Att man inte saknar kon förrän båset är tomt och att den dessutom inte kan återuppväckas efter slakt är bondförnuft som alla utanför tullarna på något sätt kommit i kontakt med. Därför är den lokala kulturbevakningen av en annan sort än den inköpta och formstöpta – trots att de liknar varandra.
Det handlar om att vara i ett sammanhang och att med varsam hand skapa sammanhang. Kraften ligger i att mötas och skapa möten. Och även träffa de ensamma, medieotränade och sköra – som kanske inte ännu vet vilka otroliga och värdefulla verk de skapar. Det är så långt från ännu en intervju med Benjamin Ingrosso man kan komma. (Ja, jag har en gång i tiden jobbat på nyhetsbyrå för kultur och nöje på Kungsholmen) Som ju faktiskt inte tillför särskilt mycket till lokalsamhället eller dess fortlevnad.
Vi är i ett läge där pandemin visade att kultur var det som vi tydde oss till för att ta oss igenom en svår tid. Att kontakt och möten var det vi började sakna ganska snart. Och att det där vi tagit för givet, trots att vi ofta säger oss inte vara särskilt intresserade, alla evenemangen som ställdes in, bekostade av vår egen plånbok eller kommunens, fick samhällets fundament att gunga. Det stabila bomullsfältet som skyddar oss – mormödrar och farmödrarnas klokskap, livserfarenhet och nyfikenhet och vilja att hänga med – satt hemma alltmer isolerade och tusentals klarade beklagligt och sorgligt nog inte viruset och dog.
Så kom nästa omänskliga katastrof. Någon ville stjäla ett helt land. Och hänger man med i denna hemska invasion och ser dess historiska orsaker visar den med all tydlighet att vad en diktator slår först mot är språk och kultur. När en befolkning inte längre har kvar sitt/sina språk och sin därtill hörande kultur har man sänkt motståndskraften rejält.
Om vi inte har råd med kultur (och kulturbevakning), om den ska sponsras och mätas utifrån någon princip om vinstmaximering, och vi inte längre bryr oss om språk, vilket varit i fokus, men inte när det gäller de språk vi har i vårt eget land utan huruvida ukrainskan är ett eget språk eller om det är som en diktator säger, en diktator vars land av tradition fängslat och förbjudit både språk och författare och straffat dem med döden i flera omgångar för att ha skrivit eller talat det, bara är en rysk dialekt. Detta krig har fått oss på tårna när det gäller krislådor, vattendunkar och spritkök. MSB har lite kvar att jobba med när det gäller att lyfta fram kulturens del i civilförsvaret. Något ukrainare vet i djupet av sin själ, för de har fått känna på vad det innebär att inte få ha rätt till kultur och språk. Och på samma sätt som Putin frågar sig varför världen ska existera utan Ryssland frågar sig ukrainarna vad det är för värld om ett fritt Ukraina inte får finnas. Om kulturcensuren ska få härja fritt igen. För dem är frihet, självbestämmande, språk och egen kultur värt att dö för. I Sverige har vi minst ett parti som talar om att ”förbjuda” språk och kultur och fri, oberoende press. Att lokaltidningarna självmant vinstmaximerar kulturbevakningen genom att räkna klick är riktigt kusligt i sammanhanget. Lokaltidningarna går liksom före i detta. Håller i strypkopplet med egen hand…
