Det är i det gamla församlingshuset det börjar. Ett falurött hus med vita knutar, spröjsade fönster och tegeltak. Huset tronar tryggt bland sädesfälten några hundra meter från kyrkan. På sommaren betar kossorna på ängen utanför.
Det var i huset jag fick frågan av en grupp kvinnor.
¬- Du som har skrivit böcker. Kan inte du ha skrivarkurs för oss?
Jag tänkte och tvekade.
-Okej, det kan jag väl svarade jag till slut.
Så började det och sen har det fortsatt. Fyra terminer har vi hållit på och till hösten fortsätter vi igen. Det går inte att sluta. Varannan onsdag kommer de, tio kvinnor och ibland en man. Några har varit med varje kursomgång, några gör uppehåll en termin och några kommer till.
De bor i trakten. En del en eller ett par kilometer ifrån, andra ytterligare några kilometer längre bort, ett par kommer någon mil ifrån. De kommer i bilar. Under hösten får man se upp för vildsvin på vägen. På vintern snöstorm och halka. Det är becksvart utan vägbelysning.
Många gånger har jag trott att – näe, ikväll kommer nog inga när det är sånt oväder – men jo, bilar med helljus dyker upp när jag tittar ut från köksfönstret och laddar kaffebryggaren.
Klockan sju börjar vi med texterna de skrivit. Pratar om orden. Hur de griper tag när man skriver si eller så och och hur börjar man en berättelse egentligen för att det ska bli riktigt spännande?
Kaffepausen är viktig när vi har varit koncentrerade. Pausen börjar när jag kör in vagnen med kaffekopparna och kakan och alla börjar prata med varandra, skrattar och reser sig, det slamrar av porslinet, och visst ja tevattnet också. Någon har läst en bra bok, en annan har fångat fem möss med musfälla under diskbänken.
Sen fortsätter vi. Alla har skrivit en text som alla har läst och allas texter ska vi hinna prata om. Texterna kan handla om livet förr, eller något hittepå, eller en skröna. Någon håller på med ett längre projekt.
Vi pratar om gestaltning, miljöbeskrivning, karaktärer, perspektiv, tempus, rytm, skriva om, stryka ned, onödiga ord, dramaturgi och mycket mer.
-Vad ska vi skriva till nästa gång? frågar nån i slutet.
-Vad ni vill, säger jag. Bara ni skriver.
Ibland får de uppgifter:
Skriv en dialog mellan två personer, skriv en inre monolog, skriv en miljöbeskrivning av ditt första hem, gestalta en känsla utan att nämna den, skriv spänning.
Ibland gör vi skrivövningar:
Skriv en berättelse till en bild på en kvart, säger jag och delar ut en bild från en sandstrand där bildörren står öppen och en man och en kvinna står och pratar.
Det blir tyst, några knattrar på datorer, resten raspar med pennor i kollegieblock. Jag tar tid med mobilen och väntar. Går en liten runda in i köket och kollar att kaffebryggaren är avstängd.
Så kommer Coronapandemin. Under våren hinner vi med första träffen i församlingshuset innan jag inser att vi inte kan träffas längre. Flera av deltagarna tillhör riskgruppen och resten närmar sig.
Ska jag strunta i kursen och skicka tillbaka avgiften de redan betalat? Eller ska jag fråga om några vill fortsätta på distans?
Alla vill fortsätta. För inte kan de sluta nu när de har kommit i gång med skrivandet.
Så blir det. Via messenger har vi videomöten. Till en början haltar det med uppkopplingar och tillgänglighet. Men redan andra gången har flera fått till det. Och sen får vi en rutin. Videomötena blir inte lika långa som när vi träffades i huset. Vi är alla överens om att våra möten är roligare och mer givande när vi träffas i verkligheten, men eftersom läget är som det är tycker vi att det ändå fungerar på distans och en fördel är att mycket av textresponsen är skriftlig.
Till slut är det försommar och sista träffen. Vi ska vara i församlingshuset igen. Den här gången på en lördag så vi kan ses på dagen och sitta ute för att minimera smitta.
Det är som att huset har väntat på oss. Som att det gamla röda trähuset undrade vart vi tog vägen. Fåglarna kvittrar, solen skiner och vi sitter utspridda runt borden på gräsmattan. Vinden tar tag i några papper som flyger iväg över maskrosorna. Vi har kaffe i termos, några har köpt bullar. Vi pratar om dagens texter och gör en skrivövning och det är härligt att träffas igen.
-Hur vill ni göra till hösten?
-Fortsätta, svarar alla.
-Okej, säger jag.
Varför skriva?
Karin frågade sina deltagare varför de skriver, och vad skrivargruppen i Dunker betyder för dem. Här ser du några svar. Undrar just om vi snart får läsa ”Oppebyhistorien” här i Trakten – eller kanske som roman?
Att skriva är så roligt! En ny kreativ ”hobby”. Man längtar till nästa kursträff. Jag har inget egentligt mål förutom att kortsiktigt skriva klart Oppebyhistorien
Jag skriver för att hitta mig själv. Jag skriver för att få leva i min fantasi. Jag skriver för att må bra.
Jag tycker om att se hur orden bildar meningar som ibland växer till en bra berättelse.
Jag har fortfarande inte kommit fram till det jag vad jag vill berätta, men är på väg. Det är ett sätt att öva kreativitet under ordnade former. Få struktur i skrivandet och det som ska berättas.
Jag skriver om mitt liv för mina barn och barnbarn.
Skrivargruppen är också en social samvaro, även om det varit svårt under denna vår, men att mötas via video på Messenger har fungerat över mina förväntningar.
Man blir så inspirerad av de andras skriverier. Man ser hur alla utvecklas – och vågar då hoppas att man själv gör det. Det eggar en att fortsätta med större energi och kreativitet.
Jag upplever en respekt mellan oss gruppmedlemmar där jag känner mig trygg i att skriva ärligt och vad jag vill. Det är fint!
