Det säkraste sättet att finna sig själv är att gå vilse i sin egen hemstad. Stämmer denna psykogeografiska slogan? Kan vi lära oss något nytt genom att kliva ut med öppna sinnen, gå nya vägar och tyda tecknen i miljöer som är oss så välkända att vi knappt längre ser dem? Trakten skickade ut Christoffer Andersson på upptäcktsfärd i Nyköping.
Jag strosar i en vecka, driver omkring, noterar omgivningen som vore det första gången jag är här. Det är nio år sedan jag flyttade till Nyköping och hamnpromenaden har väl blivit mer vana än upplevelse. Därför tar jag olika vägar till hamnen varje dag för att återställa hjärnan, försöka följa psykogeografins och situationismens recept på strosandets konst (dérive).
Bland alla mobiltelefoner måste jag se ut som en utomjording med min bok, mitt anteckningsblock och min penna. Jag tänker inte längre på hur det ser ut när jag går och läser, kanske är det som som att se en gammal T-ford passera. Att släppa SMART-telefonen och sätta en bok i handen är det bästa jag gjort. Kanske har jag ett särdeles splittrat sinne – jag älskar långa promenader, älskar att ströva omkring, stanna där jag behagar, läsa eller skriva vad som faller mig in.
Så samlar jag alster, strövar längs Nyköpings hamn med utsikt över det glittrande vattnet. ”Det är en stor konst att ströva omkring”, skriver Henry David Thoreau i en dagboksanteckning, 26 april 1841: minnen dyker upp, ord tänds i hjärnan – jag strövar i timmar därför att det är en del av skrivprocessen. Köper kulglass i våffla, matar småfåglar med våffelrån innan kråkorna kommer med uppfällda näbbar. Sätter mig för att skriva på en bänk invid vassen eller med benen i kors i gräset. Lyssnar på sorlet av röster från minigolfbanan och på gässen som skriker åt varandra.
En semestrande familj har ställt sin van vid vattnet. Deras hund viftar oavbrutet på svansen. Tills en annan hund strövar förbi, hårt kopplad. Hundarna skäller ut varandra så det ekar om stråket. Sedan lägger sig sorlet mjukt över hamnen igen. Ljudet från barnens lek i lekparken stiger och sjunker i sorlet. Skratt och tjoande skrik.
Ett äldre par sitter försjunkna i ett lågmält samtal en bit längre fram. Ömsom sitter de med slutna ögon riktade åt solen, ömsom med huvudena tätt ihop. Bakom dem ramar ett blomstrande buskage in dem i grönt, vitt och violett. Man kan tänka sig att de har gått hamnstråket många gånger, att bänken de sitter vid är ”deras”, att det inte längre spelar roll vilka ord de säger till varandra: det är samvaron och platsen, ”deras” plats – man kan tänka sig att miljön ramar in ett guldbröllop.
Det är två timmar till lunch, restaurangerna har ännu inte fyllts av sommargäster. Servitriser lyfter stolar från runda bord och ställer dem i prydliga fyrtal. En pojke passerar på kickbike. Gör långa drag med benet så skosulan slår mot kullerstenen. Restaurangstråket sträcker sig längs Nyköpingsån mot Hamnvägen och på andra sidan vattnet reser sig det gamla silotornet som blev lyxlägenheter.
Jag går över ån, fem minuters långsam promenad till Sörmlands museum (årets museum 2020), ett stort labyrintiskt byggnadskomplex fullt av konst. Jag köper en kycklingrätt i museets restaurang och läser några sidor ur Lena Einhorns Geniet från Breslau innan jag ger mig in i att strosa bland konstverken. Här kan jag spendera timmar bland gamla verktyg, lerkonstverk, projektorfilmer, prosalyrik på broderingsdukar (ett av dem är ett poem av P-O Engqvist). Jag tycker om att stå öga mot öga med historien – en konstnärssjäl får noga akta sig för att inte slukas av konstens tidlösa kosmos.
Skosulor knäpper i golvet kring en fotografiutställning på andra våningen. Fotografier i större och mindre montrar presenterar Nyköping anno 1850 och framåt. En specialbeställd snusdosa anno 1800-tal och ett par barnskor i storlek arton från tidigt 1900-tal (i montern står att modern till barnet gjorde sig stor möda att hitta dem). Snart sitter jag nedsjunken i en fällbar fåtölj i museets bibliotek, med en spröd samlingsvolym av Heidenstams dikter och Gunnar Brandells förteckning över 40-talisternas era (jag har ett intresse av Stig Dagermans författarskap, en av de främsta i 40-talisternas litterära era). Senare bläddrar jag i Strindbergs Hemsöborna (den köpte jag senare efter att ha hittat den i en andrahandsbutik på stan).
Biblioteket, det är som en godisaffär. Inte lika omfattande som Stadsbiblioteket vid Nyköpings torg men den gammaldags auran som omgärdar detta har en rogivande effekt på mig, Man skulle kunna säga att det är hemtrevligare. Om det inte vore för att jag ska hämta barn om två timmar skulle jag bli kvar till stängning. Jag tvingar mig därifrån när det är dags.
Gå din väg! Mer om vandrandets konst
Den Londonbaserade författaren Iain Sinclair menar att det finns två sorters författare: de som går, och de som inte går. Han själv tillhör definitivt vandrarna, iakttagarna; de som lever och ger liv genom att nästan ständigt vara i rörelse.
Konstnärer som utforskat samspelet mellan den fyrdimensionella fysiska miljön (ja, det handlar ofta om historiska skikt och ibland även parallella universa) och människorna som uppehåller sig på den aktuella platsen har genom åren fått olika etiketter: de har kallats flanörer, situationister, lettrister, fluxus, psykogeografer och mycket annat.
Grundreceptet är dock enkelt: gå ut och se. Vandra planlöst i din egen hemstad. Öppna dig för nya intryck och tankar, interagera med staden och dess invånare. Kliv in på bakgårdar, stickspår och avvägar. Gå vilse! Sug upp intryck, se dolda spår och symboler. Finn dig själv.
Svårt? Värm upp med lite läsning:
Rebecka Solnit, Wanderlust : att gå till fots, undersöker vad det egentligen innebär att gå till fots genom världen, vad vandrandet, spatserandet, promenerandet gör med oss människor och hur det genom tiderna har påverkar författare, konstnärer och andra tänkare.
Guy Debord, Skådespelarsamhället, en av de viktigaste inspirationskällorna bakom Majrevolten 1968 dissekerar det narcissistiska skådespelssamhället av idag, där människor förminskas till passiva åskådare, manipulerade konsumenter – och varor.
Iain Sinclair, Lights Out for the Territory: 9 Excursions in the Secret History of London, där författaren dokumenterar sina oändligt långa och många promenader i den mångskiktade stad, vars hemligheter han kanske känner bäst av alla.
Adolph Törneros, Sörmland i Adolph Törneros brev, är en härlig uppvisning i formuleringskonst och iakttagelseförmåga, i personlig inlevelse i miljöer och människor som utan författarens inlevelse skulle framstå som ”inget särskilt”.
Ruben Wättes Visit Norrtuna, är en reseguide till bostadsområdet norr om Järna där författaren upp under 90-talet. Boken är också en självbiografi, en historiebok, ett reportage och en etnografi.
(Kompletterande faktatext: Johan Eriksson, Trakten red.)
