spöke, bunden till en fysisk plats på jorden, så önskar jag mig förmågan att acceptera alltsammans. Jag vill vara okej med att jag har dött när livet var till ända och kolla på resten av världen med glädje över att människorna som lever fortfarande lever. Att de fortfarande äter glass på gräsmattan, tycker att kanonerna på grusgården vid slottet är häftiga och spelar golf. 

Därför berömmer jag spökena runt Gripsholm, om de nu existerar. De har lite mer stil, eller åtminstone en annan stil, än spöken i skräckfilmer som exempelvis The Ring (som jag för övrigt älskar). Vi kollar kanske för mycket på filmer om hemsökta hus, barnätare, och andar som klyver skallar i efterlivet som vore det kaffeved.

Oftast så är ju spökena just som på Gripsholm. De gör inget väsen av sig. De finns där, som oupptäckta svarta svanar, insiktsfulla nog att låta oss leva våra liv precis som de levde sina. Och är det inte något fint med det?

Mer spöken!
Sörmland är ju fullt av slott och herresäten. Därmed är även spökdensiteten maxad. Nyköpingshus, Eriksberg, Sundbyholm, Södertuna, Yxtaholm, Fiholm, Mälsåker, Rinkesta – ja, varje slott med självaktning har förstås sina spöken.

En ambitiös kartläggning av spökhistorier i västra Sörmland finns sammanställd i Sägner, spöken & mystik- en skrift av Västra Sörmlands kultur- & guideförening som också ordnar berättarkvällar med skrymt och oknytt, samt kör ut Spökbussen på beställning.

Oskar Lindh

Oskar Lindh är en aspirerande författare och frilansskribent. Han har fått noveller publicerade i antologin “Unga Sörmland” samt här i Trakten.