/

Smycken

Novell

En morgon när jag åt frukost föll en klick apelsinmarmelad från smörgåsens ostskiva och la sig på tidningens familjesida, som jag brukar gå förbi oläst. Vilka som jubilerar eller vandrat färdigt på jorden har jag aldrig brytt mig om. Jag sträckte mig över bordet och rev av en bit papper från hushållsrullen. När jag strök bort marmeladen från tidningssidan föll ögonen på ett par namn och fotot som hamnat vid sidan av klicken. Gullewi gratuleras på 30-årsdagen av mamma Lilian. Namnen fick mig att stanna upp, jag blev sittande med papperstussen i handen medan jag stirrade på amatörfotot och gratulationsraderna. Ingen mer än Lilian skulle komma på tanken att döpa sin dotter till Gullewi, men trettio år, kan det vara så längesen? Dagar försvinner och åren går. Radion hade just avrundat dagens andra ekosändning och utanför fönstret höll en ny, gråmulen dag på att vakna. Tidningsraderna väckte tankar, varför jag blev sittande med familjesidan uppslagen medan ett par politiker munhöggs i radions korta debattprogram kan jag inte ge något svar på. Att Lilian var änka sen några år tillbaka kände jag till. Karlen som gick i brudsäng med henne och kallat flickan för sin dotter, trots att han kom för sent till konceptionen, förolyckades i en onödig arbetsplatsolycka, som ingen tog ansvar för och som aldrig utreddes helt och fullt. Ett par tidningar som skrev om olyckan tystnade sen företagets jurister lagt skulden på den förolyckade, påstod att han inte iakttagit gällande säkerhetsföreskrifter. Anklagelsen föll på sin egen orimlighet. Så vitt jag hört var Greger Johannesson en försiktig man, att han inte hade brytt sig om säkerheten var en chikan som bara den som är ute för att rädda hem pengar till sin uppdragsgivare kan kosta på sig. Lilian miste sin man, fick inte ut en krona mer än avtalsförsäkringarna, arbetsgivaren skickade inte ens blommor till begravningen.

Lilian och jag hade en kort gemensam ungdomstid, vi träffades en danskväll, blev tillsammans och sågs som ett par. Jag hade bil, hämtade och skjutsade henne varje veckoslut mellan hemmet och lanthushållsskolan där hon, i likhet med sina äldre systrar, fullföljde familjetraditionen under ett utbildningsår. Vi var unga, jag var oerfaren, Lilian var den första jag sällskapade med. Hon var självsäker, dominant, van att få sin vilja fram och tyvärr fogade jag mig alltför ofta. Hon drev fram att vi skulle byta ringar medan hon gick i skolan. Inte förrän vi förlovat oss fick jag reda på att den som växlade ring under utbildningstiden fick en hel dags hyllning av skolan.
För Lilian var det skälet tillräckligt för förlovning, hon fick aldrig nog av andras uppmärksamhet, ville stå i blickfånget, få allt ljus på sig. Hon kunde gå genom eld, om hon fick vittnen till promenaden. Själv värjde jag mig mot uppmärksamhet och led fans alla kval när hennes föräldrar utan min vetskap annonserade i lokalpressen, att vi eklaterat förlovning. Sen våra namn blänkt på tidningssidorna var hon lika bedrövad som jag. Något annan uppmärksamhet än den hon fick i skolan hade hon inte eftersträvat. Hon hade ett uppslitande gräl med sin far, som försvarat sig med att familjen gjort som traditionen bjöd, då deras döttrar eklaterat.
Som väl var försvann jag en kort tid senare till värnpliktstjänst vid en jägarbataljon i Norrland och kunde lägga det mesta bakom mig. Mina närmaste ansåg att jag blivit deporterad, i själva verket hade jag sökt och gladdes i tysthet åt att ha blivit antagen.
Sen gav det ena det andra, min långa bortavaro blev ett steg i frigörelsen, när jag kom tillbaka var vår relation slut. För att hålla skenet uppe lät vi oss övertalas, när hennes föräldrar erbjöd oss att vistas några dagar i deras höststängda sommarhus i skärgården. Vi ansträngde oss inte för att tända den eld som falnat, Lilian krävde skilda sovrum och då vi for därifrån visste ingen av oss vad dagarna i skärgården tjänat till.
Efter ett par månader i Norrland hade jag tagit av mig ringen, när Lilian tog av sig sin fick jag aldrig reda på men hon bar den inte när jag kom hem. Jag hade inte levt som en munk där uppe och hon behövde aldrig erkänna sina övertramp, ett par av dem fick jag höra talas om på omvägar, korpar kraxar gärna om olyckor.
Lilian skickade tillbaka ringen i ett brev utan andra kommentarer än att det efter skärgårdsdagarna stod klart för oss att vi skulle gå skilda vägar. Då jag tackade hennes föräldrar för lånet av sommarhuset såg jag dem för sista gången. Jag har för mig att fadern levde ett drygt tiotal år efter vår separation. Han var företagare med verksamhet som genererade arbetstillfällen, en prominent person som hyllades för sin insats i ortens näringsliv. Flera år senare vittrade modern bort i ett äldreboende, förvirrad, glömd, okänd.

Den enda som beklagade vårt uppbrott var min mor, som sett Lilian som den dotter hon aldrig fick. I all välvilja skänkte hon Lilian alla smycken och ringar som hon ärvt, bevarat och var fäst vid, mormors förlovnings- och vigselring, ringen med sten hon ärvt efter sin farmor, guldhalskedjan, guldarmbandet med berlocker, och ett par broscher gav hon bort som förtida arv, som hon kallade det, till sin nyblivna dotter. De enda smycken min mor bevarade var ringarna hon burit sen sin förlovnings- och bröllopsdag och aldrig tog av fingret. Innan hon skänkte Lilian arvegodset hade vi en dispyt, jag sa att hon inte skulle förhasta sig men fick inget gehör för min propå.
När jag berättade att Lilian och jag bestämt oss för att gå skilda vägar fick jag för mig att förlusten av ringar och smycken tog min mor hårdast.
“Har jäntan någon hut i kroppen lämnar hon tillbaka mina smycken”, sa hon och tystnade sen jag förklarat uppbrottet och hon, besviken och avlövad, satt vid köksbordet och torrtvättade händerna, en vana hon lagt sig till med då hon inte längre hade något arbete att lägga dem på. Mer än en gång bad hon mig se till att jäntan tog sitt förnuft till fånga. Jag drog mig för att ringa, efter uppbrottet ville jag ogärna hamna i underläge för en sak som egentligen inte angick mig.

En dag fick jag ett överraskande telefonsamtal från Lilian. Hon, som undanbett sig vidare kontakter, ringde och frågade om jag som en enkel gentjänst för lånet av sommarhuset kunde tänka mig att skjutsa henne till skolans årliga återsamling av tidigare elever. Medan samtalet pågick slogs jag av tanken, att hennes vädjan gav mig möjlighet att framföra min mors begäran. Om jag skjutsar dig kan du passa på att ge mig smyckena, då slipper du träffa min mor när du ska lämna tillbaka dem, sa jag och lät som jag var beredd att göra henne en tjänst. Hon hajade till i luren, tystnade, tvekade, invände till att börja med att hon såg smyckena som gåvor hon fått utan förpliktelser, men vartefter samtalet pågick gick hon ändå med på förslaget. Hon ljög, sa att skälet till att hon inte återlämnat dem var att hon efter vår separation dragit sig för att träffa min mor. Vid telefonsamtalet använde hon sin fars tröttande vokabulär, att jag kom med en utomförträfflig idé och lovade att ta med smyckena, om jag skjutsade henne. Jag kände inte igen hennes undfallenhet, förstod inte varför hon gått med på mitt förslag, under tiden vi hade sällskap släppte hon aldrig ifrån sig något som hon betraktade som sitt.
Morgonen då jag skjutsade henne stod hon resklar innanför grinden när jag kom. Hon kastade in resväskan i baksätet och sjönk med en kort och tvär nick ner bredvid mig. Skjutsen till skolan blev en spänd och så gott som ordlös resa. Jag försökte få igång lite kallprat men hon bet av mig varje gång och vände blicken ut mot trakter som vi ett drygt år tidigare åkt förbi varje vecka. Hon tinade upp då vi närmade oss skolan, när vi körde genom allén fram till huvudbyggnaden undrade hon vad som hänt flickorna hon snart skulle återse och stått tillsammans med på trappan, lyssnat på nationalsången och rektorskans förmanande avskedsord, då de skulle lämna skolans gemenskap och gå ut i livet. Jag var en usel lyssnare, brydde mig inte om hennes ordflöde, hörde inte ens om det låg ironi bakom orden.
Då jag körde in på parkeringsplatsen vid sidan av herrgården som byggts om till lanthushållsskola hade hon inte sagt ett ord om smyckena, och jag ville inte föra dem på tal. Innan hon klev ur bilen överraskade hon mig, öppnade handväskan och fiskade upp ett kvitto, som hon gav mig. Du ville ha tillbaka din mors smycken, sa hon. Jag har belånat dem, du får kvittot så behöver jag inte bry mig, du har en vecka på dig att hämta ut dem, sa hon och förklarade samtidigt att jag inte behövde hämta henne efter festen. Hem kommer jag alltid, sa hon, klev ur bilen och skyndade fram till herrgårdstrappan. Jag blev sittande med pantkvittot i handen, såg när hon förenades med några väninnor från skolåret och försvann in i byggnaden, innan jag gav mig av därifrån.

Några dagar senare sökte jag upp pantlånekontoret och återsåg min mors ringar och smycken, som pantlånaren förevisade på en liten sammetsklädd bricka. Han antydde att jag kom i grevens tid, sa något kryptiskt att han visat smyckena för ett fåtal stamkunder men att hans yrkesheder gladdes om värdefullt gods gick tillbaka till rättmätiga ägaren. Gemensamt gick vi igenom inlämningslistan, jag saknade inget och löste ut godset mot ett femsiffrigt belopp, som tog alltför stor del av mina tillgångar.
Efter besöket hos panklånaren åkte jag raka vägen hem till min mor. Utan att med ett ord antyda hur jag burit mig åt för att få tillbaka hennes käraste ägodelar upplevde jag hennes glädje, ord fick hon inte fram men tårar föll över hennes rynkiga kinder. Sen hon hämtat sig från överraskningen, provat ringar och hängt på sig den breda guldhalskedjan sa hon: Jaså, jäntan tog sitt förnuft till fånga till sist, det var för väl. Det kanske inte var så stort fel på henne som du antytt.

Novellen “Smycken” är tidigare opublicerad. Läs också en ny intervju med författaren och Eskilstunabon Håkan Boström här i Traktens tredje nummer.

Håkan Boström

Håkan Boström är författare, stadigt förankrad i Eskilstuna sedan barnsben. Debuterade 1972 med diktsamlingen “Anteckningar från ett protokollfört möte” och har sedan dess utgivit ett 40-tal böcker i olika genrer. Belönad med tidningen Vi:s litteraturpris, ABF:s litteratur- & konststipendium och Ivar Lo-priset.