Nyskriven kortprosa av Traktens egen Cristopher Paulstam, varsågoda!
Nog för att doften av kamfer förgyller våra törnekronor men inte mjuknar väl pliktskyldigheten för de. Man skall skriva sina alster med självmordet skriande i pannbenet och patron skall gå sin gröna mil i gamla stövlar i regn och rusk med klackarna hårt ekande i den våta uppförsbacken på vägen mot slottsgårn. Nåja. Stockholmsterrängen är ju stöpt åt blodhundar.
En ser sina fågeldar från sjunde våningen på Strandvägen, med utsikt över Nybroviken och en grå himmel över myllan av storstadstak. Promenaderna förbi Dramatentrappan med datorväskan hårt knuten i handen, lika hårt knuten som den i magen och storstadspulsens rusande dåndimp bakom tinningarna.
Livet i Stockholm är dyrt. Ofta går de plus minus noll. Pengarna går åt till att upprätthålla fasaden en byggt åt sin persona, den som stockholmspulsen likt murbräckan skall krossa till oigenkännlighet. Kontorsväggarna kryper närmre medan uppgifterna samlas på hög. De hade frack och slips och lockade och förförde med bekräftelse och apelsinchoklad.
En visste inte då att man klär sig i persona som man hänger på sig verkstadsbältet. En tog bältet med hem och tar man de med hem så många gånger, då blir de så tungt så att benen inte längre orkar bära de. Sen kommer morgonen då man blir stående på perrongen och låter tåget gå utan en. Man är tömd på ord och tröster och vetenskap och på alla ismers fernissa. De är då man vänder om hemåt och förstår att de är slut.
De är då räkningar förvandlas till skulder och telefonen durrar irriterat om dagarna. Kanske är den tyst om kvällarna om man har tur. De är då man gömmer huvudet djupt i kudden och försöker gråta fast man för länge sedan glömt hur man gråter, därför att stockholmsruset släckt en själ till. Man försvinner och ett tag undrar folk vart man har tagit vägen, men sedan slutar de undra. Vem har tid att undra bara för att ännu en tappade fotfästet?
Så går åren och man försöker lyfta bältet igen men nu är de tyngre än förut. Man kan bara bära de korta stunder och på så korta stunder går de inte att åstadkomma någonting. Men vem är en att prestera och förkovra sig tänker man då om sig och tittar på bältet, när en redan misslyckats så dant. Sedan blir man sittande med fingertopparna hängande över tangentbordet. Man tänker på Sven Delblanc som med armen full av cancer slutförde sista romanen med ett pekfinger, och då ropar tabletterna inifrån medicinskåpet.
Nog för att doften av kamfer förgyller våra törnekronor men inte mjuknar väl pliktskyldigheten för de. Man skall skriva sina alster med självmordet skriande i pannbenet och patron skall gå sin gröna mil i gamla stövlar i regn och rusk med klackarna hårt ekande i den våta uppförsbacken på vägen mot slottsgårn. Nåja –
Illustrationen är skapad med hjälp av AI:n DALL-E.
