Elin Eriksson har forskat, läst, forskat ännu mer och därefter skrivit en nydanande bok om 1700-talets Smestad och dess invånare. ”Eskilstunas okända 1700-tal” är ett verk byggt av kött, blod och smuts snarare än torra paragrafer och historiska märkesår.
Vad är egentligen en stads historia – är det alls möjligt att fånga en plats utveckling genom de fåtaliga och fragmentariska källor som bevarats? Finns där en röd tråd, en berättelse som gör det mödan värt att med just platsen som utgångspunkt skildra historiska fenomen?
Frågan väcks när jag läser den nyutkomna boken “Eskilstunas okända 1700-tal. Livet i en annan tid” (Eskilstuna stadsmuseum och Stiftelsen Lagersberg, 2021). Elin Eriksson, antikvarie vid Eskilstuna stadsmuseum, har gjort en imponerande insats som kompletterar det löst sammanhållna och ständigt omsydda lapptäcke som vi kan kalla “Eskilstunas historia”.
Bokens råmaterial utgörs av omfattande forskning, främst i historiska rättskällor, där författaren har grävt fram en mängd spännande människoöden och intressanta detaljbetraktelser. Resultatet är ett slags personbaserad mikrohistoria, ett livligt collage, som ibland ger starka insikter om likheter och skillnader mellan 1700-talets och dagens Eskilstuna. Det gäller inte minst inledningskapitlets skildring av pestens härjningar 1710 – 1711, där reseförbud, krisstöd, ökad främlingsfientlighet och införandet av så kallade “sundhetspass” framkallar ett obehagligt igenkännande.
Apropå Trakten #3, tema “fattig/rik”, så får vi verkligen vår beskärda del av armod, tjuvnad och social misär. Under 1700-talet var Eskilstuna så fattigt att staden slapp betala tull, dåtidens statliga handelsskatt, vilket gjorde att stadsportarna försummades och förföll. Folk och fä kunde sannolikt komma och gå lite som de ville. Redan då var Eskilstunabornas självbild sisådär: enligt författaren ansåg invånarna sin stad som “fattig och usel eftersom den saknade egna landområden, lönsamma verksamheter och storskalig handel”. Detta mer övergripande påstående beläggs inte med någon källa, men kanske har den negativa världsbilden – det gåär aldriäg! – levt vidare ända till våra dagar? Måhända är den närmast förväntade fattigdomen, den nedslagna blicken, nigandet och mössan i handen, ett nedärvt Eskilstunaiensiskt tankemönster som fortplantat sig genom historien, ett meme i ordets ursprungliga bemärkelse?
Ord som ”drängetjuvsak”, ”löskvinnfolk” och förolämpningar som ”kronhultskrypare” ”hundhora” skapar liv i framställningen
Många har genom åren gett sig på den svåra uppgiften att fånga Eskilstunas historia. Journalisten Knut Hellberg drog upp ramarna genom “Eskilstuna, en Svensk märkesstad“ (1919) och “Järnets och smedernas Eskilstuna” (1937 – 1938). Båda verken fokuserade i hög grad på administrativa, ekonomiska och offentliga milstolpar, ett grepp som även återkommer i det långt senare utgivna trebandsverket “Eskilstuna historia” (1999 – 2001, red. Bror-Erik Ohlsson). Det är klassiskt torra ortshistoriker, byggda på paragrafer och officiella jubileer, snarare än än kött, blod och sinnfullhet. De redovisande texterna ingjuter sällan någon djupare känsla för platsen som skildras, eller förståelse för hur äldre kulturlager bär upp och formar dagens Eskilstuna. Båda dessa “standardverk” förbigår dessutom nästan helt livet i Eskilstuna under tidigt 1700-tal, när stormakten Sverige gick i kvav och den röriga frihetstidens krafter försökte värka fram ett nytt, modernare samhälle.
“Eskilstunas okända 1700-tal” fyller därmed på flera sätt en vit fläck i stadens historieskrivning: boken avhandlar en tidigare förbisedd period och gör det dessutom genom nya perspektiv, där vanliga människor – män, kvinnor, barn, inte sällan fattiga – spelar huvudrollen. Genom deras öden gestaltas inte bara vardagen, utan indirekt speglas också rättssystemet, dåtidens välfärdstjänster, ekonomin, arbetsförhållanden och mycket annat. Det är skickligt gjort och oerhört innehållsrikt. En av bokens många förtjänster är att källorna ofta tillåts tala direkt till läsaren. Ord som ”drängetjuvsak”, ”löskvinnfolk” och förolämpningar som ”kronhultskrypare” (feg soldat som gömt sig undan kriget) och ”hundhora” skapar liv i framställningen och en direkt närhet till dåtidens människor.
Ibland blir det dock nästan för mycket med alla rättsfall och människoöden, som kunde ha tjänat på en något tydligare geografisk förankring och kontextuell inramning. När författaren skriver om manligt och kvinnligt kodade arbetsuppgifter så syftar hon på teoribildningar som många läsare sannolikt inte känner till. Människoöden från spinnhuset i Eskilstuna återges detaljerat och levande, men det hade varit fint med några inledande meningar som mer generellt satte scenen för spinnhusinrättningen som förbättrings- och straffanstalt för lösdrivande kvinnor och barn.
Jag hade också gärna sett fler tydliga platsangivelser och kartor kopplade till dagens Eskilstuna och illustrationer av lokal härkomst. Finns det exempelvis några sentida foton på dessa stadens “vattenportar” som nämns i boken? Ett så vackert ord och en med säkerhet identitetsskapande kulturinrättning för människorna vid “strömmen”. Och visst vore det rika innehållet, med alla dess ämnen, begrepp och personer, värt ett ordentligt sakregister?
Men sammantaget är “Eskilstunas okända 1700-tal” ändå något så ovanligt som en både läsvärd och levande lokalhistoria, byggd på ambitiös källforskning. Det är en forskarprestation som resulterat i en informationstät bok som sannolikt tjänar på att läsas – och läsas om – i lite mindre portioner. Med all säkerhet kommer Elin Erikssons arbete utgöra en betydelsefull grund för framtida försök att fånga stadens historia.
Trakten lottar ut ett exemplar av boken. Delta i utlottningen genom att gilla/kommentera inlägget om boken på vår facebook-sida.
