I den allvarliga och aktuella utställningen I vid om hav skapar fem konstnärer en upplevelse som får oss att ifrågasätta vårt beteende och fråga oss vad som kan vara grundmaterial till konst. Många av verken har dock lekfullt vuxit fram på plats.
Trakten ser:
I vid om hav av Kristina Frank, Cecilia Cissi Hultman, Sten-Yngve Johansson, Carina Marklund och Markus Wetzel. Den 16 september till 18 november, Katrineholms konsthall.
Det flyter runt saker och skärvor av röd plast, insamlad delvis från hushåll i Katrineholm – på ett märkligt sätt en lika alarmerande som vacker entré till utställningen via Markus Wetzels samling av verk. Man tänker kanske ”röda mattan” men också på blinkande lampor och tjutande sirener. Blod?
Markus Wetzel, ursprungligen från kustlösa inlandsstaten Schweiz, har skapa en egen ön via dator-genererade bilder. Även de i röda nyanser.
– Röd plast är inte nedbrytbart. Konst kan förstöras men plast försvinner inte. Det bryts ned till mikroplast som vi äter och blir kvar i oss. Den här plasten är i vägen, man måste kanske flytta den för att kunna gå in och det bryter ju mot att man inte får röra konsten, säger Markus Wetzel.
Konst kan förstöras men plast försvinner inte. Det bryts ned till mikroplast som vi äter och blir kvar i oss.
Markus Wetzel
Artrikedomen i Röda havet kan ställas mot en ständigt sjunkande dito i andra hav som därför kan sägas bli symboliskt allt (blod)rödare. Att invånarna i åtta länder använder det saltaste vattnet och bearbetar det till sötvatten för att ha något att dricka säger en hel del om vattenläget. Stråk av mörka vatten i verken alltså men det sköljer också in vågor av lekfullhet och sinnrik kreativitet.
– Jag tycker om att inte ha en plan, jag vill vara öppen för rummets möjligheter. Konst är rumslig och i vår digitala tid är det viktigt att lyfta fram den delen av konsten tycker jag, säger Cecilia Cissi Hultman.
Jag tycker om att inte ha en plan, jag vill vara öppen för rummets möjligheter.
Cecilia Cissi Hultman
Hultmans verk är ”spänt” över hallen och bildar ett glest ”tak” med hjälp av en vajer och ordreflektioner, sänker takhöjden samtidigt som det förtydligar hela sex metrarna. Det är i mellanrummet det händer, på hyllan kan man bland annat se ett ord vars sista bokstav liksom skjuts ut över rummet och det är ett sätt som ”tomrum” bildar horisont.
Utställningen kom till ur en önskan hos konstintendent Gustav Person att ta havet till inlandsstaden Katrineholm. Han såg verk på Liljevalchs av Sten-Yngve Johansson och verk på Konstfrämjandet i Eskilstuna av Carina Marklund, såg temat hos konstnärer han följt sedan Konstfack som Cecilia Cissi Hultman. Rännilar som blev idé och sedan flödade in i skiss som nu blivit handfast utställning om hav.
Kristina Frank har byggt ett undervattensbibliotek av kartonger, delvis återbrukade från sådana som använts för leveranser till kulturhuset Ängeln. Man kan stiga in i biblioteket och torrskodd uppleva något som liknar känslan dykare får. Första gången idén provades gjorde hon ett liknande verk till Bergmancentret. Det blev inte så mobilt som det var tänkt. Nästa gång på Candyland behövdes rummet modifieras, galleriet är ganska litet, kartong kom in som material och det blev mer mobilt. Verket i Katrineholm är ännu mer mobilt då inga kartonger flyttas utan samlats in på plats.
Samtidigt ställer ju motiven frågor kring transporter och det globala varuflödet.
Målar man skepp på hav så kommer referenserna till Turner på köpet. Sten-Yngve Johanssons målningar, flera har han specifik gjort för utställningen, av moderna fraktskepp har samma vildhet över sig. (Bilden av) havet verkar inte ha tämjts i någon högre grad sedan 1800-talet. Och impressionismen står stark. Samtidigt ställer ju motiven frågor kring transporter och det globala varuflödet. Skeppen är nu enorma, ett 400 meter långt skepp kan bli en liten ”självförsörjande” stad i sig, och hamnarna tar emot nästan ofattbara mängder gods. Verken heter Civilisation och skildrar en sådan i krabb sjö. Olja eller akvarell i skiktteknik som Turner (en självklar förebild)? Sten-Yngve Johansson målningar är i akryl. Om sitt val säger han:
– Hade han levt nu skulle han målat med akryl. Jag har bråttom det är därför jag målar med akryl. Jag målade först ganska inställsamt. Nu har jag målat båtar i storm. Men i grunden är det samma fråga som ställs: Håller det här att vi producerar och transporterar så mycket saker? frågar Sten-Yngve Johansson.
Havet kan sägas visa jordens andning. Eller hur exempelvis gravitationen och månen påverkar de 1400 miljoner kubikkilometer vatten som finns på jorden. 97 procent av det är saltvatten. Det upptar 70 procent av jordens yta. Människan består av ungefär 70 procent vatten. En korrelation som blir tydlig i Carina Marklunds verk i ull (kläde), screentryck och broderi Jag har ett hav inom mig:
– Alla de här varelserna som jag har arbetet med här finns i haven, jag vill visa allt fantastiskt som finns som vi ska vara rädda om. Ett hav inom mig handlar även om allt vi bär inom oss och kanske alla olika personer vi bär inom oss, säger Carina Marklund.
Alla de här varelserna som jag har arbetet med här finns i haven, jag vill visa allt fantastiskt som finns som vi ska vara rädda om.
Carina Marklund
Hennes verk tar upp en yta på väggen som är som en mindre enrumslägenhet. En form av rum i rummet även det.
Vi blir ofta lugna när vi hör detta repetitiva och meditativa ljud av vattenrörelser; Vågor som slår mot stranden. Eftersom två procent är infruset som glaciär-is borde detta ljud egentligen få oss att fundera över hur liten del av livets viktigaste vätska som finns tillgängligt för oss, som vi dessutom måste dela med alla levande varelser då vi är förenade i vårt behov av vatten för att kunna existera. Där utöver är det få grödor som går att vattna med saltvatten så den där procenten ska delas med växterna också, annars har vi inget att äta.
I utställningen finns ett inspelat ljudverk i form av en dikt, skriven utifrån att se ut över rummet som över en reling. Dikten är plats-specifikt och associativt skriven.
Ro och oro i skön förening – det kan konstnärers möte kring ett tema leda till.
Utställningens video-verk är av olika intensitet, från Wetzels som använder ett vykort av ett stormigt Turner-verk till Hultmans meditativa som låter oss samla tankarna som kanske uppstått under vår väg genom utställningen in i dess sista vrå där vi hittar tre sådana verk projicerade på väggarna. Ro och oro i skön förening – det kan konstnärers möte kring ett tema leda till.
Foto: Oksana Verkhola
För den som är intresserad av att se och köpa Oksanas verk finns de på webben här och här, samt naturligtvis i Trakten, som publicerat flera av hennes fotoessäer.
