Om man betänker att skeppet när allt kommer omkring är ett flytande rum – en plats utan plats, som existerar av sig själv, som sluter sig in mot sig själv och samtidigt är överlämnad åt havets oändlighet, och som från hamn till hamn, från slag till slag, […] beger sig ända till kolonierna för att söka efter de allra dyrbaraste skatter som de gömmer i sina trädgårdar – förstår man varför skeppet för vår civilisation, från femtonhundratalet och fram till idag, inte bara har varit den ekonomiska utvecklingens främsta redskap […], utan på samma gång det allra största fantasiförrådet. Fartyget är heterotopin par excellence. I civilisationer utan skepp torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och poliserna tar piraternas plats.
Utdrag ur ”Andra rum,” Michel Foucault, Diskursernas kamp
”Där jobbar jag,” säger jag och pekar.
Min äldre väninna, som ömsom lutar sig mot rollatorn, ömsom mot räcket vid gångbron från Hamngatan till Strömsholmen, följer mitt finger med blicken längs ån. Hon kisar mot gamla Vattenpalatset, funkishuset som fogats samman med den nya byggnaden så att de gemensamt bildar Mälardalens högskolas campus i Eskilstuna.
Det är vår första promenad, med lagom social distansering, efter påbudet om karantän för de över 70 år.
”Jaha där,” säger hon, ”i… vad är det de säger nu… Terminalen? Nej, nej… Du jobbar i fartyget!”
”Fartyget?” skrattar jag och tänker efter.
Samverkan, samproduktion, dynamiskt, en mötesplats mellan olika parter… öppna miljöer, aktivitetsbaserat… ja, kanske passar värdeorden som styrt byggnationen vad som händer på fartyg? Jag tänker på gamla tiders skepp; på händer, hantverk.
”Den röda färgen på golv och väggar där inne,” fortsätter jag högt, ”ska leda tanken till tegel, smedjor – en tankesmedja?”
Vi står tysta en stund, en bit ifrån varandra.
”Vad är egentligen ett hus?” tänker jag högt.
”En byggnad med rum, avsedd att ge skydd mot omvärld,” kommer det rappt ur min väninna, som om hon läste ur Nationalencyklopedin. ”Men det där,” fortsätter hon, ”är kanske ändå mer av en terminal…? Det ser ut som om de förstorat terminalen vid Kapellskär!”
”En terminal?”
Visst sitter vi vid våra terminaler numera, men inte i det nya huset, utan hemma. Sedan möts vi i olika digitala rum; vi sitter i våra små fyrkantiga fönster, som de mycket tätt sittande rutorna som tränger undan all annan fasad på det ännu ganska tomma huset…
”Ja, kanske är vi kvar vid terminalen,” säger jag, ”på grund av den digitala undervisningen nu under pandemin.”
Väninnan nickar.
Jag tänker på de där nålarna med trådar mellan sig på kartor, långt innan digitaliseringen, som visar olika destinationer vid resebyråer, ankomst- och avgångshallar när jag var liten. Visst kan man sätta en nål i högskolehuset och dra destinationstrådar till den lokala industrin, organisationer, myndigheter, till campus i Västerås och andra högskolor och universitet i världen som vi samarbetar med… Olika färdmål från huset, terminalen, vid ån…
”Nej ett fartyg!” slår hon ändå fast. ”Det säger folk”.
Själv har jag börjat tänka på byggnadens små fönster, på våra hemmakontor och de digitala rummen och minns plötsligt en bild av ett lövskelett där mikroorganismerna ätit allt av näring… Ibland känns det så framför skärmarna. Så matta vi har blivit i möte efter möte genom de små rutorna, i vårt intensiva och invecklade arbete med att veckla ut – kurser från campus till distansformer.
”Eller skelettet av ett löv” säger jag trött, ”ett intrikat filigranarbete…”
”…en väv, en lövkoja som flyter på vatten…,” fyller väninnan i, ”… ett flytande växthus!”
Vi står tysta igen. Tänker på huset. Orden. Tanketrådarna här vid vattnet.
När jag började studera på Uppsala universitet i slutet av 80-talet, följde jag en skör tråd från skolan och folkbiblioteket, som ändå hade öppnat upp mot andra världar än bruksorten där jag växte upp. Men det gick också en fin destinationstråd från skrivmaskinen, fiolen och pianot i mitt rum. Till och med från det lilla plåtpianot jag fick när jag var fyra-fem år och som försköt horisonterna. Jag bokstavligt tappade andan inne i Carolina Rediviva, Uppsalas universitetsbibliotek inför alla böcker och världar. Det golvade mig som plåtpianots tio trätangenter slog omkull mig, när det vecklade ut till synes oändliga vägar, världar, rymder att spela. I universitetsvärlden var det den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucaults tänkande som öppnade upp för nya vyer. Jag seglade med och horisonterna vecklade ut sig, som kartor, bakåt och ändå framåt in i andra rum…
”En farkost,” ler kamraten bredvid mig. ”Frågan är vem som ska resa?”
”Och vem som blir kvar i det parallella digitala flytetyget?”
”Hur går det då?” frågar hon. ”Med det digitala?”
”Vi skriker i mikrofonerna, eller pratar med ”mute-knappen” på.
Väninnan nickar.
”Våra händer blir stora i de små fönstren på datorskärmen,” fortsätter jag och nickar mot husets fönsterfasad. ”Vi ser ut som de där polisskyltarna med händerna större än kroppen, som visar att man inte har tillträde, enligt lag, när vi samtidigt vinkar och ler till någon som kommer in i de digitala rummen eller när mötet är slut.”
”Jag känner igen det på FaceTime i telefonen, nu under isoleringen,” nickar hon. ”Barnbarnets gigantiska handflata…”
Handen, hantverket, tekniken. Alla slags rum och platser och deras relationer till andra rum och platser, trådar som löper…
Naturligtvis löpte trådar från Uppsala till andra universitet, lärosäten, skolor, fängelser och sjukhus en foucauldianskt disciplinerad tankeväv om byggnader. Människan skulle flätas in. ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” menade 1700-talsfilosofen Thomas Thorild och citatet pryder ännu ingången till aulan i Uppsals universitetsbyggnad. Sambanden var okända när jag klev in i universitetsbiblioteket och nästan drunknade bland folianterna. Jag följde strängen från plåtpianot och läste skapande svenska, litteraturvetenskap och estetik, letade mig in i trådhärvorna (diskursen skulle Foucault ha sagt) och hittade till Eskilstunaån och innovation och design vid Mälardalens högskola.
”Ett fartyg?” funderar jag, ”en plats utan plats, menade Michel Foucault,” fortsätter jag att tänka högt. ”En heterotopi. Ett rum som speglar men förskjuter andra rum i ett samhälle.”
”Hur gör farty… högskolebyggnaden det?” frågar hon.
”Just nu är det i relation till att vi inte är där. Den är en bild av ett samhälle där ledorden är samverkan, nätverkande och aktivitetsbaserade arbetsplatser. Vi har inga egna kontor där inne i det fysiska huset, utan fokusrum och zoner av semitystnad och tystnad. Vi ska flyta mellan arbetsuppgifter och platser och vara öppna för möten.”
”Ja, ja,” nickar hon, ”på min tid gick vi från öppna kontorslandskap till kontorsrum.”
”Samtidigt,” fortsätter jag, ”på grund av viruset, sitter vi just nu i våra hemmakontor och ses i digitala rum. Vi flyter mellan arbetsuppgifter men sitter ofta djupt förankrade i våra privata, ibland ergonomiskt tvivelaktiga, stolar men även under våra promenader – ibland blir jag illamående av allt guppande av kollegor som går…”
”Sjösjuk,” flikar väninnan in.
”…en underlig känsla. Häromdagen gick jag in via fel länk i ett digitalt rum och där satt en ensam kollega med händerna för ansiktet!”
”Digitalt?”
”Digitalt. Vi bytte några ord, sen smög jag mig tyst ut igen. Högskolebyggnaden har nästan inga sådana rum att ’gömma sig’ i. Vi är så synliga för varandra där inne. Fokusrummen har fönster ut mot korridorer eller det atrium som finns i hela byggnadens mitt. Vi ska mötas, höras och synas för varandra, tillsammans och med ett flöde av människor in och ut ur byggnaden.
”Hur är huset en hetero…”
”…topi, en heterotopi, enligt Foucault Vi har en plats, huset där, utan rum och ändå, genom social distansering och arbetsplatserna hemma har vi rum utan högskoleplats. Men hemma är det inget flöde av folk alls, inga möten eller besök. Samtidigt finns högskolan där… här… men sluter sig in, mot sig själv och visar sig själv för sig själv… genom att vi inte är där! Men den ligger där och existerar som ett fartyg som skulle sluta sig in mot sig självt och samtidigt vara överlämnad åt havets, samhällens, världars oändlighet… Men nu är det tomt. Ett öde skepp, men ändå inte eftersom vi ser det i kraft av det som händer. Högskolan finns som oklara platser genom alla tillfälliga kontor i folks kök, trädgårdar, motionsspår, bilars baksäten… Högskolan har en plats! Samtidigt äger den rum på flera platser just nu. Vi är överlämnade åt den fysiska och digitala utspriddheten…”
Min väninna ser fundersam ut.
Jag tittar på den nybyggda högskolan. Huset ser verkligen ut att ha lagt till utmed ån. Vid sig själv. Terminal och fartyg i ett.
Jag tänker på plåtpianot, skrivandet, studierna och den nya högskolebyggnaden framför mig. Från hamn till hamn, genom de digitala vågorna och de mentala trådarna spända genom huset mot industrier och konstutställningar, sjukhus och forskningsinstitut överallt i världen genom utbytesstudenter, forskare, samarbetspartner och gästlärare. Det är oklart idag, vem som ska resa och vem som blir kvar.
”Ett fartyg, det är en bra bild,” säger jag och gör väninnan nöjd. ”’I civilisationer utan skepp torkar drömmarna ut.’”
”Varför kan inte det stå ovanför aulan i den nya högskolebyggnaden?” säger hon och lossar bromsen på rollatorn. ”Eller ovanför era digitala rum,” ler hon och sätter ena handen vid en tänkt kaptensmössa.
”Ska vi gå eller blir kvar?”
Text: Anna-Lena Carlsson
Bild: Peter Johansson
Skepp eller drömmar, jag vet inte om det gör nån skillnad. Det är något bortom bergen, delvis dolt av diset. Oj, nu börjar jag nästan gråta.
Hej Bengt! Nu såg jag din kommentar och att du associerar till Dan Andersson. Tänkte du på strofen ”jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vildaste havens vila har jag drömt”? Ja, jag blir också vemodig av Anderssons diktning. ”Mitt” skepp gör mig däremot fylld av förhoppning. Vem vet vart det seglar härnäst? Förhoppningsvis dröjer det ett tag till, innan det landar vid ”de formlösa land, där det käraste vi kände ska bli glömt”. Så, gråt inte! Spänn seglen, Bengt.