Plötsligt klev Anyuru in på poesiscenen. Spränglärd. Lutade sig mot det klassiska men kändes så modern. Och jag fattade med tiden att poeter och poesi har hög status. I länder som har andra helgtraditioner än att äta Ikea-korv och bänka sig framför ”På spåret”. Det började med Det är bara gudarna som är nya.
Det är hälsoår 2022 i Katrineholms kommun. Därför kan det passa att stampa i takt med en dikt under promenaden. Eller testa poesigympa på Katrineholms bibliotek till exempel. Eller gå en kurs och bli själv ledare. Eller dansa jamber. Utöva stavelseakrobatik.
Och varför inte till någon av Johannes Anyurus övriga diktsamlingar. Jag har läst uppföljaren Omega högt för att höra den, känna den. Grannarna hade meddelat att de inte var hemma så jag passade på. Budbäraren talade högt förr i tiden och budbäraren bör tala högt i nutiden. Jag har också läst Städerna inuti Hall. Som e-bok i mobilen när jag suttit på tåg. Det finns en rytm i resandet och därför passar en diktsamling särskilt bra i handen när man gör det.
Johannes Anyuru är en av de där författarna som känns så cool. Kanske för att han vågar blicka tillbaka. Till den tid då en av rapparna kallades Hermes.
Johannes Anyuru är en av de där författarna som känns så cool. Kanske för att han vågar blicka tillbaka. Till den tid då en av rapparna kallades Hermes. Kanske för att han även gett ut skivan Anatomy of a dying star med spoken word-gruppen Broken word. Han har en självklar pondus på scen av samma dignitet som Bob Hanssons eller Bruno K Öijers. Öijers Medan giftet verkar och Svart som silver är samlingar som torde smaka salt och sött i gommen på en skaldernas sommelier. Hanssons Heja världen! samlad i samma volym som Lugna puckarnas Mosebok under namnet Här ligger jag och duger passar alltid utmärkt när man vill vrida rätt stämskruvarna i kropp och hjärta.
Hermes romerska motsvarighet Mercurius av Julius Schultz från 1896. Bruno K Öijer. Bob Hansson. Foto: Idha Lindhag
Men Sörmland har ju sina egna stjärnor. Man har kunnat se Anna x 3 (Enbom, Bergfors och Skoog) på scen i Nyköping till exempel. Eskilstuna har Ingrid Stenlund, Malkon Malkon och fristadskonstnären Ola Husamoun. I Nyköping finns Andreas Larsson och Christer Eriksson, i Flen Anton Ragnarsson, Katrineholm har Wafaai Laila. Bara ett axplock så klart. Poeter och poesi dyker alltid upp där man minst anar det.
Jag tycker om att läsa och lyssna på poesi eftersom den inte är effektivt rationell och sällan tar kortaste vägen. För att den har en del av sin styrka i att inte vara nyttig. Grafiska och semantiska regler bryter den. System för syntaxen skapar den ibland egna. Och den struntar i att vara anpassad för effektiv marknadskommunikation. Bland annat. Det blir lite ”New Public Managment – go fuck yourself” liksom. (Vill man läsa en roman om det kan nog Christer Hermanssons satir Avanti! från 2017 passa.) Därför tänker jag ta tid på mig och läsa Anyurus Ixelles högt, för att det är bland annat sådant som en bibliotekarie gör, högläser, och det passar extra fint eftersom Ixelles sägs vara ”ett kärleksbrev till fiktion, påhittade liv och bibliotek”. Och ja, det är prosa, men det Augustprisade Anyuru skriver är knappast opoetiskt oavsett genre.
Porträtt av Johannes Anyuru är taget av Khim Efraimsson.
