//

Öronen i jorden – dikter av Kerro Holmberg

Trakten läser
Kerro Holmberg: Öronen i jorden (Peqoud press, 2021).

Hos konstnären Kerro Holmberg kan man tas med till ett fjärran Sovjet, i hennes porträttserie med ryska konstnärer som motiv, eller se en finurligt leende Prins Eugen i ögonen. Det handlar ofta om ansikten. Men i mötet med poeten Kerro Holmberg får du andra bilder.

I nya diktsamlingen, hennes åttonde sen debuten 2002, befinner sig diktjaget i naturens närhet, i relation till citronfjärilar, träd, vatten, iglar. Dikterna är korta, sällan mer än fjorton rader (fast några sonetter är det inte), ofta fyra eller till och med två. Det korta formatet passar väl ihop med den lätta stilen, det här är tillgänglig poesi. Samtidigt utmanar den: jag läser en dikt och får en bild, en känsla. Sen går jag tillbaka för att vrida på orden och se om en annan vinkel ger en ingång i betydelser. ”Sjön höjer sig mörkt syrenfärgad” står det sist i en dikt och vid andra läsningen förstår jag det som att bada. Först tänkte jag mig en kvällsmörk vattenspegel som betraktas. Men nej, hon badar ju!

Sommarnöje (Solaris), av Kerro Holmberg

Eller så handlar det om något annat. Lek med tolkningen, får jag för mig att dikterna uppmanar mig. Holmberg skriver i en senmodernistisk tradition (en fin slängkyss kastas till Aspenström) där språkexperimenten är närvarande men varsamma, bilderna och symbolerna förtätat mångtydiga. Boken är rolig att läsa, just rolig är ordet, det här är läsglädje.

Naturen är med hela tiden, här och där kommer man också nära de mänskliga relationer som kanske är det verkliga motivet. De relationerna är kött och hud, vemod och saknad, längtan och tillfredsställd vila. Glädje och smärta.

Titelns ”Öronen i jorden” dyker upp på sidan 54. Den dikten är min favorit, en ögonblicksbild men med djup, som kulisser på en teaterscen, där myror dyker upp ”likt luttrade detektiver”, där mina små tolkningar får flyta in och ut i scenografin. Ingen särskild läsning blir helt rätt, ingen känsla av att det behövs ett ”rätt” kommer heller över mig. Det här är allt från ett brutalt mord till en växt som spridits med fågelbajs eller vind, till en överraskning inför hur nära naturen man kan komma.

Som avslutning, två rader som känns… ja, omistliga: ”Vi kom aldrig till den vackraste platsen, / vi var redan på den vackraste platsen.”

Axel Hellby

Skribent, redaktör, lärare och översättare, som sedan hösten 2020 även är Traktens chefredaktör.