///

”Recept är inte så spännande” – intervju med författaren Katarina Nordli

Hur lyder receptet på den perfekta kokboken? Trakten frågade Katarina Nordli, bosatt i Årdala, som har skrivit och översatt hyllmeter av böcker om mat och dryck.

Svenskarnas sug efter kokböcker och annan matlitteratur tycks omättligt. Under många år publicerades i snitt en titel per dag på svenska – över 360 kokböcker om året, med andra ord.

Cirka tjugo böcker som författare och ännu fler som översättare har det blivit, från Medelhavet i söder till Villåttinge i norr. Många av dem i samarbete med maken Harald Nordli. Montage: Trakten redaktion.

Genren har förändrats radikalt sedan 1951, då Kooperativa förbundets provkök gav ut ”Vår kokbok” som länge utgjorde normen för svenska matböcker: innehållet var praktiskt inriktat med fokus på recept, måttsatser och praktikaliteter i köket. Boken, som ännu finns på marknaden, utmanades senare av exempelvis ”Bonniers kokbok” (1960, med Tore Wretman vid slevarna), ICA-förlagets ”Rutiga kokboken” (1980) och ”Annas mat” (1991, Anna Bergenström). Med den sistnämnda stärktes trenden med kokboken som bärare av livstilsideal, kändisskap och varumärken.

Katarina Nordli har upplevt stora delar av den här utvecklingen, både som odlare, kock och författare. Grunden för odlingsintresset lades redan under barndomen i trädgårdslandet vid prästgården i Bettna och i skolköket.

När jag når Katarina befinner hon sig hundratals mil från arbetsrummet i Årdala, någonstans i södra Europa där olivskörden tydligen pågår för fullt. Vi gör intervjun via e-post.

Katarina skördar oliver, 400 mil söder om Årdala. Foto: Katarina/Harald Nordli från deras blogg livslevande.nu

”Vi plockar oliver, men de är så många i år” skriver Katarina och lägger genast till: ”10 kilo oliver ger 1 liter olja”. Lusten att berätta och lära ut om livsmedel och råvaror sitter i ryggmärgen. I bisatser lär Katarina mig att den i Sverige relativt förbisedda cidern har fått sitt namn från latinets cicera – rusande dryck – och att den som sätter sina damejeanner i jordkällaren jämte potatis, rotfrukter och syltburkar får en läskande, syrlig dryck som kan avnjutas vid kommande sommars höskörd. ”Sörmland är ett fantastiskt äppellandskap” påminner hon.

Hej Katarina, tack för att du vill vara med i Trakten! Berätta, varifrån kommer ditt intresse för kokböcker och matlitteratur?

”Det var i flickskolans skolkök jag blev intresserad av matlagning. Där fick man laga trerätters menyer och innan avdelades en timma åt att gå igenom de olika rätterna. Alla flickor fick laga varsin rätt – några till elevernas lunch, övriga för att ta med sig hem. Man kunde själv bestämma vad man ville tillaga ur kokbokens recept.

Under en del år läste jag etnologi vid Stockholms universitet och där fick jag idén att skriva om svenskarnas tillverkning av frukt- och bärviner i forntid och nutid. Det hade skrivits mycket om brännvin och öl men alternativen fanns det inte mycket om. Man tager vad man haver. Du får läsa boken!”

Det började med ”Af en inländsk drufwa” som kom 1991. En gedigen och tämligen unik genomgång av den svenska vintillverkningens kulturhistoria.

Har du några lästips, personer eller verk som inspirerat dig?

”Det fanns två matskribenter som har betytt mycket för många människor – Märit Huldt, mer känd som ”Hiram”, och Pernilla Tunberger. Den första skrev för Svenska Dagbladet och den andra för Dagens Nyheter. På torsdagarna. Båda publicerade flera böcker. Det var inte bara recept rakt upp och ner. Det var texter av olika slag som hörde ihop med maten. Märit Huldt illustrerade sina texter.  Jag har delvis försökt följa i deras fotspår. Recept är inte så spännande, utan att skriva om mattraditioner och råvaror är mera lockande.”

Två förebilder: Hiram, Märit Huldt, och Pernilla Tunberger: Foto: Arkiv

Du har skrivit och översatt en rejäl bunt böcker. Hur många har det blivit totalt?

Jag har väl skrivit drygt 20 böcker, vilket inte är så mycket att skryta med, och mängder av artiklar till olika tidskrifter. Hur många jag översatt vet jag inte. Jag befinner mig just nu 400 mil från Årdala prästgård, där jag har mitt arbetsrum med böcker och texter.

De kunde ha en egen liten avdelning för de lokala varorna utan att Ica skall tjäna på dem, eller kommunen.

Katarina brinner fortfarande för de lokala råvarorna och de små matproducenternas villkor.

Apropå recept – kan du ge oss receptet på en lyckad matbok? Exempel på bra titlar?

En riktigt bra bok om mat bör innehålla en stor del kulturhistoria. Recepten kan komma i andra hand. Råvarorna är viktiga. Om du ger ett recept på linssoppa, skriv då några rader om linser. En sörmländsk äpplepaj. Äpplena är Åkerö eller Sävstaholm. Berätta något!

Det fanns ett tyskt bokförlag, Könemann, som gav ut fantastiska böcker om mat och dryck i olika länder. Bilderna var suveräna, gamla bilder och färska. Man plöjde igenom olika landskap och deras säregenheter. Böckerna var så bra och billiga att förlaget gick i konkurs. En hel del recept fanns med, typiska för det området som beskrevs.

Utdrag från Årstadagboken som beskriver hur Märtas namnsdag firades med kanonskott, kaffe, brännvin och bakelser. Foto: Nordiska muséets arkiv.

Märta Helena Reenstiernas Årsta-dagböckerna ger en inblick i den tidens hushåll, odlingar och liv. Hon levde 1753 – 1841.

Äldre böcker är ofta intressanta, som exempelvis C.E. Hagdahls (1809 – 1897) Kokkonsten som vetenskap och konst, 1879. Den kom i nytryck för ett tiotal år sedan.  

Sörmländsk matsafari kom 2006, ett samarbete med maken Harald och Flens kommun, som lyfter fram matentreprenörer och lokala råvaror i trakten.

Boken Sörmländsk matsafari är jag stolt över. Den kom precis rätt i tiden och kunde ge inspiration till många andra. Då känner man att man gjort något positivt för andra. Det är så upplyftande att få träffa olika matentreprenörer, som vågar satsa sig själva på något de tror på. Och tror man på något brukar det gå bra.

Det har gått drygt tio år sedan du skrev ”Sörmländsk matsafari” och ”Matmöten”. Hur tycker du att matlandskapet Sörmland har utvecklats sedan dess?

Det är jippon med öppna kök och trädgårdar en gång om året, kanske två.

På det sena 1970-talet odlade vi grönsaker i Årdala prästgård. Vi sålde mycket grönsaker till Ica i Flen där Herr Schuster var chef, bördig från Berlin. Han var tysk och värnade om det hemodlade, det giftfria. Konsum tog också emot grönsaker av olika slag. På höstarna sålde vi kantareller i mängd. Karl Johan gick direkt till restaurangerna.

Katarina skickar en bild en bild från trädgårdsodlingarna i Årdala prästgård på 1980-talet. ”Det sitter en råtta där i sallatsodlingarna.” skriver hon. ”Det är jag. Det behövs väl inte någon mera presentation.” Foto: privat

Man talar så mycket om det lokalt odlade, om Sörmlands kantareller, om de fräscha sockerärtorna, om de spröda sparrisstjälkarna, om murklorna som är giftiga men en delikatess ändå. Men vi som inte har möjlighet att gå ut i naturen – hur hittar vi dessa sörmländska delikatesser? Alla de som orkar plocka bär och svamp kunde sälja dem till Ica eller Konsum. De kunde ha en egen liten avdelning för de lokala varorna. Eller låta människor stå under tak och sälja sina varor när det dem behagar. Utan att Ica skall tjäna på dem eller kommunen. I Sörmland finns det ju gott om plats överallt.

Du bor i Årdalatrakten. Kan du bjuda oss på ett recept just därifrån?

I Sörmländska matmöten kan du hitta recept på gäddpastej från Årdala. Gäddan kommer från Malsnaren, sjön rätt utanför våra fönster!

Ta del av receptet här nedan och läs gärna vidare: Som en bonus bjuder Katarina och Trakten på ett delvis opublicerat förord ut boken ”Matmöten”.

I Malsnaren finns gott om gäddor. Katarina har själv aldrig lyckats fånga någon matgädda, men ibland kommer grannarna med en pastejgädda som kan ge en anrättning som även den mest kräsmagade kommer att lovprisa. Illustration: SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.

Katarinas gäddpastej
700 g gäddfilé
2 ägg
3 dl grädde (eller crème fraiche)
1 glas torrt vitt vin
salt
peppar
gräslök
persilja
örtkrydda


Mal filéerna i köksmaskinen och blanda i ägg, grädde och vin. Smaksätt med salt, peppar, gräslök, persilja och någon örtkrydda. Låt helst smeten vila kallt i några timmar eller över natten. Lägg i smord och bröad form. Grädda i vattenbad 175 grader, knapp 1 timme. Godast kall. Smaken kommer fram om den får stå till sig något dygn. Serveras med svampsås eller bara några ättiksgurkor.

Johan Eriksson

Jag är frilansande journalist, författare och redaktör. Skriver regelbundet krönikor och reportage i tidningen Sörmlandsbygden. Vid sidan av har jag ett litet förlag, Widegrens, tillsammans med familjen och några kollegor.