Traktens Robert Myhreld har uthärdat en dag i den enorma mässhallen mitt emot Liseberg. Årets bokfest, kallas det ibland, men ambitionen är att vara absolut hela litteratursveriges huvudscen, så det kan bli lite mycket. Läs Roberts funderingar efter torsdagen.
Löneslavar kommer alltid sent, så jag reviderar planen och får plötsligt oceaner av tid till mitt förfogande. Vid inpasseringen sker den sedvanliga visitationen och det krävs inte mycket för att bli insläppt:
– Får jag känna här nere på dina fickor?
– Ja, gärna!
Pressrummet hittar jag till, men det slår mig att jag aldrig tidigare sett så många viktiga kulturmänniskor där samtidigt. Ett rekord antar jag, känner mig naturligtvis oerhört hedrad. Frågar efter vägen till sal F5 där jag klockan 16 skarpt ska sitta i publiken och ta del av ett samtal kring ”Lättläst litteratur minskar utanförskapet” med Diamant Salihu och Alexandra Pascalidou, modererat av förläggaren Alle Eriksson.
Lättläst litteratur behöver kanske ingen närmare förklaring, men det ligger mig varmt om hjärtat. Just nu högläser jag i min yrkesroll inom skolan ur en biografi om Zlatan skriven på – eller snarare transkriberad till? – ett mer avskalat språk. Mycket lärorikt, helt sagt utan ironi. Just att lättläst litteratur ska minska utanförskapet får mig att dra öronen åt mig, men tänker samtidigt att äh, det är säkert rätt harmlöst. Det är ju inte fel per se.
Samtalet öppnas med frågan om hur Salihu och Pascalidou upplever den våg av gängrelaterat våld vi dagligen ser, hör och läser om. De flesta av oss främst via media, medan andra tyvärr drabbas på ett direkt sätt. Frågan är naturligtvis en möjlig väg in på samtalet, men lägger samtidigt tonen för de 45 minuter som står till förfogande. Rätt forum för frågan? Kanske, det bestämmer inte jag. Folk som läser lättlästa böcker har väl inte tid att mörda antar jag.
Pascalidou talar mest, är van vid det och gör det väl. Hon lyfter det rimliga, öser ur den egna erfarenhetskällan och gör tillsammans med en schematisk analys den naturliga kopplingen att det är den omfattande och stegrande segregationen i samhället som är grundproblematiken. Det är basen, alltså fundamentet, som är genomruttet och som snart murknat sönder fullständigt. Sådan är dagens politik men manegen har krattats länge.
Här gräver samtalet ned sig i ett hål det inte tar sig ur. Helt plötsligt är vi inne på fundamentala samhällsproblem som inte på ett naturligt vis kommer kunna återknyta till det på förhand bestämda temat, det vill säga att lättläst litteratur minskar utanförskapet. Grunden till klasskillnaderna – det vill säga vad som skapar det som kallas ”utanförskap” – är ekonomi, varken mer, varken mindre. Dels på en samhällelig nivå, där fördelningen idag är orättvis och fullständigt kontraproduktiv; dels på en individuell nivå där en ung människa som får några tusenlappar tryckta i näven och känner ett visst mått av kontroll, snabbt kan vara fast i ett givande och tagande av tjänster och gentjänster i en negativ spiral.
Att lättläst litteratur minskar utanförskapet hyser jag inte det minsta tvivel till. Frågan är hur mycket. I jämförelse med annat? Ptja, antagligen inte särskilt mycket. Att skolan är underfinansierad (ta bara nedskärningarna i skolväsendet här i Göteborg) kommer naturligtvis få oöverskådliga konsekvenser. Slakten av bildningsförbunden på rikstäckande nivå kommer inte ens på lång sikt skapa ett demokratiproblem. Det har börjat.
Jag hade önskat att samtalet kom in på frågan hur man får yngre (eller för den del äldre) att läsa (lättlästa) böcker. Skolan är naturligtvis en given arenan, särskilt om barnet inte kommer från ett hem med mycket litteratur.
Inga svar går naturligtvis att förvänta sig ur ett så här kort samtal, men ett vidlyftigt citat tar jag med mig:
”Om man läser så hamnar man kanske inte på gatan.”
Jag har svårt att se framför mig en vit medelklassunge på gatan eftersom denne inte läst en lättläst version av Bröderna Karamazov, Mot fyren eller Äldreomsorgen i Övre Kågedalen…
///
I sann Cato den äldre-anda anser jag för övrigt att Karthago bör förstöras samt att ni ska läsa Björn Kohlströms artikel i Jönköpings-Posten om hur elever främst tycks vilja läsa på engelska och detta faktums eventuella inverkan på det svenska språket.
///
Jag skulle också under den sista döende timmen av torsdagens program gå på ett seminarium som om kärlek. Varför? Tackar som frågar. Antagligen hade det att göra med vad ett pyre en gång i tiden konstaterade, det att kärleken ”verkar vara nåt kemist å teknist. Han va svår å få i å gjorde ont när man fick han.”
Jag äntrade det iskalla salen, många jublade i salen bredvid, jag tackade naturligtvis med en lätt nigning. Jag intog första raden och hade den för mig själv tills jag insåg att det inte var ett alltför intressant samtal och smet därifrån utan att skämmas ens det minsta.
///
Jag hann sedan träffa några trevliga förläggare som bjöd på bra kaffe. Så att säga. Det sägs att Bokmässan säljer sin egen merchandise i ett närmast oöverskådligt område. Det måste undersökas i morgon, det låter nästan för sjukt för att kunna förmedlas varken i text eller bild. Antagligen för att väga upp ett litet bortfall av mindre förlag som inte vill lägga ut säckar med pengar för att få sig en liten plats i detta inferno som är Bokmässan.
Alla bilder: Robert Myheld
