De flesta dagar ser vi dem knappt, trots att våra liv är fullständigt beroende av deras bärkraft. Tysta och starka lyfter de oss fram till ännu en arbetsdag; till ett kärleksmöte, till dop, bröllop och begravningar. Ivar Björklid återvänder i sin sommarspaning till ett enkelt brovalv strax utanför Eskilstuna.
Om du utgår ifrån centrum, följer skyltningen mot ett av stadens främsta turistmål, svänger av landsvägen i höjd med den igenväxta fotbollsplanen, kör vidare på den av traktordäck fårade vägen, ignorerar skylten Privat väg, kliver ur bilen när vägen inte längre är en körbar väg och sedan till fots följer det som numera endast är en okörbar väg, så kommer du slutligen till en stenbro. Eller, bro är väl egentligen att ta i: det rör sig om två rätblock i sten lagda över ett dike.
I mitt medvetande framträder hela platsen som någonting med endast minimal förankring i omgivningen, någonting närapå sagolikt, utan behov av att rättfärdiga sig själv. Som inte behöver producera sitt existensberättigande, som inte kan vara en belastning eller någonting som finns till uteslutande som ett redskap. Men i den instrumentella verkligheten är stenbron (för enkelhetens skull kallar vi den det) endast resultatet av böndernas behov av att kunna köra sina arbetsfordon från åkrarna på ena sidan diket till dem på den andra.
Jag kommer hit några gånger om året, men aldrig på hösten eller vintern, och endast i nödfall om våren. Det är som att jag räds för att ertappa platsen naken, osminkad, eller oförberedd. Varandes någonting jag inte vill att den ska vara. Det är paradoxalt och fegt, jag vet: jag vill komma nära någonting äkta, men skyggar för möjligheten att utröna huruvida det jag möter faktiskt är äkta.
Jag fick dölja mina kväljningar inför det Hollywoodromantiska i mitt yttrande
Jag trevar, nästan smeker, med handen över de små områdena av mossa, liknande åldersfläckar, på den skrovliga stenen och låter mina ben dingla ovanför det så gott som stillastående, grunda vattnet. Skulle jag få välja platsen för min hädanfärd, skulle jag välja den här, tänker jag i den melodramatiska sinnesstämning som somliga platser ofrånkomligen skänker mig. Det är tidig kväll och solen verkar slutligen ha beslutat sig för att ge oss några timmars respit från den hänsynslösa hettan. Luften är behagligt ljummen och himlen helt blå med undantag endast för några spridda cumulusmoln.
En rovfågels skränande får mig att vända mig och jag hinner med nöd och näppe se bakändan på en Volvo försvinna upp mot det lilla klustret av hus. Det är 60-tal och min morfar övningskör med sin far, min gammelfarfar, i sätet bredvid sig; hastigheten lämpar sig inte för den smala vägen och det dammar något så fruktansvärt. Dammolnet skingrar sig i takt med min halvsekellånga tillbakablick och jag återvänder till nuet.
Jag sveper med blicken över fälten. Jag slås av insikten att jag inte kan sätta fingret på vad det är som för mig hit. Det är förvisso vackert, det är förvisso tyst, så sällsport tyst, men det är ändå inte vad det handlar om. Några månader efter att jag och min flickvän blev tillsammans sa jag till henne att det fanns en plats jag ville visa henne. Jag fick dölja mina kväljningar inför det Hollywoodromantiska i mitt yttrande, men stod ändå fast vid min föresats. Jag tog henne hit, visade henne någonting som jag fram tills dess hade hållit för mig själv. Inte platsen som sådan, dess existens är knappast någon hemlighet, men min upplevelse av den.
Sedan den gången har hon flera gånger föreslagit att vi ska åka hit tillsammans. Jag har slingrat mig värre än huggormen som flyr undan sommargästerna som invaderar stugan vilken den residerar vid under elva tolftedelar av året. Inte av småsinthet, eller ovilja att dela med mig, jag tror iallafall inte det. Men jag kan å andra sidan inte förklara varför.
Den här sommaren har på många sätt varit min barndoms, min uppväxts, postludium.
Jag blickar åt höger och ser en pojke frenetiskt trampande på en cykel, den blonda kalufsen är inpressad under en cykelhjälm prydd av hajar och bakom honom vajar den orangea vimpeln som pappan har satt fast på pakethållaren. När vägen svänger åt vänster, ett par hundra meter innan man kommer fram till stenbron, stannar han cykeln och vänder tillbaka. Det ska dröja ett drygt decennium innan han följer vägen hela vägen fram till bron, då kommer han att vara i mittersta tonåren. Nu är han nitton och sysselsatt med att skriva en skildring av platsen som för pojken med cykelhjälm ännu är outforskad.
Den här sommaren har på många sätt varit min barndoms, min uppväxts, postludium. Den sista i sitt slag. En del, de yttre elementen, kommer visserligen bestå, men framtidens somrar kommer onekligen att byta skepnad. Myggbetten, kvällsbaden och de ljumma nätterna kommer att överleva, men jag tror att den oskuldsfulla, tanklösa sommaren blott kommer finnas kvar som ett vagt minne, ett bleknat och fuktskadat fotografi.
Mycket vatten kommer att rinna under broarna. Jag kan bara hoppas att det kommer rinna lite långsammare under just den här bron.
Spana vidare, bro
Broar – och raserade broar! – är vanliga teman i konsten. Läs exempelvis Klockan klämtar för dig (Hemingway), Bron över Drina (Ivo Andrić, en lite mindre känd nobelpristagare) eller för de yngre: den starka filmen Bron till Terabitia som bygger på romanen Bridge to Terabithia (inte översatt t svenska) av Katherine Paterson. Romantikern kan förstås avnjuta Broarna i Madison County med Clintan och Meryl Streep. Den spänningslystne kan återvända till klassikern Bron över floden Kwai. Läs Sven Duva (Runeberg) Faith — is the Pierless Bridge (Dickinson) eller Bron (Octavio Paz). Eller bara åka ut och se vattnet rinna under valven, det är ändå bäst av allt.
