En av Sveriges mindre kända men samtidigt mest erkända skribenter föddes i Eskilstuna år 1794. Adolph Törneros är fortfarande en läromästare för alla som vill lära sig att njuta av ledigheten, skriva oförglömliga sommarhälsningar och att se skönheten på den egna bakgården.
Texten är tidigare publicerad i veckotidningen Sörmlandsbygden (2015). Återpublicerad i anslutning till uppropet för att skydda och bevara Törnerosgården i Eskilstuna.
Han har kallats Sveriges ende sanne romantiker, underbarn, snille, filosof, bildningsgigant och vår mest poetiske naturskildrare. Men framförallt var Adolph Törneros en jäkel på att skriva brev och att njuta av långa, händelselösa sommardagar i sitt älskade Sörmland.
Adolph Törneros föddes i hemmet på Kyrkogatan 16 i Eskilstuna, julaftonen år 1794. Han var son till stadens postmästare och organist. Fortfarande står den lilla gula Törnerosgården kvar, mitt emot Fors kyrka, och på huset sitter en minnesplakett som omtalar Törneros “stor som snille, humanist och filosof, större som människa”.
Törneros far dog tidigt, när Adolph endast var nio år, men hans mor kunde bo kvar i huset livet ut som änka. Barndomshemmet intill Eskilstunaån tycks ha varit Adolph Törneros enda riktigt fasta punkt i livet. Hit återvände han varje sommar och skrev sina melankoliska brev, där han ständigt längtade tillbaka till barndomen och “de glada dar, då morgonens dagg på livet låg kvar”. (Ett av Törneros favoritcitat, hämtat ur Tegnérs “Fritiofs saga”.)
Gossen Törneros hade läshuvud och fick därför chansen att studera, först i Strängnäs, sedan i Uppsala. Under ungdomsåren försörjde han sig som informator på olika herrgårdar, vilket gjorde att den unge Adolph byggde upp ett omfattande nät av förmögna bekanta, med fastigheter som lätt kunde härbärgera några extra gäster. Detta skulle visa sig vara mycket värdefullt, när Törneros lite senare inledde sin karriär som svärmisk sörmländsk semestersatellit.
Törneros var drömmare – en nöjd drömmare, om än något tungsint emellanåt. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg skrev träffande att “det förlorade var hans hemort och saknaden fodret i hans reskappa.” Törneros drömde ibland om kvinnor, om att gifta sig och att resa ut i Europa – framförallt till Rom. Men han blev kvar i Sverige, okysst, ogift och tycktes vara ganska belåten med detta liv. Istället för storslagna resor ut i Europa så for han varje vår längs redan upptrampade stigar.
I maj, när kungsängsliljorna slog ut, slängde han arbetet över axeln, lämnade sitt arbete på universitetet i Uppsala och reste söderut för en lång semester i sitt älskade Sörmland. Han åkte till sin mor, men var också en alltid välkommen gäst på de många herrgårdar där han hade försänkningar i form av tidigare lärjungar, vänner och bekanta.
Södermanlänningarne äro ett godsinnat, öppet, hjärtligt och förtroligt människosläkte.
Ur ”Sörmland i Adolph Törneros brev : Törnerosbrev / i urval av Gunborg Nyman” (Lokalhistoriska sällskapet i norra Sörmland, 1993)
Även om Törneros mestadels färdades på kända vägar, mot återkommande mål, så var varje resa unik. Han sa själv att han var som springaren på schackbrädet, i ständig rörelse, men bara inom brädets rutade inramning. Dessa repetitiva, men ändå överraskande expeditioner finns utförligt beskrivna i Törneros många brev, som har skänkt honom en särskild plats i den svenska litteraturhistorien. Törneros var personlig, nyfiken, humoristisk och bildad. Han ägde dessutom ett glimrande språk, som tillät honom att ingjuta magi även i en vanlig droskfärd mellan Eskilstuna och Sjösa.
Harry Martinson, nobelpristagaren som också hade en nära relation till den sörmländska naturen, konstaterade senare att Törneros brev är unika:
“Vem mödar sig i våra dagar att skriva sådana brev? Ingen. Och jag tror att jag vet varför. Man förutsätter att allt redan är känt och välkänt för mottagaren — av all kunskap blir breven torftigare och torftigare.”
Det är skönt att vare sig Adolph Törneros eller Harry Martinson behövde uppleva Twitter, Snapchat och Instagram. Idag bemödar sig ingen längre med att skriva brev. De tusentals SMS, e-brev, tweets och instagrambilder som sprutas ut förmedlar sällan några djupare budskap, eller personliga reflexioner. Alla vet redan allt, och vem skulle orka ta sig igenom flera sidor text, som berättar vad någon annan tänker och känner? Det är en närmast provocerande begäran – att någon skulle orka läsa ett helt brev!
För Törneros tycks inte tiden ha varit något problem. I hans sommarvärld stod klockorna stilla. Klockan var alltid tio på förmiddagen, luften samtidigt dagsljummen och morgonfrisk. Då klättrade han upp i ett pilträd vid Sjösa med några goda böcker, eller lade sig att flyta i ekan på fjärden, med slutna ögon. Där, i den eviga sommarförmiddagens stiltje, kunde han sedan ostört plocka ner Dagens Drottning – så kallade han solen – eller bara fånga in en ensam kålfjäril i sin hand, för att sakta vrida och vända på dem, studera, fundera och sedan klä sina upplevelser i en språkdräkt som än idag fascinerar läsaren. Man vill vara där.
Det som krävs för att kunna njuta av av livet och sommaren som Törneros är fokuserad nyfikenhet och modet att våga spegla sina mest vardagliga upplevelser i själens djup. Testa det i sommar. Skriv ett vykort som uppvärmning. Skriv två! Fortsätt med ett brev, ett ark. Åk till grillen i Örsta. Ät en korv, titta på omgivningarna och skriv ner dina upplevelser. Minst två ark – gärna fem! Stäng av det trådlösa nätverket och somna varje afton med Adolph Törneros på nattduksbordet. Han är som ett glas sött blåbärsvin. Att avnjutas i små klunkar, lite då och då.
Törnerosens ordlista
Klipp ut och spara, använd sedan när du skriver dina egna vykort, eller delar ett oförglömligt Instagram moment. Dina vänner kommer att häpna över din målande och romantiska vokabulär.
florhuva = småpackad, salongsberusad
troglodytisk = grottmänniskoliknande
världsljuset = solen
söckniga = tråkiga
sentera = uppskatta
fanfaronader = skryt
dunstkrets =atmosfär
dityrambiskt = jublande, hänfört
fetalievaror = livsmedel
feisk =sagolik
torparkrake = torparhäst, det värsta man kunde resa med…
aurora = morgonrodnad
sybarit = njutningsmänniska
bäskus = malörtsbrännvin
puttelkrämarstad = håla
autoptisk kännedom = det man sett med egna ögon
platitudinarier = folk som säger självklarheter, plattityder
Adolph Törneros i korthet
Född 1794 i Eskilstuna. Fadern var organist och postmästare. Utbildade sig vid Strängnäs läroverk och Uppsala universitet. Oavlönad docent i latin 1819, adjunkt 1828, professor 1832. Bekant med många av tidens lärde, såsom Atterbom, Geijer, Palmblad, Nicander och Malla Silfverstolpe. Utgav under sin livstid ett fåtal akademiska verk. Dog 1839 i feber, endast 45 år gammal. Hans brev utgavs för första gången 1840 och har därefter utkommit i flera upplagor, senast 2009. Några av de platser som skildras utförligt i Törneros brev är Eskilstuna, Sjösa, Toresund, och Strängnäs. Dessutom ett stort antal andra platser i länet, som Törneros ofta åkte förbi på sina resor, såsom Helgesta, Läggesta, Malmköping och Vingåker.
Läs mer: Törneros i Litteraturbanken.
Törneros om Sörmland
Några utsnitt av Törneros intryck från våra trakter, allt skildrat i brev:
Hyllning till sörmlänningarna
Södermanlänningarne äro ett godsinnat, öppet, hjärtligt och förtroligt människosläkte: aldrig krypa de, och äro likväl aldrig i onödighet sturska. Det dröjer ej länge innan man hör dem säga sin mening, men man hör dem ock sällan ha orätt. (14 oktober 1825)
Gästgivargården i Läppe
Bland de odrägligaste gästivaregårdarna är Läppe. Man får alltid vänta där på hästar, och känna en dryg och dyrbar del av sitt liv fruktlöst förrinna, utan att pinan mildras av någonting som kan kallas bekvämlighet. (7 augusti 1833)
Sjösa och Ånga: paradiset på jorden
Ånga är familjens Fontainebleau eller Sans Souci och ett av de vackraste ställena i Sörmland. — Nöjen hade vi inga och behövde dem ej, emedan all ting var det. Varje dag vid Ånga var ett radband i vilket minuterna var skimrande pärlor och emellanåt en rubin, smaragd eller safir. Fast tiden var liksom suspenderad för en tid; ty när man ej tänker på tiden så finns den icke. (30 juli 1824)
Malmköping, dvärgstaden
Jag ömsade av mig de våta plaggen för att i torrt och hyggligt skick kunna presentera min person i den dvärglika staden. — Malmköping har icke något hov, så att alla cermonier var korta. Man var genast hemtam. (25 augusti 1829)
Det städade Julita
Julita- och Österåkersbygden är företrädesvis en bland dem, som kan kallas städade. Hela trakten har någonting utomordentligt fredligt, uppriktigt, nobelt, milt utan kryp och stolt utan skryt.
