Klockan är 22:22 och det är internationella dagen mot våld mot kvinnor. Skriva något hade jag inte tänkt. Men till den som lever i, eller känner någon som lever i, ett destruktivt förhållande, har jag några saker jag skulle vilja lufta. Känsliga läsare varnas!
När jag var sex år gammal bodde vi med min mamma på skyddad adress i Katrineholm medan polisen jagade min biologiska pappa. Det visade sig att vi inte behövde oroa oss eftersom man hittade honom i Tyskland en tid senare.
Jag har fortfarande minnesbilden kristallklar, hur morsan hoppar genom hallen av glädje över att vi äntligen kunde börja leva våra liv.
Min biologiska pappa sparkade min mamma så våldsamt att barnet i hennes mage dog. Jag skulle ha haft en storebror. Min biologiska pappa var Jehovas vittne. Han försökte döpa min mamma i badkaret genom att hålla henne nere i vattnet.
När min biologiska pappa inte var hemma ansökte min mamma om att byta låskolv på dörren. Hur det gick med det vet jag inte. Men hon fick lämna över mig och min bror till grannen så att ”vi skulle slippa se vad som hände.” Jag kan bara gissa.
Jag vet var min biologiska pappa är. Han sitter tungt medicinerad på ett vårdhem strax utanför Jönköping. Han är schizofren och på något sett verkar det ursäkta allt det monstruösa han gjort. Jag har funderat på att åka dit och göra ett reportage – om mig själv och min far.
Men jag inser faran. Elden som flammar upp i min kropp är så våldsam, så fruktansvärt våldsam. Det brinner och brinner och brinner. Samtidigt som jag vill träffa honom innan han dör av ålder vill jag inte hamna i fängelse.
Varför lufta det här? Därför att det är internationella dagen mot våld mot kvinnor. Det enda som gjordes för min mamma under många år var att grannen tog hand om oss så att vi skulle ”slippa se vad som hände.” Men jag såg. Och nu sitter jag med minnena.
Därför att ingen vågade gå in och sätta stopp. Gå in och säga att du ska lägga av nu. Istället sitter jag med minnena, äter tre stabiliserande mediciner och hatar – hatar! – en människa jag inte sett på trettio år. Det är ett bottenlöst urgrundshat.
En psykolog försökte under min treåriga KBT-behandling göra en tillbakablick med hjälp av hypnos. Hon ville att jag skulle uppleva min biologiska pappa igen. Få fatt i känslorna. Men raseriet steg så snabbt att hon fick avsluta hypnosen kvickt. Hon testade inte igen. Sedan bytte hon jobb.
Jag minns det fortfarande. Pulsen slog som stenklubbor mot tjocka tallstammar. Armarna förvandlades till metall; känslan av att vad som helst kan gå sönder i mina händer. Bröstet hävde sig, jag kunde inte stoppa det. Kroppen svällde. Hade jag skrikit hade rummet exploderat.
Jag förtjänade inte de här minnena. Det gör inga barn. Och det är naivt att tro att de inte kommer minnas. Eller att de glömmer. Minnena lever kvar. På ett eller annat sätt. Kanske bara som en känsla i kroppen av att någonting hela tiden är fel.
Gå in – gå fram – och säg att du ska lägga av nu. Det vågade en kvinna göra mot mig. Visserligen med polisen i telefonen. Men ändå. Det förändrade mitt liv. Tack vare henne kunde jag välja att sluta.
Kvinnofridslinjen ger stöd till dig som utsatts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Samtalet är gratis och du är anonym när du ringer. Ring 020-50 50 50. Om du misstänker att ett barn behöver stöd, som du själv inte kan ge, är BRIS bra att tipsa om – barnet kan ringa 116 111, dygnet runt.
