/

Vinnarsnack – intervjuer med Achillea, Birk, Jen & Modzo

Start

Överst på prispallen i Traktens tävling tronar Achillea Dahl, skådespelerska och kreativ mångsysslare. Men hur blev hon krönt? Hur startade kronskapandet? Achillea berättar om kronorna och om kreativiteten.

– Jag började bygga kronor i höstas. Med en pandemi ute i världen och en svårt bruten fot var begränsningarna väldigt stora, men den kreativa viljan ännu större (såklart). Så jag hittade ett gammalt diadem och lite grillpinnar som jag klippte och limmade ihop till den första kronan. Efter det var jag fast och har gjort i snitt en krona i veckan sedan oktober. 

Det bästa med att bygga kronor har verkligen varit att se möjligheterna i exakt allting. Jag slänger nästan ingenting längre utan hela tiden finns mantrat “det där kan jag göra till krona”. Material som jag jobbat med är bland annat servetter, tidningspapper, buntband, galgar, värmeljus, lim och så allt som skogen har att erbjuda i form av pinnar, blommor och sten. 

Jag har jobbat ganska säsongsbetonat och tyckt att det varit kul att skapa en krona till en speciell dag så som julafton, alla hjärtans dag eller påsk och att då jobba med det som finns att tillgå. Nu till sommaren blir det väldigt mycket kronor med blomster och havstema. 

Familj och vänner har alla varit väldigt uppmuntrande och sponsrar gärna med diverse material som de inte behöver så som toarullar, papper, spik, papperspåsar, kepsar. Jag får skräp – tillbaka kommer en krona! 

Att kombinera olika konstformer är det bästa som finns. Det gör att jag verkligen får utmana mig och vara närvarande i flera steg för att nå det resultat jag vill ha. Alla kronor har en tillhörande text och budskap. Oftast så kommer texten när jag sitter och skapar kronan, på så sätt inspirerar jag mig själv till vad jag vill uttrycka med just den här bilden. 

Tidigare har jag bara stått framför kameran eller bara stått bakom kameran men att jobba som jag gör nu och få göra alla bitarna från idé, till foto, till redigering, till slutresultat – till och med skapa det jag ska bära på bilden – är det som känns allra roligast.

Jag sysslar även med musik och teater så vem vet, kanske gör jag en hel föreställning iklädd mina kronor! En utställning! Drömmen är också att släppa en bok med alla mina konstuttryck i text och bild. Sedan är planen att bara fortsätta att utforska det här och se vad för galet material jag kan hitta och göra så otippade men vackra kronor som möjligt!

Se Achilleas vinnande bidrag här!


Birk Andersson – “värde”

Trakten når Birk Andersson, som delar andraplatsen med Jen & Modzo, och frågar lite om hur han tänker kring skrivande och arbetarlitteratur. Är hans dikt “värde”, t.ex. att räkna som arbetarlitteratur?

– Javisst. Om även andra tycker att det är arbetarlitteratur så är det en komplimang. Det behövs berättelser om olika människors arbete så att fler får upp ögonen för att det finns mycket gemensamt mellan både arbetarna och yrkena – att många problem i arbetslivet ofta inte är individuella utan beror på strukturer.

Massor av haiku-upplevelser finns på Birks hemsida.

Haiku är formen som Birk arbetar mest i och han har gett ut tre böcker. Den klassiska japanska diktformen, som har rötter i 1300-talets “renga”, eller kedjepoesi, har ju starka formtraditioner, men regler kanske är till för att brytas?

– Innehållet är viktigast. Jag kan inte räkna stavelser och har otroligt dålig taktkänsla. Versmått och rytm är alltså inte användbart för mig. Jag skriver mest haiku men kallar mina dikter för anarkistiska haiku eftersom jag inte följer alla reglerna, dels av nämnda anledningar, dels för att bra dikt inte ska kasseras eller försämras för att den inte helt och hållet följer påhittade regler. Förra året testade jag på några limerickar, jag lade upp dem i en limerick-grupp på facebook men blev efter ett tag utslängd. Det var ett av förra årets stoltaste ögonblick!

Limerick-kontroversen blir väl svår att toppa men hur ser framtiden ut? Drömmar? Planer?

– De flesta fysiska kulturella evenemang är ju inställda men till hösten ska jag vara med på uppläsningar och bokmässor. Under sommaren blir det istället en norrlandsresa till sambons släkt samt en hel del arbete. Vid sidan om mitt ordinarie jobb har jag börjat arbeta extra på ett företag i Malmö som säljer svamp-kit till privatpersoner och företag. Det känns bra att kroppsarbeta lite igen efter ett par år på kontor! Några anarkistiska haiku blir säkert också skrivna….

Läs Birks dikt “värde” här


Jen och Modzo – Keep

Videoverket Keep är skapat av Jen Nguyen, som bor i Nyköping och Stockholm, och Domca Modzo från Slovakien. Det senaste året har de levt och studerat dans på Åsa folkhögskola i Sköldinge mitt i Sörmland. Såhär säger Jen om Keep:

– Keep är en kortfilm om det som får mig att känna mig rik, bandet mellan mig och min mamma. På vårt modersmål vietnamesiska berättar mamma öppet om sina erfarenheter från barndomen, när hon och andra vietnameser genomled kriget. Där hon kom ifrån handlade vardagen om överlevnad snarare än materialism, hon hade verkligen ingenting. Men hon tog sig ur det, hon födde mig och har berikat mitt liv på alla sätt jag kunde önska. Att ha mamma och få hennes stöd, kärlek och uppmärksamhet – och inte minst hennes hemlagade mat – gör mig till världens rikaste.

Jen Nguyen

Åsa folkhögskola och såklart dansvärlden i stort har haft sitt konstigaste år någonsin. För Jen och Modzo har det såklart inneburit begränsningar. Men kanske inte riktigt som man kunde tro, såhär berättar Modzo:

– Det var det bästa stället att tillbringa coronaåret. I mitt hemland Slovakien var nedstängningen stenhård. På Åsa hade vi vår lilla gemenskap som en bubbla mitt i skogen, långt från städerna. Vi kunde kosta på oss att vara tillsammans hela tiden, vi levde och dansade och det var en sådan ynnest, en välsignelse. Några få lärare fanns med i vår bubbla medan andra kunde undervisa online men vi kunde ändå dansa tillsammans. Vi hade resstopp, deltagare från andra länder stannade på skolan hela året. Ändå var det mitt bästa år nånsin.

Domca Modzo

– Åsa var det bästa som hänt mig, säger Jen. Särskilt under pandemin. Att vara isolerade hjälpte oss att landa, att vända oss bort från världens ytlighet. Visst är det en magisk plats men människorna var viktigast. Jag hittade mig själv i dansen och accepterades för den jag är. Vi har stöttat och utmanat varandra och växt som dansare och människor och lärt oss mer om hur vi behandlar varandra.

Efter ett års intensiva streetdance-studier på Åsa folkhögskola, kan ni berätta vad ni har för planer och drömmar för framtiden?

– Jag åker hem till Slovakien, säger Modzo, för att fortsätta vara en del av dansvärlden där. Jag hoppas också kunna profilera mig som dansare och lärare inom House, för jag älskar att undervisa och dela dansupplevelser. Och så kommer jag att fortsätta jobba heltid som webbdesigner med mitt eget företag.

– Popping var en dansstil jag började med på Åsa, säger Jen. Jag kommer att fortsätta slipa mina dansskills, både fysiskt och mentalt. Sen vill jag dyka ännu djupare i streetdanskulturen, lära mig mer och också ge tillbaka. I framtiden vill jag resa över hela världen, fortsätta dansa och hjälpa streetdans bli en säkrare, hälsosammare och mer inkluderande miljö.

Till Traktens tävling skickade Jen och Modzo in två verk: Keep, där Jen står för manus och dans, Modzo för filmande och klippning, samt In the moment, där Modzo gjort manus och dansar medan Jen filmat och klippt.

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.