////

I stormdukens skugga

Ett samtal med arbetarförfattaren Håkan Boström. Läs gärna också ett utdrag ur boken “Mellan hammaren och städet” här i Trakten #3.


“Numera demonstrerar de inte ens!”

Håkan Boströms ögon blixtrar till, där han sitter tillbakalutad i det juniljumma uterummet. Har gjort sitt, hävdar han. Kan inte längre skriva och rörligheten är begränsad. “Jag tillhör det förgångna” säger Håkan med ett stråk av lakonisk humor som jag känner igen från hans texter. Minst 45 böcker har det blivit, samt oräkneliga noveller och krönikor.

“De demonstrerar inte, de bara möts nånstans.”

Nej, det är inte mycket kraft i stillastående manifestationer. En riktig demonstration kräver mångas fotarbete, den kräver en riktning, en rörelse.

Jag är på besök för att prata om Håkans författarskap. Men jag tänkte också försöka utreda ett försvinnande, nära kopplat till hans verk. Arbetarrörelsen, sannolikt försvunnen nån gång mellan 21 november 1985 och 4 oktober 1992, vart tog den vägen?

Håkan Boström har skrivit minst 45 böcker och ett otal artiklar i skilda genrer. Men han ser sig ganska självklart som arbetarförfattare. Här i hemmet utanför Eskilstuna. Foto: Johan Eriksson.

De siffror som Trakten presenterar i artiklarna “Hur kommer man till Trosa” och “Recension av taxeringskalendern anno 2021” tecknar bilden av ett kluvet samhälle. Skenande ojämlikhet, barnfattigdom, skjutningar, utanförskap och gigekonomier. Vissa tigger på gatorna. Andra hatar såväl tiggare som gatuunderhåll och hela jävelsamhället. En tiondel syns knappt till, obekymrat skyddade bakom tonade SUV-rutor, höga villastängsel och poolhus.

Även den som inte är socialist måste fråga sig: vad hände? Och hur kommer det sig att nästan ingen protesterar, demonstrerar, kämpar emot?

Det såg ju så annorlunda ut för bara fyrtio år sedan. Fyrtio år, en grisblink i ett historiskt perspektiv. Även med mänskliga mått känns tiden överblickbar, ganska nära. Då, i slutet av 1970-talet, satt Håkan i timtal med bandspelare och anteckningsblock för att intervjua några av arbetarrörelsens pionjärer i Eskilstuna. En av dem var Frida i fisken, Frida Rundström, som 15 år gammal började på Bleckis i Kungsör och senare var med och byggde upp kooperationen i Eskilstuna. Sålde fisk på Fristadstorget under 20 år, i ur och skur. Frida hade Hjalmar Branting som nattgäst i hemmet efter ett partimöte. Hon mötte alla de stora, utom mäster Palm: Kata Dahlström, Zäta Höglund, Per Albin, Wigforss, Erlander, Palme. I Frida rymdes på så sätt hela rörelsen, konstaterade Håkan 1980 i boken “Mellan hammaren och städet. Samtal vid en stormduk.”

Arbetarrörelsen – vart tog den vägen?

Håkan Boströms Mellan Hammaren och städet (1980) lyfter fram röster från arbetarrörelsens födelse och framväxt i Eskilstuna – men här finns också föraningar om ett kommande förfall.

”Boken var ett ABF-projekt från början” säger Håkan. ”Och intervjuerna som gjordes – det var ju fler än jag som intervjuade – skulle efter projektet hamna i nån skrivbordslåda på ABF, antar jag.”

Men Håkan tänkte annorlunda. Materialet var värt omsorg, värt en bok. Rabén och Sjögren antog manuset till sin serie ”Tema Nova”. Resultatet blev ett tidsdokument, en kombination av dokumentär, litteratur, debatt och journalistik.

Den som idag läser “Mellan hammaren och städet” kastas tillbaka till ett Eskilstuna långt innan Svealandsbanan och högskolan. Cityhuset hette fortfarande Domus – störst i Sverige! – och hoppet levde för IFK i norrtvåan. ”Rörelsen” stod för arbete, försäkringar, billiga konsumtionsvaror, dagliga nyheter, samkväm och söndagsmiddag till överkomliga priser på Domusrestaurangen. Tanterna gick med rutiga dramaten och gubbarna snöt sig i knastrande tygnäsdukar som de sedan tryckte tillbaka i tobaksdoftande byxfickor så att hängslena gungade.

“Då gick ju fortfarande nästan alla i tåget”, säger Håkan. Lite tidigare ändå, i början av 60-talet, när Håkan fortfarande jobbade i sitt första yrke som konditor, böljade ett hav av fanor – även kallade stormdukar – fram från Eskilstuna centrum mot slutmålet, Folkets Park.

1:a majtåget anländer till det som då var arbetarrörelsens egen park. Idag ägs Parken Zoo av ett investmentbolag. Bilden tagen på 1940-talet. Foto: Bror Lundqvist, Eskilstuna stadsmuseum

“Ett år på första maj hade de en utställning i Parken, den hette visst Blommor från Holland. Demonstranterna avkrävdes inträde.” Håkan skrattar till. “Tänk dig! Skulle arbetarna betala entré? För att få gå in i sin egen park!? Det blev ett jävla liv.” Håkan ler åt minnet, åt det tveklösa kollektiva självförtroende som rörelsen ägde. Men visst var platsen speciell: här hade den svenska folkparkrörelsen grundats 1905 och haft sitt huvudkontor ända till 1930.Håkan har sedan debuten 1972 med diktsamlingen “Anteckningar från ett protokollfört möte” kallats arbetarförfattare. Han har inget emot epitetet, även om författarskapet spänner över ett vitt fält: där ryms allt från barnböcker, reportage, fackböcker och på senare år också deckare.

“Visst är jag arbetarförfattare. Jag har ju den bakgrunden”, säger Håkan. Det låter självklart, nästan oundvikligt, att en skrivande ung man från enkla förhållanden i Eskilstuna ska kallas just arbetarförfattare. Rörelsen har tveklöst spelat en stor roll för skrivandet, inte bara i valet av litterära teman, utan också som drivbänk och praktisk möjliggörare.

Efter att ha drabbats av mjölallergi – en konditors mardröm – tvingades Håkan sadla om. Första skrivmaskinen lånade han av farbrodern som hade fått med sig en gammal Halda vid pensioneringen från sitt arbete på Jernbolagets kontor. På den knackade Håkan fram sina första dikter och noveller. Under fem år skrev han för skrivbordslådan, visade inget utåt, men så började han skicka texter till fackförbundens medlemsorgan. Blev antagen – och fick 250 kronor i arvode. Drygt två tusen i dagens penningvärde. Skrivandet var kanske en möjlighet, trots allt.

I fem år på 1960-talet knackade Håkan på sin farbrors gamla Halda. “Jag visade inget för nån.” Genombrottet kom 1972 med diktsamlingen “Anteckningar från ett protokollfört möte”. “Räkna inte med att du säljer mer än tvåsiffrigt” sa förläggaren. Men upplagan sålde slut. Foto: Flygvapenmuseum/Digitalt museum.

Som tidigare konditor och medlem i Livsmedelsarbetareförbundet blev det naturligt att skriva för medlemstidningen “Mål och medel”.

“Och farsan var metallarbetare och morsan tillhörde Kommunal så det föll sig ganska naturligt att kontakta även deras förbundstidningar”.

Det tycks ha funnits ett starkt ekosystem för litteraturen inom arbetarrörelsen på den tiden, tidningar där unga skribenter kunde publicera sig och få betalt; förlag och redaktörer som fångade upp talanger och förde in dem i litteraturens sfär. På Biskop Arnös debutantkurs utvecklade Håkan skrivandet med andra unga författare som Tua Forsström och Kjell Johansson.

Även tidningen Folket, obundet socialdemokratisk, blev betydelsefull. Håkan började där som filmrecensent och vikarie. Senare blev han frilans och skrev regelbundet kolumner i Folket, inte sällan frispråkiga och kritiska texter, riktade även mot den egna rörelsens utveckling. Eller, som det allt oftare framstod: avveckling.

“Jo, vissa texter har jag fått mycket skit för”, säger Håkan. “Varför ska den där Boström sitta och tycka i Folket? tänkte vissa.”

Konsum hade ett helt kvarter i centrala Eskilstuna under storhetstiden. Domusvaruhuset, störst i Sverige, innehöll allt en familj kunde behöva och omsatte på 1960-talet nära 60 miljoner kronor.

1986, när Konsum la ner Domusrestaurangen, skrev Håkan en kritisk kolumn där affären rubricerades “Hamburgerhumbug”.

”När Konsum Sörmland gjorde sig av med självservering och restaurang tog McDonalds över lokalerna. Många stadsbor uppfattade det som ett svek, McDonalds står för något helt annat än kooperationens idéer och tankar.”

Men det ansågs inte okej att debattera rörelsen inifrån och ut. Konsum Sörmlands distriktsstämma var ovillig att diskutera en motion som Håkan skrev i frågan. Ledningen gjorde också klart att Folket i fortsättningen borde ligga lågt.

”Konsum Sörmlands ledning besökte Folkets redaktion, informerade tidningsledningen om hur mycket de annonserade för om året och ifrågasatte hur tidningen kunde ge spaltutrymme åt min kritik.”

Locket på, mer eller mindre med skruvtving.

”Mitt intresse för kooperationen avtog därefter”, säger Håkan. ”Sen dess har jag aldrig besökt Konsum Sörmlands stämmor.”

Tre romaner av Håkan Boström från skiftet 70/80-tal, som på olika sätt skildrar arbetarrörelsens och samhällets utveckling. Drakens år (1977) handlar om omdaningen av ett äldre kvarter (läs: Nyfors) i en mellanstor svensk stad, Annexet (1979) bygger delvis på dokumentärt material och skildrar livet på en vårdinstitution; Sommartid (1983) skildrar tillståndet i Sverige i tidigt 80-tal med avstamp i en lokaltidningsjournalists vardag.

Och nu är alltså det mesta borta: Frida i fisken, Domus, Folket, demonstrationstågen, stormdukarna. Folkets park ägs av ett investmentbolag. Storstrejken 1980 bröt ut nästan samtidigt som “Mellan hammaren och städet” publicerades. Strejken, en mäktig styrkedemonstration, kanske den sista.

Det har blivit dags att gå. Mycket har blivit sagt, men den stora frågan kvarstår. Vi har cirklat runt den, men till slut måste jag fråga Håkan, rakt på sak: “Vad hände egentligen med arbetarrörelsen?”

Han blinkar till och flinar lurigt.

“Ja, vad hände?” Han rycker på axlarna. ”Den gick väl i kvav, antar jag!”

Bara så där? Kanske finns inte mer att säga. Frågan är omöjlig, smått naiv. Det blir lätt bara nostalgiskt folkhemstrassel om man försöker repa och reda ut den gamla väven.

När jag kommer hem slår jag upp slutorden i “Mellan hammaren och städet” och anar ändå ett annat svar. Eller kanske är det snarare en drygt fyrtio år gammal profetisk varning som når fram, allt försent:

Snart är studielokalernas väggar fullpratade, ord har lagts till ord i en nära nog outsinlig terapi. Snart kommer väggarna att rasa ner och kväva cirkeldeltagarna.
Då behövs det amatörcirklar i arkeologi, för att gräva fram rörelsen under alla ord. […]
Samtalen går vidare.
Det pågår rörelser i rörelsen.
Finns det någon som lyssnar?

Johan Eriksson

Jag är frilansande journalist, författare och redaktör. Skriver regelbundet krönikor och reportage i tidningen Sörmlandsbygden. Vid sidan av har jag ett litet förlag, Widegrens, tillsammans med familjen och några kollegor.