Trakten har skrivit om snabbmat förut, är vi ett extra bråttomhungrigt gäng? Eller bara fascinerade av hur stor plats pizzan, burgaren och thaikartongen tar i vår vardag? I vilket fall är vi för såväl enkel gatumat som finkrubb och sörmländska råvaror. Men det här med arbetsvillkor är nåt som får Christopher Paulstam att göra sig obekväm hos den lokala degdiskjockeyn.
”Ursäkta,” ropade jag från min plats längst in på pizzerian när den unga killen kom ut från köket. Han log ängsligt och jag bad att få ställa en fråga. Han tittade på mig och sedan på en äldre kollega som böjde sig fram bakom bakbordet för att visa att jag hade hans uppmärksamhet.
”Hur har Foodora påverkat ett arbete?” Den unga killen förstod inte riktigt svenska. Den äldre ställde sig givakt och bakom honom slöt en tredje man upp. Ängsligheten hade spridit sig. De alla tittade på mig med tyst oro som gjorde luften tung att andas. Den unga mannen skruvade på sig.
”Har ert jobb blivit svårare sedan Foodora tog över leveranserna?”
”Jag vet inte,” sa den äldre mannen. ”Det är svårt att hinna med leveranserna själv. Men jag vet inte. Jag vet inte.”
Han upprepade sig några gånger och för varje gång verkade han bli mer och mer innesluten i sig själv. Jag förstod att jag klivit på något ömt och beslöt mig för att inte ställa fler frågor.
Plötsligt böjde han sig ner och plockade upp en portabel betalstation med Foodoras logga på. Jag gjorde stora ögon. Det kan vara knepigt ibland, förklarade han. Ibland. Jag nickade och tackade för deras tid. Stämningen var mycket orolig och jag funderade på att be om ursäkt för att ha skapat oron som sjöd i luften. Men det skulle bara gjort saken värre.
Jag sa att jag var journalist och funderar på att skriva om saken. Han nickade. Oron låg som pressplåtar på stämningen. Inombords kved jag. Min pizza packades och de la till en pizzasallad utan kostnad. Som om jag inte redan skämdes för att ha skrämt upp dem.
Jag ser inget fel med att beställa mat online. Men det blir ett problem om man ser matleverans till dörren som en rättighet och inte som ett privilegium. Människor vänjer sig snabbt vid nya bekvämligheter och rätt som det är flödar klagomålen, leveranstiderna pressas och plötsligt har alla blivit en smula mer nervösa.
För den som vill fundera vidare på det här med snabbmat rekommenderas Traktens artiklar i ämnet. Man kan också läsa Dalenglitter, av Wanda Bendjelloul, och känna den bittra saltsmaken under naglarna på burgarkedjornas grillkockar. Eller varför inte leta rätt på Pizza Girl, av Jean Kyoung Frazier, om ett pizzabud som långsamt bryts ner av ett självförakt som verkar sitta ingrott i snabbmatsväggarna. Den som vill se slabbkäket an med gladare min kan läsa den digitala tidskriften Taco Bell Quarterly – som är precis vad det låter som, en kulturtidskrift helt ägnad alla aspekter av den amerikanska kedjan, i form av poesi, foto, prosa och essä. Ironiskt men också seriöst. På hemmaplan finns Anders Teglunds bok Cykelbud, en dokumentärroman om att forsla runt de rosa Foodora-boxarna.
