I nästan alla regionala undersökningar hamnar Trosa i toppen och västra Sörmland i botten. Vad beror det på? Johan Eriksson tar hjälp av en statistikguru med erfarenhet från kameltaxibranschen för att nysta i fattigdomens och rikedomens mysterium.

Getting to Denmark är samhällsvetarnas etikett på den eviga gåtan: hur kommer det sig att vissa länder – som Danmark – är så stabila, rika, demokratiska och på nästan alla sätt framgångsrika, medan andra stater tycks vara dömda till evig fattigdom, korruption och politisk instabilitet?

Hälsningar från världens ände, toppenkommunen Trosa.

I provinsiell mening kan frågan travesteras: Hur kommer man till Trosa, världens ände, Sörmlands gräddhylla? I nästan alla regionala jämförelser är nämligen den lilla kustorten i öster bäst, eller bland de bästa i klassen. Här finns invånarna med högst inkomster, längst utbildning och livslängd.

I västra Sörmland är det tyngre. Lermättade, svårplöjda jordar; nedlagda industrier, hålögda centrum och kommunala hyresfastigheter där få bosätter sig frivilligt. Lågt efterfrågade bostadsområden har istället fyllts med flyktingar, immigranter och sämre bemedlade infödda. Många arbetar inte alls och de som har en anställning tjänar inget vidare. Här lever man av rost, röta och blå Blend.

Jag har stämt möte med en “guru”. Ja, så kallas Bo Victorin av vissa kollegor i region Sörmland, där han jobbar som analytiker, specialiserad på ekonomisk geografi. Han är den man ringer när det behövs förklaringar och sifferanalys. Och nu vill jag alltså veta: varför tycks det alltid vara så himla toppen i Trosa och värst i Vingåker?

Vi ses i Nyköpings hamn en solig junidag. Jag har just gått ett varv runt hamnen. När jag växte upp i stan för 30 år sedan fanns här bara gallerstängsel, plåtskjul och betong. Men nån bestämde tydligen att Nyköpings hamn ska pulsera, tjusa, vicka lite på höfterna. De nybyggda färgglada kedjehusen framstår som ett slags hanseatiskt inspirerade idylliska kulisser. Saltkråkan möter Inga Lindström. Bor det riktigt folk därinne? De som har planlagt området vet vilka trådar man ska dra i: här finns en mix av kultur, restauranger, myspysiga småhus, brutala betonghöghus, öppna ytor och säkert jättekreativa arbetsplatser i före detta industrilokaler. Det känns  som nästan alla rätt.

– Är det inte just såna här områden som kan locka “rätt” människor till en stad? frågar jag Bo. Medelklass. Närande, snarare än tärande, tänker jag, men säger det inte högt. Bo nickar.

– Jo, pensionärer, äldre personer som jag själv, tycker ju att det är himla trevligt i Nyköping. Lugnt och skönt. Fint och välordnat. Så lutar han sig lite framåt. Men det händer ju inte särskilt mycket här, om man ska vara ärlig!

Lite skämtsamt målar han upp en bild av den framtida Sörmlandskusten som ett slags gentrifierat ålderdomshem, ett litet Florida på hemmaplan. Nyköping och framförallt Trosa har ju i viss mån förortiserats, omvandlats till att delvis bli ett slags sovstäder till Stockholm.

Jaha, tänker jag, är det därför som jag plötsligt tycker att det är så trevligt i Nyköping. Stan har inte blivit roligare – jag har blivit gammal, bekväm.

“Sörmlandskusten blir ett slags gentrifierat ålderdomshem, ett provinsiellt Florida”

Bo lyfter istället fram Eskilstuna, där han själv är uppvuxen, som en mer dynamisk plats i vår region. Där gick industrin som tåget efter kriget, med stor arbetskraftsinvandring och fulla orderböcker. Men så kom oljekrisen, 80-talets strukturomvandlingar och den globala konkurrensen. Under en period såg det ut som att Eskilstuna skulle implodera.

– Sen har det ju vänt. De fick Svealandsbanan. En timme till Stockholm. Högskolan, förstås. Och, vad heter den där gruppen nu då, de som bara gör en massa ballader …

– Kent? försöker jag, även om jag kanske inte tog det just på balladerna.

– Ja, precis! säger Bo och kompletterar resonemanget om hur kommunalrådet Hans Ekström (S) och vissa andra politiker i Eskilstuna förstod vikten av att ändra den ofta förhärskande mörka självbilden i Smestaden. Pop, jazz, pigga studenter och goda kommunikationer har byggt ett nytt kulturlager i Eskilstuna, har kapslat in den hårda kärnan.

– Eskilstuna är som Malmö, fast i mindre skala, säger Bo. Därmed antyder han indirekt också de problem som finns på orterna med segregation, klasskillnader och kriminalitet.

– Men en mer positiv likhet är ju inflyttningen av unga, att unga människor faktiskt söker sig till städer som Malmö och Eskilstuna. Det är ofta inflyttare som får nya saker att hända på en ort. De ser saker med nya ögon, ser möjligheter och tar tag i sånt som borde göras.

Men hur ska man då se på den här till synes järnhårda kedjan av statistik, där låga löner, låg utbildning och dålig hälsa går hand i hand?

– Siffrorna du visar mäter ju ungefär samma sak, säger Bo. Det ena hänger ihop med det andra. Du hittar ju inte en kommun där inkomsterna är på topp samtidigt som hälsan eller utbildningen är i botten.

Rikedom ger hälsa, ger goda förutsättningar för utbildning, vilket ger rikedom, som ökar förutsättningarna för ett hälsosamt leverne, som … och så vidare.

– Siffrorna är delar av ett större livsmönster, säger Bo, en helhet. 

Det är mönster som kan ha djupa socioekonomiska och historiska rötter. Sörmland är i hög grad framfött av statarhustrur, bönder, industriarbetare, hemmafruar, kontorister och vårdbiträden. 

– Områden kan förändras, konstaterar Bo, och tar Gamla Stan i Stockholm som exempel. Området, där nu Zlatan bor i sitt palats, kallades “slum” när Bo flyttade dit på 70-talet.

– Men förändringen kan ju ta sin tid. Det är människorna, inte själva orten som gör det. Folk vill bo med andra som liknar dem själva, så fungerar segregationen. De rika flyttar liksom inte efter de fattiga.

Och de fattiga kan inte flytta efter de rika, även om de skulle vilja.

Att kulturen är viktig för att nystarta avsomnade platser har också stöd i forskningen. Lars Lindkvist och Lisbeth Lindeborg vid Linnéuniversitetet har i flera studier lyft fram värdet av konst och kultur som igångsättare i utvecklingsprocesser som sedan kan fortsätta med innovation, design och formgivning.

Men Bo Victorin framhåller samtidigt att ekonomiska strukturer, sociala mönster och mentalitet vanligtvis förändras mycket långsamt. Det kan varken världsorkestrar eller konsthallar ändra på. Och även i det avseendet, för att kunna närma sig det som historiker ibland kallat la longue durée – de riktigt djupgående förändringsmönstren – så kan vi ha nytta av kulturen, menar Bo. Ett av hans hemliga analytikervapen är också en litterär klassiker.

– Jag brukar rekommendera yngre kollegor att läsa Åminne av Sven Delblanc för att förstå sig på Sörmland

Johan Eriksson

Jag är frilansande journalist, författare och redaktör. Skriver regelbundet krönikor och reportage i tidningen Sörmlandsbygden. Vid sidan av har jag ett litet förlag, Widegrens, tillsammans med familjen och några kollegor.