”Det är bara att kasta sig ut och skriva, skriva, skriva”, säger författaren Karin Flygare, när hon handleder sörmlänningar på workshop hos Trakten, eller under sina sommarkurser på folkhögskolor. Och det gör de också, här bjuder Beatrice Tiger Norkvist på en nyskriven novell.
Trollflöjten
Jag har fått en flöjt. Det är en blockflöjt och den är brun. Jag fick den av min storasyster när jag fyllde år. I höst ska jag få ta lektioner på musikskolan precis som hon och då ska man spela blockflöjt först, men sen vill jag spela gitarr. Jag och Elias ska starta ett band och bli rika och vara med på TV. Man får börja gå på musikskolan när man är sex, men man måste vänta ända tills man är sju för att få välja andra instrument. När jag fick den blev jag först ledsen, jag ville ju ha en gitarr, men min syrra berättade att det är en magisk flöjt. Om man övar tillräckligt mycket och spelar tillräckligt bra så får man önska saker. Jag önskar mig Mekano men hon sa att man måste öva jättemycket för att så stora önskningar ska slå in. När jag frågade om man kunde få godis så sa hon att det nog kunde räcka med att lära sig en låt, men hon visste inte säkert.
Jag har redan lärt mig en låt som heter Spanien. Jag övade i flera dagar och mamma och pappa tyckte att jag var jätteduktig som lärde mig den så fort. Jag önskade mig godis, och igår hittade jag en tablettask med Fruxo i jackfickan, så jag vet att flöjten funkar som Maja sa.
Jag är ensam i köket. Mamma, pappa och Maja är på övervåningen och ser på TV. Jag tittar ibland på några på Youtube som gör kemiexperiment. När de blandar saker så kan det hända coola grejer. En gång blandade de något vatten och något pulver och det började bubbla och kom massa blått skum. Jag vill också göra experiment! Jag kollar vad som står på diskbänken: diskmedel och salt. Jag ställer mig på en stol så att jag når och häller ner salt och diskmedel i en rosa plastmugg. Det händer ingenting. Man kanske måste värma det. Jag hoppar ner igen, går fram till mikron och ställer in muggen. Fem minuter på högsta värme, då kommer det bli riktigt varmt. Först händer ingenting, men sen börjar det ryka och lukta konstigt i köket. Efter en liten stund ropar mamma ”Vad är det som luktar”, och jag hör att hon skyndar sig ner för trappan. ”Vad håller du på med”, skriker hon när hon kommer in i köket och ser att det ryker från mikron. När hon springer fram och öppnar den väller det ut rök. När den har lagt sig ser jag att plastmuggen har smällt på sidan och det gröna, bubblande klägget har runnit ut. Mamma är tyst en liten stund och sen börjar hon skälla på mig:
”Fattar du inte att det är farligt att hålla på så här, försöker du starta en eldsvåda? Det stinker i hela huset och muggen är förstörd! Du är sex år gammal nu, jag trodde att vi kunde låta dig vara ensam en liten stund och inte behöva vakta dig hela tiden!”
”Jag ville bara göra experiment”, säger jag.
”Experiment får du inte göra på egen hand, det är slutexperimenterat för dig ett tag nu!”
Jag börjar gråta. Mamma är dum, jag kunde inte veta att muggen skulle smälta. Det blir varmt i kroppen, det känns som att jag har sånt där bubblande, grönt klägg i magen. Jag får visst göra experiment!
”Jävla mamma!”, skriker jag så högt jag kan. Mamma blir helt tyst och när jag ser hur hon tittar på mig ångrar jag mig. Nu är det kallt i magen i stället.
”Så där säger man inte”, ryter mamma ”Gå in på ditt rum och kom inte tillbaka förrän du är redo att be om ursäkt.”
Jag springer in på mitt rum och smäller igen dörren. Jag lägger mig på mage på sängen och gråter ner i kudden. Det luktar ända in hit. Jag hör att pappa också har gått till köket och mamma pratar med honom.
”Han är ju alldeles hopplös, tänk att man inte ska kunna lämna honom ensam en liten stund utan att han ska ställa till det.”
Det bubblande klägget i magen är tillbaka. Jag kastar kudden i väggen. De är så elaka mot mig hela tiden. De vill ändå inte ha mig här så då ska de väl få slippa det. Jag ska rymma. Vad behöver man när man rymmer hemifrån? Jag går bort och öppnar garderoben. Där ligger min röda ryggsäck som jag brukar ha till fotbollsträningen. Jag lägger i mössa, vantar och en halsduk, ifall det blir kallt på nätterna. Jag hittar lite snöre som jag packar med, det kan vara bra när man bygger kojor. Jag tar med flöjten också, så att jag kan öva och få önskningar. Mamma och pappa har gått upp på övervåningen igen och jag smyger ut i hallen. På byrån ligger Majas fällkniv, perfekt, då kan jag tälja spjut så att jag kan fånga djur att äta. Jag har sett på TV att man kan göra eld med pinnar för att laga mat.
Jag tar fällkniven och lägger ner i ryggsäcken innan jag tyst öppnar ytterdörren och smiter ut. Skogen är nära vårt hus, jag kommer snabbt dit och börjar vandra in bland träden. Jag går och går, det är bäst att jag kommer långt bort så att mamma och pappa inte hittar mig. Efter en stund orkar jag inte gå längre och sätter mig på stor sten. Den är kall. Det börjar redan bli lite mörkt och kyligt. Tur att jag tog med varma kläder. Jag tar på mig dem och det känns lite bättre på en gång.
När jag har vilat ett tag tänker jag att det är dags att börja bygga kojan så att jag har någonstans att sova. Jag hoppar ner från stenen och börjar samla de största pinnarna jag kan hitta och lägger dem i en hög. Det finns inte så många bra som jag hade hoppats. Jag håller på länge och det har blivit ännu mörkare. Jag tar fram snöret och börjar luta pinnarna mot varandra som en kon, det ska bli som en indian-tipi. Jag försöker knyta fast dem i varandra, men det är svårt, de ramlar bara hela tiden. Jag försöker och försöker, men det går ändå inte. Jag hör något prassla i löven och rycker till. Jag tittar efter det som lät, men jag ser bara en massa träd överallt. Det blåser kallt, kanske var det vinden? Eller något djur? Tänk om det var något farligt. Undrar om det finns björnar här. Jag börjar tänka på vilka saker som kan finnas i skogen. Troll är ju utdöda, men tänk om det ändå finns något som har överlevt. Hjärtat börjar slå snabbare och benen känns som spaghetti. Det här var nog inte en så bra idé i alla fall, jag vill hem. Jag börjar gå åt det håll jag kom ifrån, men vart var det nu igen? Träden ser så lika ut. Jag får chansa, jag tror att det var hitåt.
Det är mycket svårare att gå i mörkret, jag river mig hela tiden mot grenar och buskar. Efter en stund stannar jag igen. Jag har gått vilse, vad ska jag göra? Tänk om jag aldrig hittar hem igen. Tänk om jag aldrig får träffa mamma och pappa mer. Jag börjar gråta. Hjärtat slår så hårt att jag kan höra det. Kroppen är helt kall både utanpå och inuti. Men så plötsligt kommer jag på det; flöjten!
Jag tar fram den och tänker så hårt jag kan ”Jag önskar att jag var hemma igen”.
Jag börjar spela. Spa-ni-en är ett land, där… nej nu blev det fel. Spa-ni-en är ett… nej, nu blev det fel igen. Jag försöker om och om igen, men varje gång blir det fel. Jag har glömt hur den går, nu är det kört. Jag sätter mig ner på marken och kurar ihop mig. Jag tänker på allt läskigt som finns här ute och på hur kallt det är. Jag saknar mamma och pappa och Maja. Jag gråter och skakar. Helt plötsligt hör jag något. Det låter som människoröster. Det är några som skriker. När ljudet kommer närmare hör jag att det är några som ropar:
”Alfred! Alfred! Var är du Alfred?!”.
Jag känner igen rösterna, det är mamma och pappa.
”Här är jag!” skriker jag högre än jag någonsin har skrikit förut. Mamma och pappa har hittat mig. Jag kommer att få komma hem igen! När de ser mig springer mamma fram och kramar om mig hårt. Jag kramar tillbaka. Hon är alldeles tårögd och andfådd. ”Gud vilken tur att vi hittade dig, vi blev så oroliga. Förlåt att jag skällde på dig.”
Tänk att önskningen gick i uppfyllelse i alla fall, fast jag inte spelade rätt. Vilken tur att jag tog med mig flöjten.
