Dikt av Arvida Svenske
Jag läste en bok, i ett kapitel där så handlade det om att ett barn ser Gud i en lövhög och löven dansar och lyser kring guden, tills hennes pappa kommer förbi, går fram till barnet och viskar i barnets öra, pekar på guden och säger: det där är en vessla. Och då dör allt. Löven slutar dansa och guden eller vesslan springer sin väg. -Martin Fröst
De pratar underjordiskt med varandra
trådarna i det undermedvetna
en darrning och allt skakar till
som Haiti eller en darrålsstöt
mycel, svamptelegrafen:
alltid i samspråk
inte alltid i samförstånd
hade inte någon varnat mig
för vit flugsvamps giftighet
hade jag trott det var en champinjon
säkert stekt den i en höstgryta
det är förrädiskt
uppdelningen
kattguld,
bladguld,
glimret är ju samma!
och du kan inte korsförhöra kattguld
kan inte låta Buddhans rygg
bada i bladguld ensam
men om alla har varsitt lövtunt
bladguld som vi stryker på
då skiner Buddhas baksida
men de kan ju sannerligen
(medmänniskorna menar jag)
vara barmhärtiga samariter
och destroying angels samtidigt
jag har nog tappat
myckel mycel på vägen
förlorat stora skogar i mig
som är kalhyggen, föryngringsytor
svedjebrända, svamplösa
men så finns det där inre, underjordiska
mycel-rikt bland sly och barr
skymtar trattkantareller
små smörsoppar, Karl Johan, tryfflar
och den gläntan är städsegrön
här på slätterna: jag saknar skogen
den är vild och trygg och omsluter
och även om det ekar skrämskott
från älgjakter och mossan kallnar
glimrar ju något guldklimpsglimrigt
därinne bland björnbärssnåren
kan vara ditt livs svampfångster
skogen är en risk också
biologisk blodrisk, blodriska-dimma
men en vacker risk
inte som Gustav Adolfs Torg
kantarell kanske är play-it-safe
men nu på mitt visstidsjobb
med inte-bara-CSN
köper dem på torget
det är lättare så
det är så det får vara
tills mycelen stillnat, krutröken lagt sig
och så är det, för det mesta
nu, livet som en kvartalsrapport:
fyrverkeriernas spår
har bleknat bort som på nyårsdagen
och det känns som en blekt tapet
i en stuga som stått oanvänd
där möss och småkryp springer fritt
gamla kalendrar och tidningar
som är gnagda på och från år tillbaka
men det krävs bara gummistövlar
en höstdag som är rätt sorts rå
den kalla höga klara luften
löften om en svamprik jakt
för att få igång den inre ungen
som ser löv som små dansande gudar
inte vesslorna i lövhögen
och de undermedvetna trådarna
darrar lätt, allt skakar till
den böjer inga jordskorpor
men gör plötsligt allting intressant
