Vad har det tagit åt Traktens Erling Persson? Poet, bibliotekarie, filmare … och chef för Rigshospitalet? Likt en mer än lovligt kolerisk Ernst-Hugo orerar han om sitt möte med vårt grannland. Snälla Erling, ta ett wienerbröd, ett med chokolade, och stilla dig. Danskarna är vårt gemytliga syskon, vår bro till kontinenten. Inte ska väl vi kritisera?
Det finns ett litet land i väster, inte så långt från den skånska gränsen, i vilket nationalsporten varken är fotboll eller ishockey. De flesta invånarna, tämligen få skulle jag tro, är nämligen inte ett dugg intresserade av läderkulor eller puckar, men jag sätter min hatt på att det inte går att finna en infödd som under en helt normal dag inte hittar något att klaga på. Att ”brokke sig” är nästintill en lika viktig ingrediens i receptet till folksjälen som att dricka öl i tid och otid och att ”hygge”. Ett begrepp som gått på export till bland andra britterna.
Vi svenskar har ett tämligen dåligt rykte i detta lilla örike. Enligt Preben är vi ständigt fulla, och en riktigt dålig dagen-efter, för en svensk, kallar han ”Köpenhamns-fylla”. För de flesta svenskar framstår Preben däremot som en frisinnad och godmodig typ: Preben som älskar sin lokala öl och alltid är pigg på att snacka lite.
Vi svenskar har ett tämligen dåligt rykte i detta lilla örike.
Om man nu flyttar denne så okonservative Preben till låt säga Italien, visar han dock en helt annan sida. Plötsligt bliver han en mycket traditionell typ som vill ha det precis som hemma. Och om vi skrattar åt att svenskar ofta vill äta knäckebröd, kaviar och lingon oavsett var vi befinner oss i världen, så vill Preben bara äta dansk mat – när det gäller pizza i Italien ska det vara cocktailpølser på – och dricka sin Hof, även om han befinner sig bland världskända vinproducenter. Dessutom vill Preben njuta av service som hemma, prata sitt eget språk och betala priser som han är van vid; nej, förlåt, helst så lite som möjligt. Och för Ole finns det inte många upplevelser som är värda pengarna, möjligen njutningen i att kunna dricka en öl som är billigare än hemma. Hittar Ole ingen sådan och inte heller en Hof så smakar allt annat illa och han kvider sig igenom det ena glaset efter det andra. Man kan ju nästan förstå varför Pia Kjærsgaard är så populär: ”Inte ska vi ha in några andra kulturer i vårt land än vår egen inte”, säger Preben i kör med Ole och tar en klunk öl till.
Apropå folksjälar så borde ju det lilla landets i väster passa väl samman med den italienska. Båda folken verkar ha en ganska tillbakalutad hållning, det ordnar sig och det ska inte vara för mycket regler och disciplin – det kränker den personliga friheten och integriteten. Men italienarna har tagit oordningen flera steg längre, till en nivå som får till och med Preben och Ole att må illa och klaga …
Enligt Ole kan italienarna inte köra bil. Och visst, trafiksituationen är lite kaotisk, men finns det så många danskar som överhuvudtaget bryr sig om hastighetsbegränsningarna i sitt eget land? Och så detta med maten. Att äta pizza varje dag tyder på ett svagt sinne, italienarna är helt enkelt dumma i huvudet, säger Preben som äter sina röda pølser på längden och tvären och ofta klarar en hel arbetsdag på en kokt med rostad lök, för att när arbetsdagen är slut beställa hem några röda inlindade i bacon till familjemiddagen.
Vid den tiden är Preben så hungrig att han börjar tugga på servetten när han väl kommer in på restaurangen.
Men på en restaurang utomlands kräver Preben mat med det samma. Italienarna äter i omgångar och dricker vin under måltiden, som tar lång tid. De stänger ju dessutom några timmar på eftermiddagen för att varva ner innan kvällsmaten. Vid den tiden är Preben så hungrig att han börjar tugga på servetten när han väl kommer in på restaurangen. Men är detta inte ett utmärkt tillfälle att ”hygge”? Nej. Istället ägnar sig Preben åt sin favoritsysselsättning. Han klagar. För när väl maten kommer så smakar den inte som hemma och det är på tok för lite på tallriken. Medelhavskosten har gjort att sydlänningarna är bland de friskaste i Europa medan dansken ligger i tätposition när det gäller ohälsa. Fett, dallrande med massor av remoulad ska det vara – så vill Preben ha det. Och att han dessutom inte får röka varsomhelst, det vill säga inomhus och i offentliga lokaler, får honom nästan att boka första bästa flyg hem igen. Men han tar bussen, och den stannar för rökpauser. Preben röker då där han står, oavsett om det är precis framför en bensinpump. ”Men det hände ju inget”, säger Preben till sitt försvar, och skulle det hänt något så var det inte hans fel, det var ju många andra som gjorde likadant.
Och detta är pudelns kärna: den danska friheten är i grund och botten ansvarslös. Trots alla fina ord om personlig integritet och valmöjligheter, alla fina tankar om att inte kränka … Och det kan ju vara därför som danska ungdomar är så ovilliga att ta ansvar och städa upp efter sig.
’Men det hände ju inget’, säger Preben till sitt försvar, och skulle det hänt något så var det inte hans fel, det var ju många andra som gjorde likadant.
Detta är givetvis lösa antaganden baserade på följande källor: jag har bott på internat i det lilla landet i väster i fem månader, studerat på jylländsk folkhögskola och varit på en resa till Italien med 30 infödda danskar i alla åldrar, bott flera år blott 20 minuters båtresa från Helsingør, som det blivit hundratals besök i sedan barnsben. Och de omnämnda, Preben och Ole kan ju knappast kallas en folkgrupp utan snarare två fiktiva individer, så det här är inte en krönika om hets utan om hyfs. Men den kanske å andra sidan inte bygger en Öresundsbro för förståelse. Den är heller inte skriven med det optimala 0,5 promille i blodet som Vinterbergs film Druk (En runda till) handlar om.
Erik Frausing skriver i tidningen Norra Skåne: ”Bortsett från detta är danskarna enligt sifomätningar Europas lyckligaste folk och det är självklart. En snabb bro till underbara Sverige, gratis besök hos läkare och på sjukhus, ingen karensdag, full lön under sjukdom. Och skulle det i skolan finnas en mobbare är det han som blir flyttad. Inte den mobbade som här. Danskar lever kortare tid än svenskar, därför har jag flyttat hit. Även om min svägerska som jobbar på Kastrups flygplats ogillar svenskar som enligt henne alltid är berusade. Men jag är och förblir svedofil även om jag kan bli litet trött på svenskt koncensustänkande, mycket prat och ingen handling. Låt oss bygga vidare på bron och inte cementera våra fördomar.”
Daniel Sandströms krönika i Svenska Dagbladet har den tydligaste rubriken: En inskränkt syn på dansk inskränkthet
Läs också Erlings krönika om studietiden i Danmark.
