Text: Håkan Boström. Foto: Patrik Boström
Stålforsfallets brus,
måsarnas flykt och återkomst.
Smedernas släggor,
kvinnors tvätt vid isig åkant.
Den månghamrande staden.
Skatorna ristar
spretiga tecken i snön.
Takdropp blir nattis,
talgoxen kvittrar i busken
kvart i två i februari.
Från Vilstastigen
sänder blåsipporna mail
över bruna löv.
Ha förtröstan, snön borta,
tjälen har släppt. Vår nalkas!
En sen aprildag
har stadshusklockan stannat.
Tiden står stilla.
Vad bryr oss morgondagen.
Det är idag vi lever.
Tidig majmorgon.
Från kopparslagarens gård
hörs trumpetsignal.
Reveljen väcker staden,
sommar och svalor på väg.
Törneros epistlar,
en lovsång till sommaren.
Kyrkklockans jätte,
moderns gård ett paradis,
gömstället undan världen
Näckrospaletter
på åns sommarlätta yta.
Fiskarens båge
spräcker den spända duken,
försvinner i djupt vatten.
Skjulstas ek i sol,
augustidagens hetta,
kanalen torrlagd,
björklöven redan gula.
Höstporten har ställts på glänt.
Höstflox vid smedjan,
Gap-Sundins kedja rasslar,
en katt lapar sol,
sommarscenen övergiven,
doft från Jernbergska krogen.
Rönnbären glöder.
Flyttfåglar plogar mot syd.
Bäckens karpar glor
under nattens tunna is.
Frosten skrapar mot rutan
I grå november
har Siverts profil riktat
blicken mot slussen;
finns där en trång passage,
en flyktväg undan mörkret?
Kullerstenarna
får nysnöns oskrivna brev,
mellan gatans hus
anas munkarnas slottsväg
över Köpmangatans krön.
