Traktens utsände rapporterar vidare från mässvimlet i Göteborg.
Lönseslaveriet kräver sin tribut. Hoppade över alla viktigheter och socialiserade och tjuvlyssnade. Naturligtvis det enda rätta.Glider runt med mangelmetalspelningar av bästa sort i hörlurarna. Inspelat med kall potatis är -91. Oklart om noice cancelling-funktionen gör sitt jobb; litteratursuktare kan lätt överdosera här. Förra året bevittnade jag minst fem som släpades iväg av vakter plus två i tighta vita kläder.
Förhör mig hos Schildts & Söderströms om det kommer något nytt från Carina Karlsson. Ett av de bättre författarskapen i min bok. Visserligen har jag inte en bok för sånt, men ni förstår. Poesi till våren utlovas och det ni, kamrater, kan bli något alldeles extra.
Det är inte svårt att föreställa sig att jag hänger på akuten (tips: ta med primuskök och tält med tanke på väntetiderna). Två äldre pratar om det äldre som inte känner varandra pratar om: krämpor. Huvud som sitter löst, ryggkotor nere i skorna, halsen fylld med draksnor…”Min mormor kallar jag ’91-93’…för hon blev bara 92 år.”
//
Massor av konstaplar. Väskor på ryggen. Böcker? Vågade inte säga något fyndigt. Senast jag gjorde det, och det var lagstadgat objektivt kul, log inte en endaste av de tre poliserna ens lite. Och då var jag oskyldig.
Emellertid inte en värre upplevelse än när jag för något år sedan utsattes för en granitpolis som tog sista gratiskaffet ur en sån där kaffetermos med pump. Lång arm, den där lagens. Våldsmonopol. Vem vågar! Något år sedan nu som sagt, trauman består.
Höll på att gå in hos Timbro av misstag. Fick en dödsblick av kvinnan vid kassan, skådade rakt genom min arma vänsterblivna själ och tänkte att där har vi en samhällsbelastning. Nån hade släppt väder utanför montern, svär på min grav att det inte var jag. Människor utan magproblem som sysslar med slikt i offentliga utrymmen borde fråntas rösträtten.
//
Hört: ”Kant asså…”
//
Hamnade på rum för poesi. Lyssnade i en minut, sen rundade jag av.
