///

Erik Johansson. En arbetarförfattare från Åker

En av vårt lands mest säregna arbetarförfattare Erik Johansson växte upp i samhället Åkers styckebruk i norra Sörmland. Per Hellgren berättar om denne natur- och kulturälskare som blommade ut som proletärdiktare först vid 62-års ålder, ständigt präglad av sin uppväxt i Åker.

Erik Johanssons fyra första böcker, utgivna 1976 – 1979. Foto: Per Hellgren, montage Trakten red.
Det var våren 2019 som jag fick tag på fyra små färgglada böcker ur Åkers hembygdsmuseums boksamling. De hade utrangerats vid den årliga städningen och eftersom de var osprättade hade ingen läst dem över huvud taget. Dock var de försedda med hembygdsföreningens stämpel och hade en gång tillhört Bertil Andersson, en av föreningens grundare.
 Det var min far som gav mig böckerna. Han berättade att Erik Johansson blivit känd som arbetarförfattare på 1970-talet och att han varit kompis med min farfars bror Sven en gång i tiden. Erik Johanssons storasyster Astrid Johansson (född 1911) jobbade på posten vid järnvägsstationen i Åker och han hade även en yngre bror Henry (född 1916). Det fanns alltså en stor mängd Åkershistoria kring denne författare och det gjorde mig nyfiken. Vem var egentligen Erik Johansson och hur såg hans kopplingar till Åkers Styckebruk ut? Jag läste böckerna. Rotade runt lite. Och fick veta lite mer.

En udda författare

Erik Johansson dök upp som udda författare på den svenska horisonten under det vänsterpolitiskt radikala 70-talet, då behovet av berättelser från det verkliga arbetslivet var närmast outsinligt. Om inte annat så i kampen för ett bättre samhälle. Precis som den tio år äldre Harry Martinson var han autodidakt och närde ett ytterligt nervkänsligt förhållande till sin omgivning; naturen, arbetet, människorna.
 Hans första självbiografiska bok Fabriksmänniskan (1976) hyllades av kritiker i alla de stora tidningarna. Den gavs ut av Göteborgsförlaget Zindermans och var försedd med ett sobert orange omslag där en teckning av Brit Swedberg visar en förtvivlad arbetare sittandes med rykande skorstenar i bakgrunden. Boken hade ett förord av Sven Delblanc och hyllades stort av DN:s kritiker Sven Lindqvist. Inte dåligt av en 62-årig debutant.
 Men Johansson var en ryktbar figur redan tidigare än så. Han hade skrivit kontroversiella texter i Göteborgs-Tidningen under 70-talet, men även i Ny Tid och fackföreningstidningen Mål och Medel sedan tiden efter andra världskriget.
 Alla trodde nog att han var göteborgare. Men han var uppvuxen i Åkers Styckebruk, hade stadiga rötter i norra Sörmland, som vi ska se.
 I sin andra bok Vägen till fabriken (1977) berättar han mest utförligt om sin uppväxt. 
 Föräldrarna hette Valentin och Ingeborg. Båda kom från Fogdön utanför Strängnäs. Fadern började som dräng på gården Kråktorp, en kort bit från Vårfruberga kloster intill Mälaren. Valentin var rättarson från stora Skälby under Näsbyholms gods i Härad. Senare kom han att arbeta som statardräng på Plångsta gård i Vansö.
 Modern Ingeborg Maria Johansson, född Andersson, föddes i Magdeboda Fogdö och var dotter till småbonden där, ett stenkast från nuvarande Granbecks Livs i Lundby. I ungdomen arbetade hon som piga på Stenby gård i Fogdö som än i dag ligger på vägen ner mot Vårfruberga kloster.
Lida gård. Vykort från senare tid, då herrgården fungerade som vårdhem.

Flytten till Åker

Erik Johansson föddes i Fogdö prästgård den 25 september 1914. Familjen flyttade till Lida utanför Åker i november 1917 där Valentin fått arbete som statardräng. I Vägen till fabriken beskriver han ankomsten till platsen för familjens nya liv:

Kuskarna tar av till vänster upp genom en lång ekallé, där allén slutar ligger Lida, en vit slottsliknande huvudbyggnad, trädgård med växthus och två vitrappade annex. Längre bort till höger, nedanför ett skogsklätt berg, lyste i rad fyra statkåkar. Framför statkåk nr fyra, den som ligger närmast en hasselbacke, stannar flyttlassen.

 Lida blir början på ett nytt liv för den unge Erik Johansson.
 Bortom herrgården låg äventyret. Naturen. Den bergiga skogen bort mot Ärja och de vidsträckta fälten nedanför. Vägen mot utgårdstorpet Kålsäter, långt uppe vid sjön Källången. Där fann Erik Johansson sig själv och naturen då han var på rymmen från faderns förmaningar. 
 Han fick en kompis som hette Sven och var handikappad. De lattjade och täljde barkbåtar ute i vedboden och lekte sexlekar med flickorna hela sommaren 1920.
 December i Lida gestaltade Johansson enligt följande:

Kring Åkersslätten ligger i väster Valsberga och Järsta, i norr Lida säteri och i öster Ärja by. I söder skymtar skorstenarna vid Krutbruket och längre bort Forssa ångsåg och Åkers masugn. De båda samhällena är främmande världar för oss som lever i slättens bondekultur.

 Berättelsen vimlar av levnadsdetaljer ur statarlivet. Specerivaror handlade statarna hos Holmbergs nere vid Valsberga station. Notorna lämnade de in i bagarstugan och morgonen därpå tog gårdens postkusk dem med sig i sin stora väska av blankslitet läder.
 Men Ingeborg Johansson, modern, vantrivdes över livet i statarkåkarna i Lida, eller Sibirien som de allmänt kallades. Hon drömde ständigt om en egen liten stuga långt bort ifrån alla grannarna.
 Ännu en flytt blev resultatet. 1923 drog familjen vidare till Valsberga gård där Valentin fått jobb som rättare, ett snäpp upp från statartillvaron får man nog säga. Denna episod tycks dock Erik Johansson ha hoppat över i sina memoarer, han går rakt på flytten in till Åkers Styckebruk istället:

En blåsig kall dag i slutet av oktober 1927 körde en lastbil upp till Sibiriens statarkåkar. Valentin hade fått arbete nere vid brukssamhället och nu skulle han flytta, Åhlander var med som flyttkarl.

 Valentin hade fått jobb som sågverksarbetare på Forssa såg.
 När familjen skulle flytta in till Åker utbrast den ständigt ängsliga Ingeborg:

Det känns så konstigt att flytta till bruket … å man kan inte ens ta me djurena å då blir dä så tomt. Å dom säjer att bruksborna ska vara så högfärdiga, dom kommer inte att völa en skitlolla som jag …

 Erik Johanssons farväl till Lida beskriver han som en tragisk sorti:

Bilen skumpar fram på byvägen, i slutet av Lidaallén svänger den ut på stora vägen. Från flyttlasset ser jag Sven hoppa efter bilen med sin krycka, det ena byxbenet fladdrade tomt.
 – Hej hej Erik, skrek han och de runda kinderna var som röda äpplen. Hej hej Erik, kom snart å hälsa på 
 Men jag skulle aldrig återse min lekkamrat Sven!
ICA Forsavägen, Åker. Foto: Harry Lindblad

Till Styckebruket

Den nya tiden inne i samhället Åker skulle bli det som formade Erik Johansson för resten av livet. Familjen flyttade in i en lägenhet i den fastighet som i gamla dokument går under namnet Wahrendorff No 1. För äldre Åkersbor mer känt som gamla Ica-affären vid Forssavägen. Där hade tidigare legat ett bryggeri.  
 Det är en dyster tillvaro som Johansson målar upp i sin levnadsteckning. 
 Lägenheten var lika skitig och dålig som statarkåkarna alltid hade varit. Inga grannar syntes till, ingen kom för att hälsa dem välkomna. Han beskriver den första natten i Åker som att det aldrig var riktigt tyst utanför. Alla sov oroligt. Grannarna ovanpå bråkade till efter tolv på natten. Järnvägens kolgård låg nedanför fönstret och loken tuffade fram och åter för att fylla på kol och vatten. När vinden låg på fylldes familjens lägenhet med stickande frän stenkolsrök och lukten av rusånga. På dagen skramlade kolryssarna förbi till masugnen med träkol från Forssasågens kolgård. Bruksvägen var svart av sot. Vid regn drogs sörjan in i köket, därför låg det alltid tidningar vid köksdörren, där ställde familjen sina kängor innan de gick in.
 Johansson beskriver familjens bostad i sin bok Pojken på landsvägen (1979):

Ingeborg och Valentin hyrde rum och kök i ett vitrappat hus som tidigare varit bryggeri, men byggts om till speceriaffär och lägenheter. I affärsfönstren hängde gammal urblekt reklam för skurpulver och mor Annikas kaffeblandning, och så Ekströms jästpulver. Bakom ”bryggeriet” ligger ”Villorna”, där bor de som kommit upp sig på bruket.

 Naturen hade alltid haft en stark inverkan på Erik Johansson och i Åker skulle dessa upptäckter få ännu större betydelse. Vid Visnarens strand upplevde han en känsla av tidlöshet som uppträdde tack vare hans fascination för vatten och sjöar.
 Vårens ankomst i Åkers natur beskriver han i Vägen till fabriken:

Tiden gick och jag upplevde min första vår utan blåsippor och gullvivor, men istället kunde jag dagligen se hur en insjö befriade sig ur metertjock is. Efter ett ihållande vårregn och ljumma vindar från Ulva rämnade den porösa isen i stora flak, som vårstormen drev mot järnvägsbanken nedanför Riaskogen, där de smulades sönder. I flera veckor hörde jag isen rassla, tills insjön en vårdag låg alldeles isfri. Vilken härlig känsla av nästan kroppslig befrielse! Då ville jag bli sjöman.

 Och sjöman var också vad han blev, men först långt senare.

Arbetets fånge

En dag kom fadern Valentin hem och slängde sin kådiga keps på kökssoffan. Stunden Erik Johansson länge fruktat var inne:
 – Jag talade med Degerman i dag och du får börja i lådfabriken på måndag. I eftermiddag ska du ner till brukskontoret och hämta arbetsbok, sa fadern.
 Degerman var sågmästaren på Forssa såg, Manfred Degerman (1889-1969), senare också känd som socialdemokratisk politiker och bygdeprofil i Åker.
 Plötsligt var Erik tretton år gammal och stod vid en vrålande maskin, som på något underligt sätt dödade hans ungdomsglädje. Han berättar om en arbetsmiljö präglad av mobbning från andra mer erfarna pojkar och vuxna som tittade bort. Den nye skulle minsann stekas och fostras i denna nya tillvaro på Forssa såg.
 Sakta trasades bondpojkens gröna själ sönder, och något nytt vill inte växa fram, konstaterar Johansson. Och mobbningsmetoderna paraderar förbi i hans självbiografiska skildring.
 Men läslusten var det inget fel på. Efter arbetet i lådfabriken sprang Erik varje onsdagskväll till sockenbiblioteket vid Löta folkskola. På vägen dit var han tvungen att passera pojkmobben som stod vid Kunskapens träd och väntade på trubbel och skrek:
 "Passa dej bonnjävel om du springer omkring här på bruket och låtsas vara student! Den jäveln vill vara viktig, släng ner böckerna i diket!"
 För att slippa fler gatlopp gick Erik då den timslånga omvägen runt Visnaren, förbi Forssanäs och genom storskogen vid Ulva för att komma hem.
 Det som fabrikstillvaron trasade sönder helade han med sin läslust och sitt intresse för naturens växter.
 Han läste Harry Martinsons Midsommardalen och gladdes åt naturens förundrande förmåga att växa och omskapa sig själv, att livet kunde gro ur vilket mörker som helst, även utmed den höga fabriksmuren där han senare i livet gick varje dag med Svensk illustrerad flora och gladdes åt de futtiga grässtrån som ännu växte där och som överlevt den sista asfalteringen. Varken fabriksmurar eller fängelsemurar behöver stänga oss ute från naturupplevelser, som Johansson skriver själv.
 Han förblev en naturromantiker, som hämtade energi ur livet utanför fabriken, i det gröna.
 "Harry Martinson är min gud. Det var han som kom med det nya språket, han hade fantasin och naturkänslan", säger Erik Johansson i en intervju i Dagens Nyheter från 1992.
 Med god hjälp av Martinsons Aniara försökte Johansson dessutom erövra det poetiska bildspråket. Med blandad framgång, får man väl lov att säga. Erik Johanssons gebit var annars en kraftfull rakt-på-sak-prosa om livets konkreta spörsmål, snarare än poetiska utvikningar och snitsigheter.
 Men tiden i Åker varade inte länge. 
 "En bonddräng är uppfostrad till foglighet och lydnad. Industriarbetaren är tuffare och mer företagsam. Jag kunde aldrig anpassa mig till maskiner och avskedades som industriellt obildbar", säger Erik Johansson i en intervju i samband med debuten 1976.
 Vändpunkten kom 1933 då han gick en folkhögskolekurs för arbetslös ungdom på Gripsholms folkhögskola i Mariefred. Där fick han de första indikationerna på att det kunde vara normalt att en arbetarpojke läste böcker.
 De båda föräldrarna kom ur statarmiljön och trodde att det var direkt farligt att läsa böcker.
 "När mamma köpte socker sprättade hon upp påsen och skar den i fyra bitar som vi barn fick skriva och rita på", berättar han i en intervju 1992. 
 "Om jag satt och läste blev mamma orolig. Läs inte så mycket, pojk, du kan bli konstig, sa hon. Det var ett lyte att vilja läsa. När hon fick se mig med en bok tog hon den och låste in den i skänken i finrummet."
 ”Ge honom ett pulver så han blir frisk i huvudet”, var den stående ordern från fadern så fort Erik broderade ut med sina inre fantasier inför de oroliga föräldrarna.
M/S Gripsholm vid Amerikakajen i Göteborg. Fotograf okänd, Sjöhistoriska muséet.

Befrielse

När depressionen och den stora arbetslösheten satte in på 1930-talet innebar den en sorts befrielse för Erik Johansson. Plötsligt lossnade arbetslivets bojor. Han började luffa runt med ryggsäcken full av filosofi. Han hamnade på alla möjliga ställen. Drev runt på vägarna om somrarna, läste böcker, bodde i kojor och lador. Jobbade om vintrarna. Arbetade som dräng på Björngården i Taxinge, luffade i Hallstahammar. Han var trädgårdsdräng på Väsbyholms herrgård i Torshälla en sommar, han högg skog i domkapitlets skog vid sjön Unden i Västergötland en vinter, läste på Gamleby folkhögskola i Småland och var kockelev på Stadshotellet i Eksjö i ett halvår. Kock var han också i Varberg, Falkenberg och Skövde under andra halvan av 30-talet.
 I slutet av 30-talet gick han till sjöss, som en gång Harry Martinson gjort. Erik Johansson mönstrade på Svenska Amerika Liniens kryssningsfartyg M/S Gripsholm och M/S Kungsholm som kökspojke och kock. Han hamnade i New York, Nordafrika, Madeira, Lissabon och på Kuba. Fick lära sig det hårda livet i andra länder och kulturer. 
 Vid 32 års ålder mönstrade han av för gott i Göteborg där han blev restaurangkock och livsmedelsarbetare på Gomans stora fabrik som ägdes av KF.
 Ovanpå sin korvstoppningsmaskin satte han upp en vas med blommor. Sådan var han. Det retade gallfeber på många av arbetskamraterna. På fabriken var han bokombud för Folket i Bild i över 20 år och la envist fram böcker på ett bord i matsalen som arbetarna kunde låna. Det retade också gallfeber på många. Ett helt arbetsliv av mobbning följde. Han pensionerades innan han fyllt 60 och började skriva böcker istället. Det politiska samhällsklimatet visade sig vara mer än redo för hans berättelser.
 Erik Johansson avled den 7 juni 2013 i Göteborg vid 98 års ålder.

Det som skrämmer och smärtar mig mest är att arbetarrörelsen har förlorat sina inre kvalitéer och är stadd i moralisk upplösning.

Erik Johansson, ur “Pojken på landsvägen”
Erik Johansson. Foto från Lindelöws förlag.

Arbetarförfattare med kritiskt öga

Ständiga teman i Erik Johanssons berättelser är hur mobbning och tempoarbete har slagit sönder arbetarnas gemenskap. Arbetarna har blivit varandras fiender i den nya moderniserade arbetsmiljön. Enligt Johansson levde tidigare epokers arbetare och statare ett mänskligare liv, även om de materiella villkoren var eländiga.
 Erik Johansson har setts som en svikare inom arbetarrörelsen eftersom han tagit avstånd från den materialism och moderniseringsiver som präglat rörelsen under efterkrigstiden. 
 I boken Pojken på landsvägen summerar han i sina slutord: 

Det som skrämmer och smärtar mig mest är att arbetarrörelsen har förlorat sina inre kvalitéer och är stadd i moralisk upplösning.

 Grunddraget i hela Erik Johanssons författarskap är en oerhört stark natur- och livskänsla som han förvärvade under uppväxten i naturnära miljöer på Fogdön och i Åkers bergslag. Där utbryter, precis som i Jan Fridegårds Lars Hård, upplevelsen av frid och skönhet mitt i en miljö präglad av mörker och råhet och smuts, som Lars Furuland skriver i sin recension av Vägen till fabriken.
 För att summera Erik Johanssons litterära gärning skulle man kunna säga att han sluter cirkeln för det radikalare sextiotalet, med sina återkommande berättelser om fackföreningsrörelsens förstelning och det intima samarbetet mellan näringslivet och LO-ledningen samt den våldsamma radikalisering av vänstern som inträffade under främst 1970-talet. 
 Enligt författaren Sven Lindqvist, som hyllade Johanssons debut 1976, var det ingen slump att arbetarromanen fick en renässans i mitten av 70-talet. Folke Fridells Död mans hand gavs ut i nytryck 1976, i Meidnerfondernas och medbestämmandelagens år, en bok där tanken att alla skulle dela på pengarna presenterades redan på 40-talet. 
 Lindqvist nämner ett nytt historiemedvetande, att vi måste lära oss av historien innan vi bygger framtiden. Andfådda som efter en språngmarsch tycks vissa arbetarförfattare ha stannat upp för att se tillbaka och ta ut en ny riktning vid den här tiden. 
 Förutom Johansson nämner Lindqvist författare som Raimond Bengtsson, Helga Bergvall, Ingvar Dahlström, Kerstin Ekman, Valfrid Göransson, Gunnar Kieri, Sture Källberg, Ovar Nilsson, Thomas Nydahl, Reidar Jönsson och Per Holmer som uttolkare av denna nya tid.
 På 1950-talet var arbetarförfattare som Gunnar Adolfsson, Nils Parling, Kurt Salomonson och Folke Fridell stora i den genre som Erik Johansson senare kom att verka inom; en alternativ arbetarroman som inte romantiserade, idylliserade eller höll arbetarklassen om ryggen utan, tvärtom, lyfte fram problemen i den miljö där arbetarna levde tillsammans. Möjligtvis parat med det Harry Martinsonska naturintresset. 
 Det är i denna arbetarlitterära tradition man bör sätta in Erik Johansson. Dock blommade han ut sent och hans berättelser var som vi sett i allra högsta grad aktuella i samtiden, andra halvan av 70-talet då vänstervågen mattades av drastiskt för att sedan i princip dö ut efter kärnkraftsomröstningen 1980 då en borgerlig regering hade makten. Nya ideal tog då raskt över.

Referenser
Berglund, Karin. ”Tionde boken som pensionär”. Dagens Nyheter, 1992-01-15.
Frosthammar, Per-Anders och Tomas Lindelöw. ”Minnesord Erik Johansson”. Göteborgs-Posten, 2013-08-29.
Furuland, Lars och Johan Svedjedal. Svensk arbetarlitteratur. Stockholm: Atlas, 2006.
Furuland, Lars. ”Ännu en statarpojke”. Recension av Vägen till fabriken. Dagens Nyheter, 1977-12-16.
Johansson, Erik. ”En fabriksmänniska debuterar”. Dagens Nyheter, 1977-04-03.
Lagerlöf, Karl Erik. ”Arbetaren gör gemensam sak mot sig själv”. Dagens Nyheter, 1978-11-20.
Lindqvist, Sven. ”Att skrota en fabriksmänniska”. Recension av Fabriksmänniskan. Dagens Nyheter, 1976-10-01.
Lindqvist, Sven. ”Nu kommer arbetarlitteraturen tillbaka”. Dagens Nyheter, 1976-12-19.
Sandberg, Peter. ”Jag skriver för ångestfyllda och utstötta”. Dagens Nyheter, 1976-10-01.
Sundström, Gun-Britt. ”Industriboken blev aldrig fackets favorit”. Recension av nyutgåva av Fabriksmänniskan. Svenska Dagbladet, 2004-05-24

Erik Johanssons böcker
Fabriksmänniskan 1976
Vägen till fabriken 1977
Bakom fabriksmurarna 1978
Pojken på landsvägen 1979
Proletärbarn 1981
Tvångsintagen på Blå Planeten 1983
Och allt skall vara förgånget 1985
Lasse från Rosenfors 1987
Alfred och Isabella 1989
Höstglöd 1991
Tok Alfred – En hjälte 1994
Nästa: Ändstation! 1995