Novell – Amanda Bravo
Hon stod på pendeln och vägde fram och tillbaka, fram och tillbaka på benen, kunde inte sitta när det var sådant rus i kroppen fast nästan alla platser var lediga. Det var lördag. Ingen skulle någonstans. Utom en tant med blommig blus och rosa örhängen, hon satt och såg ut genom fönstret och smålog för sig själv, hon hade fina rynkor i ansiktet, formade av skratt. Kanske skulle på firande av något slag. För visst såg hon lite uppklädd ut. Och glad. Ja, så var det säkert, bestämde hon sig för. Tanten var på väg till sitt barnbarns ettårskalas. Kanske. Själv var hon också på väg. Det är väl det man är när man står på pendeln och åker. Tåget rör sig fort mot en destination. Det har ett spår, en riktning, det vet precis hur det ska åka och vilken räls som är den rätta. Eller, tåget vet kanske inte, men lokföraren vet. Eller tåget. Det kanske kunde styras automatiskt på något sätt. Hon visste inte. Behövde inte veta. Behövde bara något att tänka på som kunde tränga undan allt det andra. Det där. Som pockade i bakhuvudet hela tiden och fick henne att svettas om händerna. Tåget stannade i Upplands Väsby. Ingen klev av och ingen klev på. Två stationer kvar. Inte tänka, inte tänka, inte tänka. Solen var stark genom fönstret. Hon blev allt varmare. Tog av sig jackan, hängde den över armen, flyttade vikten från högra benet till det vänstra och sedan tillbaka igen. Konstigt egentligen att det var så varmt. I april. Mitten av april, exakt. Den femtonde april. Knappt vår ens. Men nu kändes det som sommar och framför hennes ögon virvlade dammet, det var överallt och i varje andetag, säkert flera dussin partiklar åt gången, att lungorna klarar det, att de inte blir fulla av dammet till slut så man inte får plats med luft, som det blir med dammsugarpåsar när man inte byter dem tillräckligt ofta, att de slutar funka, det hände ju för ett tag sedan, det var väl därför hon kom att tänka på det nu, när mamma tappade en påse vetemjöl i golvet och det inte funkade att suga upp det, hon hade skrikit JÄVLA HELVETES FÖRBANNADE JÄVLA SKIT och börjat snyfta och lillsyrran hade skrattat för hon var en riktig liten sadist den ungen och började rita mönster i mjölet och sprida ut det överallt. De var nog fortfarande i affären. Lillsyrran käkade väl lösgodis direkt ur lådorna medan mamma sprang omkring och letade extrapriser och jämförde och velade. De kunde vara borta hur länge som helst. Hon följde sällan med. Hon hade annat för sig. Rosersberg. Ont i magen. Hon torkade av händerna på jeansen. Dumt förresten att ha på sig jeans när det var så här varmt. Det var därför hon svettades så mycket. Borde ha tänkt annorlunda, bättre. Nu rann säkert sminket. Mascaran satt inte kvar på fransarna. Hon såg ut som skit. Var röd om kinderna också. Inte hade hon någon spegel att kolla i heller. Men hon kände det. Hur allting rann och förstördes, rentav smälte bort och lämnade efter sig djupa fåror av ihopklumpad foundation och puder. Fy fan. Kan man se ut så? Eller borde hon bara skita i det här och åka tillbaka? Hon vände sig mot dörrarna men de var stängda. Tåget var i full rörelse. Nästa station var slutstation. Märsta. Vad fanns i Märsta. Hon kände ingen där. Hade aldrig varit där. Märsta var bara ett ord som stod på avgångstavlan och som ropades ut i högtalarna ibland. Nu skulle det få en annan betydelse. Hon var törstig. Extremt törstig. Halsen hade helt torkat ihop. Hon svalde. Flera gånger. En tjock klump saliv fick fäste mitt i strupen. Hon ville kräkas. Men det gick ju inte. Märsta. Tåget saktade in. Perrongen såg ut som vilken perrong som helst. Dörrarna öppnades. Tanten som skulle på ettårskalas reste sig och gick av, gav henne ett vänligt leende när hon passerade. Hon stod kvar. Lade jackan över den andra armen. Räknade till tre. På det fjärde ska det ske. På det femte gäller det. På det sjätte … Hon slöt ögonen och tog klivet ut genom dörrarna. Hela vägen dit hade hon låtit bli att kolla mobilen. Nu var hon tvungen. Vit volvo, stod det. På parkeringen. Jaha. Hon såg sig omkring. Steg ett var såklart att ta sig bort från perrongen. Hon gick. Benen vägde ingenting alls och fötterna fick inte riktigt fäste mot marken, det var som gelé under henne men framåt kom hon i alla fall och ut på en parkering. Solen lyste henne rakt i ögonen så hon lyfte handen till pannan för att se. T-shirten klibbade mot ryggen, armhålorna var fuktiga av svett, nu kände hon lukten, fan också. Längst bort stod den. En vit volvo. Hon gick mot den. Såg inget annat än bilen och huvudet som skymtade i förarsätet, ett skalligt huvud med hudveck i nacken, ett huvud som vreds mot fönstret, ett par solglasögon riktade mot henne. Klicket när dörren öppnades och han steg ut. Han kramade om henne. Han luktade man. Han sa: Allt bra? och hon nickade. Det är inte så långt, sa han. Hoppa in. Hon gick runt och öppnade dörren till passagerarsätet. Satte sig. Värmen från sätet brände genom jeansen. Hon skulle få värmeslag. Hon skulle dö. Han startade bilen och backade ut från parkeringen, tog vänster ut på vägen. Sköt upp solglasögonen i pannan och såg på henne med ett flin. Du är ju ännu snyggare i verkligheten än på bild! Brukar vara tvärtom … Tack. Han satte på radion. Vet inte vad det är för kanal. Jag lyssnar alltid på ljudbok när jag kör. Jackan kändes tung i knät. Fodret sög åt sig av värmen och blev klibbigt mot huden men hon lät armarna vara kvar om den i alla fall. Det kändes som en för stor rörelse att lägga dem annorlunda. Hon skulle vara stilla nu. Hålla blicken på vägen, andas. Men solen skar i ögonen. Den var brännande röd. Vid det här laget var mamma och lillsyrran nog på väg hem från affären. Satt på bussen i hettan med kassar runt fötterna. Lillsyrran fick tjuvstarta på lördagsgodiset så att hon skulle hålla sig lugn. Veckan innan hade hon bara velat ha chokladdoppade majsbollar, inget annat, knäppa unge. Majsbollar var inte ens gott och när hon insåg det ångrade hon sig och ville ha nytt godis men det fick hon inte och då satte krokodiltårarna igång och det var den helgen. Men visst går du på gymnasiet? Vad läser du för nåt då? Samhälle. Jamen det är väl bra? Kan du bli vad som helst. Vad ska du bli, har du bestämt det? Hon ryckte på axlarna. Jag vet inte. Man behöver ju inte … du har tid på dig, menar jag, sa han och såg på henne hastigt innan han åter blickade ut mot vägen och bytte fil. Och modell är ju alltid ett alternativ! Åkrarna fick guldglans av solen. Längre bort låg skogen, och kanske var den oändlig, kanske ledde den ingenstans, kanske kunde hon gå där för alltid och inte behöva komma fram. Han harklade sig och höjde volymen. Hemma stod mamma och stekte köttfärs nu med radion på, kanske lyssnade de på samma kanal, kanske var det Cry for you i köket också och mamma sjöng med medan oljan fräste och skvätte. I rummet intill skrek väl lillsyrran över någon skitsak och ute på gården skällde grannens hund. Hemma. Där fanns rummet med dörren som hon brukade stänga om sig, där fanns dagboken, skulle hon våga skriva om det här? Där fanns fönstret med de skira rosa gardinerna och persiennerna som var lite trasiga och släppte in ljus genom en glipa längst upp. Små strimmor sol som lade sig över golvet och fick henne att känna sig otrygg på något sätt. Hela rummet var otryggt för där fanns bruset. Det skarpa, stickande bruset som bet tag i henne och hackade sig allra längst in i själen där det blödde ut i en svart massa som låg och tryckte och tätnade tills hon var nära att kvävas. Tills hon var tvungen att göra saker. Ibland försvann det då, eller krympte lite grann. Nu visste hon inte. Så här långt hade hon aldrig gått förut. Men han verkade ju helt okej. De hade åkt länge nu. Fast hur länge visste hon inte, hon vågade inte sträcka sig efter mobilen, satt bara stilla med armarna om jackan och blicken på vägen och hjärtat som en hammare inuti. Det där studiebidrag kommer man väl inte så långt på, sa han och strök henne snabbt över låret. Bra att du kan dryga ut kassan lite. Mm, sa hon. Han svängde vänster. Ett litet villaområde. Husen var vita. Det stod studsmattor i trädgårdarna. Ingen var ute. Nu får vi skynda oss in så inte grannarna undrar. Han flinade, fäste solglasögonen i skjortfickan och öppnade bildörren. En grusgång till ytterdörren. Ett hallgolv i marmor. En vas med rosa tulpaner på en vit byrå. Hon hängde upp jackan på en krok. Sedan gick allt fort och väldigt långsamt. Det var armar uppåt sträck och en dimma som lade sig över synfältet. Allting blev tyst. Inte ens hjärtat hördes. Andningen upphörde, hon fick inte tag i den, fick inte tag i någonting utom lakanen och dem ville hon inte röra. Hon tänkte att hon svävade. Hon tänkte att hon var en ängel. Hon tänkte att om hon bara blundade så skulle allt gå bra. Som om kroppen var något hon kunde önska sig ur eller helt avsäga sig och därmed frikopplas från. Så var det inte. Han lämnade rummet när hon klädde på sig. Det var svårt med jeansen. De var tajta och korvade sig när hon drog på dem. Hon orkade inte dra så hårt. Det tog lite tid. Hon stoppade in tröjan noggrant. Kom här så ska du få se nåt som gör dig glad! Bredvid vasen låg sedlarna prydligt lagda på rad. Du ville väl ha kontanter, sa han. Det är ju enklare att swisha. Tack, sa hon. Dina föräldrar kanske kollar bankkontot? Hon nickade. Flinet dök upp i hans ansikte igen. Han såg på henne i några sekunder innan han skakade lite på huvudet och vände sig om för att låsa upp ytterdörren. Vägen var skumpigare nu än innan. Hon mådde illa. Kan vi stanna lite, sa hon. Jag måste röka. Hon stod vid vägkanten och fipplade med tändaren och hans ögon lyste inte längre när han såg på henne. Är det lugnt eller? Jadå, sa hon. Det är bra, jag har bara lite ångest. Jobbigt det där. Mm. Han körde fort resten av vägen och verkade inte bry sig om fartkamerorna. De passerade samma åkrar som förut, men guldet hade runnit av dem, de var bara grå, solen var sedan länge borta. Jaha, sa han och svängde in på parkeringen. Ha det så fint nu … så hörs vi. Hon gick långsamt mot ingången. Det var lättare att andas nu när luften var sval, nästan kylig. Hon såg gåshuden på sina armar men kände den inte. Lät jackan bli kvar i handen. Tåget stod inne. Hon gick på och satte sig. Det gick alldeles för fort. Hon steg av utan att vara redo. När hon svängde in på gården skällde grannhunden och morrade. Tyst med dig, snäste grannen och nickade sedan mot henne. Hej hej. Hej, sa hon och öppnade porten. Lillsyrrans gnäll läckte ut i trapphuset. Hallen luktade hemma och det var skor och grus överallt men bruset var tyst i alla fall nästan.
Verket är ett bidrag inskickat till tävlingen ”Fattig/rik” inför Trakten #3. Se alla bidrag på tävlingens samlingssida!
