Väntrummet

Novell av Maria Josefsson

”Tack för att du lånat ut dina öron och ditt hjärta.”
    Orden träffade mig som ett slag i magen. Jag öppnade munnen, stängde den igen.
    Jag hade inte gjort någonting. Det här handlade inte om mig.  
    Eller så var det precis vad det gjorde.
 Majdagen var varm. Jag svettades efter de fyra trapporna upp till mottagningen. Hjärtat bultade och jag blev stående en stund innan jag tryckte ner dörrhandtaget.
    Det var det som gjorde att mannen hann före.
    I väntrummet var det svalt och tyst. Fönstren stängde ute allt; värmen, trafiken, fåglarnas sång. Av den blå himlen syntes inte ett spår. Utanför grå betong.
    Jag hade haft det här på min att göra-lista länge, snoozat påminnelsen fram till nu. 
    “Men Linn, gör det när hemsidan funkar igen”, sa Kalle. 
    “Ja, eller så kan ju du göra det”, sa jag.
    Vilgot skulle skrivas in hos tandläkaren. Det skulle strykas från listan. Därför stod jag nu här på min lunchrast. 
    Allt var nära från hemmakontoret. Det var bara det att jag inte hade tid. Tid var något jag sällan hade. 
    Jag lokaliserade kassan. Bakom plastskyddet satt en kvinna med visir och knapprade på tangenterna. Att gräslöken och murgrönan var konstgjorda såg jag till och med härifrån.
    En gammal man hasade fram. Han rörde sig lika långsamt som han pratade, hann ändå före till kassan. 
    “Ursäkta. Går det bra att betala här?”
    Om jag bara varit snabbare.
    Efter viss fördröjning tittade kvinnan med visiret upp. Hon räckte oss varsitt munskydd. Tången blev som en förlängning av armen.
     “Om du vill betala kan du göra det där.” 
    Hon pekade på en skärm innanför dörren.
    “Jag betalar hellre hos dig.” Han kliade sig i nacken. ”Sådana där saker är ingenting för sådana som mig. Dem förstår jag mig inte på.”
    Min hand trummade mot låret.
    “Jag förstår.” Kvinnan med visiret nickade förstående. “Det går givetvis bra att betala hos mig också. Jag har lite problem här just nu bara.”
     In genom näsan, ut genom munnen. Andas. 
    Vad skönt för Kalle som skulle kunna flexa ut tidigare idag. Han som inte stod här. Kanske skulle han hinna sova en stund innan det var dags att hämta Vilgot.
     “Ursäkta.” Ett par buskiga ögonbryn höjdes mot mig. “Jag såg dig inte. Stod du före mig?”
     “Det går bra.”
    Jag tittade på hans tjocka kofta. Kanske våren överraskade honom? 
    ”Jag skulle kunna hjälpa dig med betalningen”, sa jag.
    “Kan du?” 
    Jag var inte beredd på det; hans plötsliga energi. Med ett skutt var han framme vid skärmen, kortet redan uppe ur den tjocka plånboken.
    Jag backade för att hålla avståndet, hitta fotfästet.
    “Först skriver du in ditt personnummer där.” 
    Jag lotsade honom fram, steg för steg. För varje moment blev hans hand lite stadigare, kvittot ett diplom. 
    Med koftan på armen släntrade han ut genom dörren. 
    Länge såg jag efter honom. 
 “Tänk om…”
     Jag ryckte till och tittade mig omkring. Det var som att höra den vita väggen plötsligt tala.
    Först då insåg jag att det satt någon på stolen bredvid skärmen.
    Det var en gammal kvinna i vitt hår. Ansiktet var blekt och gjorde det svårt att avgöra var munskyddet började och slutade.
    ”Tänk om det fanns någon som kunde visa hur man gör. Inte ens på biblioteket kan de lära oss.”
    Jag tog några steg närmare.
    “Vad är det du vill lära dig?”
    ”Det behövs ett BankID för allting. Inte ens det har jag.”
    Sen lutade hon sig framåt.
    “Du förstår, jag såg maskinen när jag kom. Nu när jag hört din lektion… Tror du jag skulle våga?” 
    Jag hoppades att hon kunde känna mitt leende.
    Något glittrade till i den gamla kvinnans blick. Det var som om hon växte och krympte på samma gång. 
    Den rynkiga huden slätades ut som av en varsam smekning. Benen blev kortare, knubbigare, dinglade från stolskanten. Hon hasade sig ur stolen och ner på golvet med en liten duns. Ögonen lyste. 
    Min puls ökade.
    Längs väggarna satt de. De som inte såg. Ingen tittade upp, alla tittade ner. Munskydd, gamnackar. Vad väntade de på?
    Hon rultade fram till dem, förvånansvärt stark när hon försökte nå vad de höll i sina händer. 
    ”Jag vill. Jag vill. Jag vill också.”
    Hennes ansikte blev suddigt, flöt ihop med Vilgots.
    Hon sträckte sina händer mot mig. Jag irrade med blicken mellan de öppna handflatorna och de slutna, de som höll fast.
    Det blev min tur i kassan. 
    “Jag vill skriva in min tvåårige son”, sa jag.
   Över bröstet en tyngd. 
    “Majvor”. 
    En tandsköterska stod i dörren, väntade tålmodigt. 
    Som genom ett töcken såg jag den gamla kvinnan röra sig framåt. Min hjärna hann inte med. 
    I dörröppningen vände sig kvinnan som hette Majvor om.
  ”Tack för att du lånat ut dina öron och ditt hjärta.”
    Orden träffade mig som ett slag i magen. Jag öppnade munnen, stängde den igen.
    Jag hade inte gjort någonting. Det här handlade inte om mig.  
    Eller så var det precis vad det gjorde.
    Det fanns så mycket mer jag velat fråga. 
    Kvinnan med visiret harklade sig. 
    “Då var din son inskriven.” Hon sköt över en bekräftelse. ”Du är klar nu.” 
    Frånvarande tog jag emot pappret, vek det på mitten och placerade det i handväskan. 
    Det var dags att gå hem. Lunchrasten var slut sedan länge. Klockan två nytt möte.
    När jag skulle stänga dragkedjan möttes våra blickar. 
    “Jag hjälper henne att våga”, sa kvinnan bakom visiret. 

Verket är ett bidrag inskickat till tävlingen “Fattig/rik” inför Trakten #3. Se alla bidrag på tävlingens samlingssida!

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.