ABF-huset i Eskilstuna var från början en bank och ritades av Aron Johansson, arkitekten bakom riksdagshuset. När granitkolossen på Fristadstorget långt senare togs över av arbetarrörelsen hade en borgerlig majoritet under Bildt tagit över Johanssons andra stenklump på Helgeandsholmen medan Eskilstunas socialdemokrater kom att hamna ett par trappor upp här på Kungsgatan 14.
Robert Åsbacka kommer gående över torget i junigasset och frågar vart vi ska ta vägen. Men det är ju han som kan Eskilstuna. Ett tag bodde han i Flen, där hans hustru jobbade som bibliotekarie. När hon fick jobb i Stockholm och döttrarna började skola i Eskilstuna blev det här de hamnade, i industristaden. Han pekar ut en riktning, snett söderut mot ån.
Författaren till Kistmakarna och elva andra böcker föddes i Österbotten i Finland 1961. Som sjuttonåring gick han till sjöss och under tio år jobbade han på golvet i fabriker, på lager, i hamnar och på fartyg.
– Jag var på Saab Scania i Södertälje när jag kom in på litteraturvetenskapen vid Stockholms universitet. Jag har ju inte gått gymnasiet men det fanns som ett kvotsystem för arbetslivet på den tiden. Den som hade jobbat ett visst antal år kunde skriva prov och hade man godkända kunskaper kom man in.
Universitetsstudierna var ett stort steg men också rätt. Han koma att arbeta på institutionen av och till i bortåt femton år, fram till 2004, och undervisade i litteratur och kreativt skrivande. En avhandling var på gång.
– Två kapitel hade jag kvar. Men dels tröttnade jag väl och dels hade jag tre romanprojekt på gång som jag visste att jag inte skulle hinna skriva färdigt om jag måste gå till jobbet också. Så jag lämnade avhandling och anställning och det har jag inte ångrat.
Vi har passerat Fors kyrka och går längs ån när Robert stannar upp och pekar neråt Stålforsbron till.
– Allt det här har ju varit industrier och nu är det bostäder. Det är det nya Eskilstuna.
Och det nya Sverige, kanske. Ett Sverige där allt förändrats, inte bara till det bättre.
– Jag är ju i princip socialdemokrat sen länge. Och jag har varit aktiv. Ett tag satt jag i socialnämnden här i stan.
Nämndarbetet har satt avtryck i senaste romanen, Kistmakarna, där huvudpersonen Erik överlever delvis tack vare de knappa tvåtusen kronor han kan skrapa ihop på just det viset. I en både rolig och sorglig scen beskrivs mötet mellan personal från socialtjänsten och de förtroendevalda som ska lyssna på deras ”dragningar”, innan det är dags för kaffe och smörgåstårta.
– Men det tog slut i och med valrörelsen 2018. Det gick för långt.
Vi kommer in på makthunger, något som besvärar Erik, huvudpersonen i Kistmakarna på ungefär samma vis som det stör Åsbacka. Är den ett svek?
– Inte ett svek direkt. Det är partiets uppgift att vinna val för att kunna genomföra reformer. Den där klassiska pragmatismen är ju något jag gillar med socialdemokratin men 2018 gick det för långt. För att få behålla regeringsmakten var de beredda att driva igenom en nyliberal politik.
Vi går vidare förbi det gamla konstmuseet, även det nu bostäder med ”ånära läge”, som det heter i romanen, och anpassade prislappar. Det i dagarna omtalade reformförslaget om marknadshyror ogillas.
– Folk måste bo nånstans. De bygger jättefint i Munktellområdet och här också, men vem ska ha råd att bo där? Och vart ska de ta vägen som inte har råd?
Under en period bodde familjen i Fröslunda, längre söderut längs ån.
– Det är jättefint där. Vi blev förtjusta när vi kom dit första gången, bra lägenhet, härligt område. Sen blev det mer och mer oroligt. Det skedde skjutningar och allt kom för nära. Jag tror nog att Socialdemokraterna här försöker men att deras bästa inte är gott nog, det är uppenbart. Nu säger Jimmy Jansson att det är bra att sälja ut allmännyttan men när den väl är såld tappar man all kontroll. Och vad händer då?
Vad som händer är att Eskilstuna bygger, växer och gentrifieras. Stan dras med hög arbetslöshet och en historiskt dålig självkänsla, något som man försöker förändra.
– Kanske universitetet kan påverka, jag vet inte. Men det bästa man kan göra måste vara att förbättra problemområden. Klassisk jämlikhetspolitik! Det räcker inte att bygga fint i centrum och två kilometer bort ha trappuppgångar med piss i. Det går inte ihop.
Men frågan är om det ens är möjligt att låta bli att vara nyliberal idag.
– Kompromisser ingår i jobbet. Alla gör det, miljöpartisterna har också tvingats leva med sina plågsamma beslut. Men så långt som nyliberalismen måste man inte gå. Sen går det inte att vara ideologiskt konsekvent, nej, det är inte möjligt idag. Men socialdemokratin har varit på väg mot det här sen 80-talet och man måste ställa sig frågan: Är det fortfarande ett arbetarparti? Nej, det är det inte, och det är okej. Men ni får fortsätta utan mig.
Vi korsar ån och går tillbaka norrut längs andra stranden. Samtalet kommer in på litteraturens roll.
– Den skapar inte debatt idag, inte som på 60-70-talet. Författare blir inte tillfrågade idag, om vad de tycker. Ja, Greider kanske, men ingen annan.
För egen del vill han helst inte se fler böcker som bara vänder sig inåt. Den samhällsengagerade skönlitteraturen finns men är inte lika synlig idag. Att det här perspektivet saknats var en anledning till att Kistmakarna kom till.
– Jag har tänkt länge på att försöka få in samtidspolitiken i en roman. Men sen är det allra viktigaste för mig att skriva en bra historia. Politiken kommer i andra hand. När jag gjorde första intervjun för debuten, i slutet av 80-talet, så sa jag att det jag hoppades var att hålla på i fyrtio år och få till ett par bra böcker. Och det är fortfarande målet.
Romanen om den deprimerade författaren Erik är en sån bra bok. Han blir ett filter att betrakta samhället genom, han och de andra på Farkh (Föreningen Arbetarkultur och Historia).
– Gemenskapen på Farkh är väldigt viktig. Det är något som finns i mina tidigare böcker också, som läsare och kritiker uppmärksammat. Det sociala kittet är något centralt, tror jag. Fast själv är jag en extremt dålig föreningsmänniska. Ändå har jag ofta varit med och suttit i många styrelser. Min fru har förhållningsorder att stoppa mig ifall jag försöker gå med i någon mer förening.
Figuren Erik är väl inte heller så bra på umgänge, men han försöker för att han måste. Hans liv och relationer återberättas från 80-talet fram till valvintern 2018. Genom återblickarna får läsaren se socialdemokratins historia. Palmemordet blir en tråd att dra i för att få fram minnena av förändringen som satte igång då.
– Palmemordet är inte jätteviktigt för boken men jag är själv intresserad och det passar ju med en sån nördig aspekt som blir i vänstertidskriften som går på djupet. Samma sak med Ulf Lundell. Han finns utportionerad genom boken och blir ett roligt inslag. Han är ett sånt väldigt svenskt fenomen. Att jag ville plocka in honom i bakgrunden beror på att han också är en som kommenterar samtiden. Jag brukar säga att han är Sveriges mest politiska författare!
Lundells Vardagar, som nu nått femte bandet, är hans dagboksprojekt. Varje dag läser Lundell flera dagstidningar, lyssnar på radio och så kommenterar han i böcker på 600–700 sidor.
– Det är ett oerhört gnäll! Men också intressant.
Rockförfattaren sitter tryggt på Österlen men de flesta som skriver kan inte leva på sitt konstnärskap. På väg in i Gamla stan kommer vi in på författarekonomi.
– Nämen jag har varit uthållig. Ett bra tag gick jag ju back där, efter 2004. Ett halvtidsjobb hade kanske varit klokt, rent ekonomiskt, men det hade gjort författarskapet svårare. Men sen har jag haft tur med priser och stipendier. Någon av romanerna har sålt bra men man får oftast inte många kronor. Det jag tjänar på en typisk roman är så lite att jag kan ta in lika mycket på två-tre författarbesök eller framträdanden.
Några filmatiseringar har det inte blivit, än, men väl teateruppsättning. Det ger också ok betalt. Böckerna ges ut av ett finskt förlag, Schildts och Söderström. Det är också i Finland han har sin största publik och är etablerad nog att få litterära priser medan han i Sverige går mer under radarn. Så småningom hittar vi in på ett kafé och Robert berättar vidare.
– Jag ångrar nästan aldrig nåt, det är inte min läggning. Men jag ut en roman 1992, Ögats bok. Det var på ett litet, alternativt förlag och ekonomin var knackig. Så jag var i Österbotten och fick den här tanken för mig att jag skulle fara runt till olika företag där och sälja annonsplats inne i romanen. Jag hade ju jobbat på många av de där firmorna. En helsida reklam för ett foderkök som kokade minkmat. Mitt inne i boken. Inte för att tjäna pengar utan som ett statement om vad som händer när man inte betalar för kultur. Men så lät jag bli, jag ville inte förstöra min bok. Det var dumt för det är ingen bra bok.
Mot slutet av samtalet kommer vi in på läsning, blir ett samhälle fattigare när medborgarna slutar läsa skönlitteratur?
– Alla måste inte läsa romaner. Man blir inte en bättre människa av det. Men en fungerande demokrati kräver människor som kan sätta sig in i komplexa tankar och idéer. Sånt kräver läsförmåga – vårt land bygger på skrift. Om man sen blir mer empatisk kan vi låta vara osagt men man lär sig att leva sig in i andras situationer och världar, ta del av andras liv och tankar. Det blir som en livssimulator!
Robert Åsbacka är aktuell med Kistmakarna. Under sommaren arbetar han som skrivlärare för unga i Region Sörmlands regi.
