Då denna text påbörjas är det lördagen den 26 november 2022. Jag sitter i mitt kombinerade arbets- och ”alltmöjligtrum” i trean i Katrineholm, i stadsdelen Nävertorp, som några rasistiska lustigkurrar döpt om till ett med hudfärg förknippat öknamn, N-torp, ja ni förstår.
Detta kommer sig naturligtvis av att allmännyttan har många lägenheter i området och det därmed bor många flyktingar där. Tyvärr har detta precis som i andra svenska städer lett till att segregationen är stor. Kontakten mellan svenskar och övriga världsmedborgare är näst intill obefintlig. Rasism från svenskarnas sida kan ha en del av skulden, men till största delen tror jag det beror på ren lättja och möjligen en dos rädsla – från båda sidor. Varför ska vi umgås med människor av annan kultur än vår egen, då vi kan hålla oss i de gamla vanliga hjulspåren, som vi är vana vid sedan födseln. Denna lättja och rädsla finns hos alla människor. Inte bara hos svenskarna.
Utanför fönstret härskar mörkret. Den halvårslånga hösten som numera, i alla fall delvis, ersätter barndomens vintrar. Åtminstone inbillar jag mig gärna att det var mer bevänt med vintrarna på sextiotalet, då jag var barn. Några tror att det är människans misshushållning med klimatet som gör att temperaturen stiger successivt. Andra hävdar att det är cykler i jordens existens som råder och att det alltid varit olika perioder av värme eller kyla. Vem som har rätt är inte jag människa att reda ut, men som född och uppväxt i ”Landet Lagom” tror jag nog att det ligger något i bägge teorierna – fast bara nästan och lagom mycket.
Det har i skrivande stund gått två och en halv månad sedan valet till riksdag, regioner och kommuner. Jag var en av alla engagerade valarbetare, som hade den äran att jobba hela söndagen och halva natten till måndagen, med att hjälpa väljarna tillrätta i vallokalen och ta emot deras noggrant förslutna valkuvert. Vallokalerna stängde klockan 20.00 varvid ett digert arbete vidtog med öppnande av kuverten och räkning av rösterna. Efter tolv timmars arbete med service till väljarna, var det med uppbjudande av de sista av min begränsade mängd tankeceller jag lyckades koncentrera mig tillräckligt för att få summan av sedlar att stämma med antalet röstberättigade.
Vi var under hela valdagen förbjudna att diskutera politik, dels med varandra och i synnerhet med de besökande väljarna. Själv hade jag under dagen inte tagit del av några nyheter, så då jag släpade mig hemåt vid ettiden på natten hade jag ingen aning om hur valprognosen såg ut så långt. Hemma satte jag dock på radion och fick veta att Sverige med stor sannolikhet stod inför ett maktskifte. Sverige skulle komma att få den mest högerinriktade regeringen under modern tid. Jag tänkte i mitt stilla sinne, att i en fullvärdig demokrati som Sverige får vi de politiker vi förtjänar. Har förstått att en övervägande del av de ca 20 procent som röstat på Sverigedemokraterna med Jimmy Åkesson i spetsen, tillhör den grupp som kommer att förlora mest på att den mannen får stort inflytande över bl.a. arbetsrätten inom industrin. För att citera en SD-politiker jag hörde i radion på valnatten ”nu ser vi att folk inte är dumma”. Han (det är oftast en man, men inte alltid) har helt rätt, vissa väljare är inte dumma – De är ännu dummare.
Försvinn till Flen i stället!
Kommunalrådet (S) om tiggarna i Kattne
Katrineholm, kommunen jag bebor och alltid har bebott, är välskött och har i minst ett sekel styrts av socialdemokraterna. De senaste mandatperioderna har det dock tarvats ett samarbete med ett annat parti för att få en trygg majoritet. Utåt sett verkar detta samarbete varit på det socialdemokratiska kommunalrådets villkor. Har under åren inte hört talas om att hans moderata kollega haft några större invändningar mot ”Starke mans” vilja. Förmodar att kommunalrådet, som numera är pensionerad var en duktig och hängiven politiker, även om han genom åren visat sidor som jag anser inte borde förekomma inom politiken och definitivt inte inom ett parti som representerar arbetarrörelsen. Jag tänker då närmast på kommunalrådets intolerans gentemot vissa folkgrupper och “tiggerifrågan” där han och vissa partikamrater var helt okuvliga. Katrineholm blev så en av de första och definitivt första sossestyrda kommunerna att helt förbjuda tiggeri i stora delar av tätorten. Det var alltså romerna som hela tiden varit föremål för kommunalrådets intolerans. Redan tidigare hade hans inställning till denna folkgrupp gjort sig påmind i politiken. Minns för några år sedan, då ett sällskap rumänska romer stannat till för vila på en parkeringsplats i tätortens utkant. När kommunalrådet fick reda på det, yttrade han en mening som åtminstone jag aldrig glömmer: ”Försvinn till Flen i stället!”.
Moget, eller hur?
Sedan något år har posten som kommunalråd tagits över av en yngre förmåga med en helt annan framtoning än sin företrädare. Från åskådarplats slås man av att han verkar vara den sanne demokraten, en som ”lirar för laget” och för kommunens bästa – inte för sitt eget anseende och intresse (jag sa inte ”till skillnad mot sin företrädare). Jag har hört att det finns minst två andra kommunpolitiker, som inget hellre önskar än att bli kommunalråd i stället för kommunalrådet. Dessa sägs inte se med blida ögon på tillsättningen av konkurrenten.
I riksdagsvalet 2022 gick socialdemokraterna framåt i landet som helhet, men bakåt i Katrineholm. Vissa hävdar att det senare skulle bero på att det nya kommunalrådet ännu inte hyser väljarnas förtroende. Personligen tror jag nedgången beror på något annat. Låt mig ge några exempel:
Någon vecka före valet gjorde sittande statsministern (S) ett kort besök i Katrineholm. Meningen var att hon skulle vara med och knacka dörr just i nämnda Nävertorp. Innan hembesöken höll statsministern ett kortare tal till de medborgare som tagit sig dit. Själv var jag där med en vän och kunde konstatera att mer än hälften av personerna på plats var partifunktionärer i röda jackor och till största delen personer jag känt i många år. Ingen hälsade. Ingen uttrycket glädje över att några personer utan röda jackor också hade kommit dit. Däremot var flera ”rödjackor” framme och bad oss förflytta oss längre bort från talartribunen, för i närheten av statsministerna fick bara de vistas. På vägen bort stötte jag på en dam i 75-årsåldern, en välkänd lokalpolitiker, som jag känt i mer än 30 år. ”Hej” sa jag. Inget svar. ”Hej!” skrek jag och bevärdigades med en nick.
Detta hände på en lördag. På måndagen gick en person jag känner till röstlokalen och ändrade sin förtidslagda S-röst till något annat – tji fick de.
Kommunalvalet gick ju som bekant inte så jättebra för Socialdemokraterna i Katrineholm, men några veckor efter valet var man ändå ute i det vackra höstvädret, för att som man sa ”träffa medborgarna”. Platsen denna gång var en liten torgplats, Strömplan, utanför Systembolaget. Tidpunkten var lördag förmiddag och många ”medborgare” passerade på sin väg till och från Gröna skylten. Av de tiotalet rödjackade socialdemokraterna var det flera som jag känt i över fyrtio år. Två av dem bevärdigade mig en hälsning och en nedlät sig till och med att byta några ord. De andra tillbringade mesta tiden med att stå i en ring och beundra sig själva och varandra.
Det politiska livet i Katrineholm fortskrider med socialdemokrater och moderater som styrande. Skillnaden mot innan är att mandatfördelningen ändrats till moderaternas fördel och socialdemokraternas nackdel. Den dag då ALLA dess ledamöter, som jag känt i tjugo år eller mer, hälsar på mig, ska jag överväga att åter rösta på dem.
Jag fick rösta för första gången 1976 och har alltid hållit mig till det som borgerliga politiker föraktfullt brukar kalla ”den rödgröna röran”, alltså till vänster om mitten, i unga år mycket långt till vänster. Just av den anledningen stör det mig att ett av de partier som ska stå för jämlikhet och omtanke om de svaga och om människors lika värde inte ser gräsrötterna.
Sedan något år är jag en glad pensionär, som till stor del bestämmer över min egen tid. Pensionen är inte så hög, men kommer regelbundet den 19:e varje månad och om andra får en höjning kan jag vara tämligen säker på att även jag får det. Denna rättvisa var långt ifrån någon självklarhet då jag jobbade heltid som kommunalanställd. Det hette förvisso att de medarbetare som tillförde mest till verksamheten skulle ha den bästa lönen.
BULLSHIT!! (Som de coola sa, en gång i tiden.)
Löneökningarna går gärna till människor med narcissistiska drag och välsmort munläder. De som alltid ställer sig själva i centrum, kanske på andras bekostnad. Det kallas individuell lönesättning, men jag kallar det en rövslickares våta dröm. Från arbetsgivarhåll kräver man att personalen ska samarbeta och att alla ”spelar i samma lag” och mot samma mål. Hur ska det gå till, när arbetskamraterna är konkurrenter om lönesättande chefs gunst? Under mina år i kommunal tjänst hände det att jag inte träffade min lönesättande chef mellan fyra ögon en enda gång på över ett år. Varken lönesamtal eller medarbetarsamtal kallade han till. För den chefen var rättvisa mindre vanligt än en fläskkorv i en moské.
Här tar vi ett stort skutt i tid och rum. Ovanstående rader tror jag skrevs då det vi i södra halvan av landet kallar vintern var som allra mörkast. Nu skriver vi augusti 2023. Sommarens semestrar har regnat bort för merparten av den arbetande delen av befolkningen. I juni var värmen kvävande och meterologerna varnade för att sommaren 2018, ska komma att upprepas. Själv minns jag numera inte ens hur vädret var i morse, men de som har rymligare minne, eller kan se svart på vitt, låter påskina att den sommaren var osedvanligt varm, lång och torr.
Nu blev det inte så, utan regnet kom runt den första juli och har stannat kvar med skurar som dagliga eller nästan dagliga gäster i Sommarsverige. Själv har jag nästan ständig semester och kan spendera min tid som jag tycker; vistas ute då solen skiner och fördjupa mig i en god bok, då regnet smattrar mot fönsterblecket.
Pensionärslivet är njutbart, men fortfarande efter ett och ett halvt år lite ovant, ungefär som att man maskar. Lat har jag alltid varit, men nu när det tillåtet att lata sig, mister själva slöandet lite av sin tjusning. Nåja, för säkerhets skull tjänstgör jag fortfarande några timmar per vecka, mest för att ha någon rutin att passa, men även lite för den ekonomiska biten.
Även om mitt huvud inte är så mycket för djupt tänkande, ska gudarna veta att jag försöker.
Idag är det den 17 september 2023 och Sverige har haft nuvarande högerregering i ett år och vi kan konstatera att bensinpriset inte har sänkts som utlovat, skjutningarna ökar och välfärden går åt skogen.
Här tar mitt sura gnällande slut för denna gång. Med begynnande halsbränna och en lermugg där kaffet skurit sig mot mjölken, ber jag ödmjukt att få tacka för mig.
