Det här är bra.
Det här är riktigt, riktigt bra.
Trakten läser
Small Things Like These, långnovell/kortroman av Claire Keegan, Faber Faber, 2021.
Boken är en långnovell om 110 korta sidor:
Furlongs mamma jobbar 1946 hos den relativt välbärgade Mrs Wilson i en irländsk stad. När hon blir gravid med Furlong (fader okänd) kastas hon inte ut av Mrs Wilson, vilket kanske räddar livet på både dem båda.
Furlong strävar på i skolan, i livet, kämpar, klarar sig, har till slut som levebröd att leverera kol och ved. Tillsammans med sin fru och fem döttrar lever de 1985 ett liv bättre än många i omgivningen.
Men han ifrågasätter livet. Går det bara ut på att överleva?
Vid jul levererar han kol till klostret och upptäcker en ung kvinna som är inlåst i kolkällaren.
Bakgrund:
Magdalene Laundries drevs fram till 1996 av kyrkliga ordnar på Irland. 10 000-tals kvinnor: prostituerade, äktenskapsbrytare och ”förförda” kvinnor levde under slavliknande förhållanden, i många fall även med sina barn. Det är inte känt hur många som dog, men bara vid 18 av dessa institutioner dog 9 000 barn.
Novellen påminner om den ursprunglige novellmästare Tjechov och kan läsas som en lektion i skrivande. Komposition, språk, karaktärer, dramatisk kurva, vändpunkter är tillfredsställande och precisa.
Som sagt, det är riktigt, riktigt bra.
Läs och lär.
Men en annan liknelse slår mig. Att läsa texten är som att befinna sig i en Springsteen-sång.
Det är liknande kamp, sorg, uppgivenhet. Det-är-som-det-är. Samma skönhet i det karga utan romantisering. En protagonist som är god. På riktigt god. Och trovärdig.
Ett hopp tänds för världen.
Till och med språket låter som textrader från Springsteens sånger:
”[she] had asked one of Furlong’s men to hold the plywood steady for her one evening while she drove the nails”
“You know we’ll blink a few times and they’ll be married and gone“
Visst går det att höra Bossen sjunga dessa rader?
