En text av Ivar Björklid
Den materiella fattigdomen har i somliga avseenden en nedre gräns. Det är möjligt att vara fullkomligt utblottad, att inte äga eller ha tillgång till en enda världslig tingest. Du kan befinna dig på noll.
Rikedomen, däremot, har ingen övre gräns. Oavsett hur rik du är, kan du alltid bli rikare. För varje bil du köper finns alltid ytterligare en som tillhör någon som inte är du, för varje samhälle du inlemmar i ditt imperium finns alltid ytterligare platser som inte står under din kontroll. För varje planet du erövrar återstår en oändlighet av …
En tutas brölande väcker mig ur mina funderingar. Jag formar läpparna till ett urskuldande leende och vrider huvudet mot bilarna på båda sidorna av övergångsstället. Osäker på varifrån ljudet härrör, desorienterad av mina filosofiska utsvävningar.
Däcken läcker luft, väskan är tung och min rygg värker.
”Passar det inte så är det ingen som hindrar dig från att sluta” Nej, absolut inte. Förutom det oansenliga radarparet Hyran och Maten så är det ingen som sätter några käppar i hjulet. Jag är fri, så fullkomligt fri!
Mannen som köpt mat ser ut som en sektledare. Det guldgula skägget är vildvuxet och blicken är otålig, som i väntan på en undergång som dröjt alltför länge. Jag ger honom sushin han beställt och trampar sedan vidare. Jag hör hur han ropar ett tack efter mig, antingen av genuin uppskattning eller som ett försök att rekrytera mig. Jag svarar inte.
När jag var liten tyckte jag om att cykla. Det gjorde jag förresten fram tills för några månader sedan.
Nästa kund är en ung kvinna med scarf. Hon möter inte min blick, tittar stint ned på sina Dr. Martens där hon står i skenet från portlampan. Det, hela ögonblicket, ser ut som en målning. Upplyst skymning.
Sadeln är våt av regn, hungern hugger mig i magen och svetten ligger som ett istäcke över ryggen.
Min ilska gör mig till något, till någon, jag inte är. Jag ser människorna jag möter som väsensskilda från mig, jag ertappar mig själv med att uppfatta dem som parasiterande. De är egentligen lika fast i det som jag. Lika hopplöst insnärjda. Jag vet det, men jag förmår inte att se det.
Verket är ett bidrag inskickat till tävlingen ”Fattig/rik” inför Trakten #3. Se alla bidrag på tävlingens samlingssida!
