Den här texten skrivs med näsan i telefonen på vägen till ICA Kronhallens postutdelning i Nyköping. Jag ska hämta min beställning av Jan Myrdals En illojal europés bekännelse. Den är mycket efterlängtad. I min iver slår mig den här texten i skallen som ett gäng 15-åringar om natten och jag skriver den utan att lägga vidare märke till passerande människors fnysningar –
Notis till framtidens media: anställ bara journalister som inget har att förlora. Journalister ska inte arbeta enligt gängse villkor för lönearbete. Inte heller ska man arbeta journalistiskt för att upprätthålla en levnadsstandard (villa, Volvo, vovve och övriga förenklingar). Journalistiken får inte ockuperas av andra värdegrunder än sitt eget komprometterande ansvar, oavsett vad det kostar.
Det är då man får det vi kallar massmedia, som varit skällsord sedan tidningens barndom på 1800-talet. Det är dammolnet av så kallad världstillvänd information som bara verkar finnas till för att hålla oss upptagna med uppdiktade bekymmer och iscensatta relationsdramer. Så att vi inte slutar sträva efter en krystad konsensus, det vill säga silvertejp för arbetssamhällets självdestruktiva system.
Bäst vore att hitta en utbildad journalist på gatan, klä honom anständigt och skicka honom till Blackstone Group på Manhattan eller till en kexfabrik i Bristol tillsammans med 20 andra luffare för att riva hela haket. Journalistiken är och ska vara samhällets dåliga samvete, onda aningar och allmänna bot. Arbetsmiljöinspektören precis som journalisten ska inte kunna gå in på arbetsköparens kontor för en kaffe och ett anställningskontrakt utan att stämningen och nervspänningarna blir smärtsamma.
Länge nog har vi betraktat frihet på ett avväpnat, illusoriskt sätt, som det att gå lös på ett epileptiskt blinkande dansgolv vilken helg som helst, någonstans på vattnet mellan Stockholm och Helsingfors, med Heineken och Sambooza i kroppen och röka i handen. Frihet betyder frihet att tänka. Att inte sluta tänka och mosa hjärnan med preparat, inte gå lös på golvet som en hysterisk apa som mannen utan allt förutom pengar i Mattias Anderssons korkade pjäs Vi som fick leva om våra liv.
Frihet är att sitta och tänka i en lägenhet som vem som helst skulle skämmas över – utan att skämmas. Frihet är att sitta på arslet och prata politik i tre timmar utan att behöva hemfalla till härskartekniker. Frihet är att kunna leva med smärta från helvetet utan minsta behov av att vilja döva sig, ringa 1177 eller söka hälsotips på nätet. Frihet är att kunna vara den argaste människan i världen och kunna tänka klart. Frihet är att kunna vara lönearbetare på uppdrag att granska sina egna villkor. Det är journalistikens vara eller icke vara.
– nåja, en fnysning kom åt mig någonstans efter pisstunneln mellan stan och Isaksdal. Den kallas så därför att den luktar piss. Fulla människor pissar där nere. De byggde om den för något år sedan eller två. Några dagar efter färdigställandet var den nerpissad igen … Nu är ögonblicket över. Jag har hämtat Jan Myrdal bok och den ska jag läsa ikväll. Bara jag nattat barnen och käkat lite havssaltschips. Det är en konst att natta barn fast man är förbannad.
