Novell – Marie Hillbom
Hårstråna på armarna reser sig och Rolf får lust att dra på sig kavajen igen, den som han valt att ta av som i en avväpnande gest och verka lite mjuk. Han fryser nu, men kan inte riktigt sätta fingret på varför. Det är ändå 18 grader i luften.
Klockan är strax före ett, en vanlig onsdag i augusti. Lätt ångestfylld och dåsigt lunchmätt. Sommaren finns kvar, men bär stråk av kyla i den vind som får det höga trädet att susa lite oroväckande.
Han sväljer ett par gånger och riktar blicken bort mot perrongens norra del. Rolf har redan sett honom komma där: Kennet. Tre år yngre än han själv, född på julafton och alltid kallad Gåvan av morsan. Själv valde Kennet att kalla sig Esset som barn. Rolf drar på munnen vid minnet och ser hur han närmar sig. Hans bror, i en äldre version än sist. Gåvan.
Samma gångstil som då, när de alltid gick bredvid varandra och pratade om hur livet skulle bli. Smidde stora planer om gemensamt företag och snuskigt mycket pengar. De skulle dela lika – och alltid ge morsan en slant. De gick där och pratade om att ständigt finnas vid varandras sida, som stöd. För det hade morsan lärt dem och hoppats på. Och det hade de lovat när de satt och höll handen vid hennes dödsbädd. Alltid finnas för varandra. Aldrig svika.
Och de hade gått framåt, tillsammans. De hade startat firma och ganska snart började pengarna trilla in. De hade delat på ansvaret. Rolf hämtade hem nya uppdrag, var ute och pratade om deras lösningar och tog emot hyllningar. Kennet skötte kontoret. Siffror var hans grej. Oövertrumfbar. Han kunde det där med ettor och nollor och älskade att rapportera om hur omsättningen ökade, resultatet förbättrades och vinsten som prognostiserades skulle alltid bli rekordhög. För han visste knepen, sa han och Rolf nickade uppmuntrande. Han kände igen taktiken från spelbordet hemma.
Kennet hade alltid gillat att spela kort. De körde fyrmanswhist i familjen, gick vidare till canasta. Det var socialt att mötas över korten. Under kortblandandet mellan rundorna hann de prata och skratta. De svetsades samman och lärde sig strategi. Farsan berättade om vikten av att vara en vinnare – och att våga. Våga för att vinna. Rolf och morsan blinkade åt varandra när han mässade om det där. De njöt mest av att familjen kom samman. Men Kennet sög upp farsans budskap som en svamp och nickade. Sen spelade han skiten ur farsan och garvade brett. Och så fortsatte han, även efter att farsan dött och de bara var tre vid bordet. Esset.
I skolan blev det poker på håltimmarna och spel om småsummor. Rolf hade svårt att förstå varför Kennet blev så förbannad när han förlorade, de spelade ju bara om småpengar. Men Kennet ville alltid vinna och fortsatte att satsa tills han kammat hem hela högen med tioöringar. Då kunde den vara värd nästan tio kronor som kunde omsättas till en glasstrut på nästa rast.
Tydligen hade det fortsatt. Och med större summor. Rolf förstod att när han hade suttit hemma och vyssat Linnea till sömns hade Kennet varit upptagen av spel och dobbel av olika slag. Ensam. På jobbet. Den kraftfulla jobb-pc:n hade klarat både Blackjack och Roulette.
En kväll när han hade kommit in oanmäld på kontoret hade han sett Kennet spela. Helt uppslukad av skärmen, och utan att ta notis om Rolf. Han hade en öl bredvid sig och skålade jublande med sig själv vid vinst och svor som fan vid förlust. Fortsatte och fortsatte. Drack och spelade. Ögonen lyste, precis som när han var liten och alldeles bekymmerslöst lycklig.
Rolf steg fram efter ett tag. Fick en utskällning för att han skrämdes och fick höra att det här var inget han brukade göra, men visst var det kul tidsfördriv och kul kunde man väl för fan få ha när man satt själv på kontoret en fredagskväll ,som en annan bortglömd enstöring?
Rolf minns att han undrade redan då. Men höll tyst och frågade inte. Ville inte. Tänkte på det bekymmerslösa leendet som han sett och som var så sällsynt. Och han visste ju att det fanns så mycket där inne i Kennet som tyngde; kärleken som aldrig kom, familjen som uteblev. Klart att det måste få vara okej att det blev sådär ibland?
Men när resultatet i företaget oförklarligt började sjunka och revisorn larmade stod det snart klart.
Kennets spelresa hade fortsatt. I mobilen. Varje dag. Med lån från företaget. Lite här och lite där. Men till sist var skulderna till sms-låneföretagen uppe i miljonbelopp och företagskassan gapade tom. Konkurs. Han hade nekat då Rolf konfronterade honom. Blivit förbannad och kastat tillbaka skulden på honom. Vem fan var han att anklaga sin egen bror för stöld ur företagskassan? Va? Nog i helvete hade han väl koll på att det inte var någon barnlek att driva företag, va? Kunde han ens stava till konjunktursvängning och depression?
Rolf svalde. Ja, vem fan var han? En misslyckad, frånskild pappa till en älskad dotter som han gjorde allt för. Ville så gärna ha den där nära relationen till sin bror, som de haft som barn. Men Kennet hade liksom stängt dörren. Alltid varit upptagen, alltid haft viktiga uppdrag att slutföra. ”Men åk du hem till din familj”, hade han sagt och förklarat att han inte hade något emot att sitta kvar själv ett tag. Rolf hade ju ett barn att ta hand om och barn är viktiga. Det hade morsan sagt och visat. Och så skulle det vara.
Rolf hade åkt. Lättad att inte behöva ta konflikten hemma om att han kom sent igen och satte företaget först. Glad över tiden med Linnea. Men det hade gått åt helvete ändå. Karin hade lämnat honom för en yngre man. Linnea valde att bo hos honom, hos pappa. Och det betydde allt.
Rolf hade gått in i en pappabubbla efter separationen och ännu mindre orkat bry sig om Kennets sena kvällar på kontoret. Utgick bara från att han tog ansvar och nu ännu mer när han själv inte riktigt orkade. Trodde att Kennet såg till att räkenskaperna rullade och att lönen kom in på hans konto i slutet av varje månad. Så att han och Linnea kunde gå på bio och äta en pizza efteråt när det blev fredag. Det var deras liv. Vilket som var Kennets hade han inte förmått sig att bry sig om.
Han kisade bort mot den jeansklädda mannen som kom från norr. Han såg lite tunnare ut än sist. Mer välmående. Och med en hoppfull aura runt sig. Augustisolen spelade i hans grånade hår och han verkade njuta av vinden.
Rolf rös till. Efter att konkursen klubbats i rätten hade han formligen skällt ut Kennet. Tvingat honom att städa upp i sitt liv, med hjälp av behandlingshemmet i Kolmården.
Först fattade inte Rolf alls hur det varit möjligt. Men sen hade de förklarat för honom att mönstret var typiskt och att det ofta dröjde länge innan det blev uppenbart. Och då hade det ofta gått långt, för långt. Så var det för Kennet. När Rolf förstod hur det låg till var Kennet djupt nere i skiten. Skuldsatt så till den grad att han fick lämna hemmet. Sms-lånen hade rullat på daglig basis under tio år. Men problem? Nej, sa Kennet.
Steg för steg närmade de sig nu varandra, för första gången på fem år.
Vecka efter vecka hade Rolf skickat ett meddelande och påmint om att han fanns där. Men utan att få svar. Ända tills i fredags. ”Har du tid? Vi borde ses och prata om det som blev. Eller snarare, det som inte blev. Jag har förstått en del om mig själv och även om det inte kan ge oss något tillbaka hoppas jag vi kan fortsätta framåt tillsammans igen. För morsans skull om inte annat. Och jag vill gärna träffa Linnea”.
Jo, han hade tid. Det hade han alltid numer. Som konsult kunde han styra sig egen tid. Så, nyäten och frusen gick han nu här. Kikade upp på de strömförande trådarna ovanför rälsen. De angav en tydlig riktning. Framåt. Och samtidigt bakåt. Och med en spänning däremellan.
Snart skulle de falla i varandras armar igen. Som de alltid gjort när de varit åtskilda en tid. En stor varm kram. Jo, det kändes precis som förr. Rolf rufsade Kennets hår. Lillebrorsans hy var brun som mjölkchoklad efter en lång tid i solen och i glömskans land. Och lika mjuk som förr.
”Förlåt”, viskade Kennet i örat på Rolf och kröp liksom djupare in i sin storebrors famn. ”Det var inte meningen. Och det var väl en jävla tur att morsan slapp uppleva det”.
Jag vet, svarade Rolf, och märkte hur han i smyg drog in Kennets doft för att kolla att där inte fanns några spår av alkohol. Men det enda som kändes var doften av tvättmedel.
”Jag är ren nu”, sa Kennet. ”På alla vis. Jag har inte många kronor, men jag har mitt liv, mig själv, dig och framtiden. Det är fanimej den högsta vinst jag någonsin vunnit”.
Kennet torkade bort tårarna från sina kinder med näsduken han fick av Rolf. Gåvan.
Verket är ett bidrag inskickat till tävlingen ”Fattig/rik” inför Trakten #3. Se alla bidrag på tävlingens samlingssida!
