Konst på topp av miljöbomb

Efter 427 steg i en 200 meter lång trappa når vi Närkeslättens högsta punkt 157 meter över havet. En askhög, som fortfarande är väldigt varm, upp till 700 grader, och ett aktivt minne från tiden 1942 till 1966 då man industriellt använde den oljerika skiffern i området. Här finns sedan 1998 skulpturparken Konst på hög, skapad av Anders Fasth och Olle Medin, som utökas med ett verk varje år.

Det ryker från dess heta innanmäte, känslan liknar den att gå upp på en isländsk vulkan. Det finns risk för instörtningar – ”slukhål” – och området är faktiskt fortfarande farligt förorenat: denna dag doftar det diesel. Alunskiffer innehåller förutom olja även uran och högens uranhalt är därför omkring 0,03 promille – alltså en potentiellt lönsam urankälla.

Flera av skulpturerna förhåller sig fint till detta märkliga industriminne.

Flera av skulpturerna förhåller sig fint till detta märkliga industriminne. Att vi måste kämpa lite och få igång endorfinerna innan vi tar del av dessa både nationellt och internationellt kända konstnärers skapelser öppnar för en förhöjd upplevelse. Apropå brinna så brändes konstverket ”Waaaall” från 1998 ned i juni 2019. De förkolnade resterna ligger kvar men nu står där, som en fågel Fenix, verket ”Corona” som är från 2020. Konstens kontroversiella kraft känns konkret när man står här: upphovsmannen bakom de båda verken är Lars Vilks. Vilks har även verket ”Hesperidernas trädgård” från 2006 här på högen.

Kent Karlsson, ”Absit Omen” – tar in omgivningen men rutar och mutar in sin plats på högen.

Men det verk som nog mer än andra blivit symbolen för denna plats är Kent Karlssons ”Absit Omen” från 2003 av svetsad sträckmetall. Denna kyrklika skulptur förändras i sin upplevda genomsiktlighet beroende på var man står. Den släpper in omgivningen men mutar samtidigt in den. Härifrån kan man tankemässigt ta ett hopp till verket ”Yggdrasil” som Cecilia Jansson skapat 2015 tillsammans med interner från Kumlaanstalten. Frågor om frihet och gallerinramning finns immanent i verkets produktionsprocess.

Eva Marklunds väsenslika ”Synergi” från 2008 är skapat för Kvarntorpshögen och jobbar även det med transparens och möjligheten att se omgivningen in igenom verket. Men blicken är nedåtvänd. Verket möter oss inte. Torgny Larssons ”Koncentrator” från 1998 i rostfri plåt stänger istället ute allt utom himlens strålar då vi gått in i verket. Sirious Namazi fångar strålarna från andra kulturer med sitt verk ”Peripheri III” – en miljonprogramsbalkong med en parabol.

Sirious Namazi, ”Peripheri III”, Jacob Dahlgren, ”Tetris”, Maria Miesenberger, Stilla rörelse”.

Ulf Rollofs ”Bröstskål” från 2000 är väldigt olik hans ”Octopus” från 2001 som man kan se i Borås. Rollofs verk på högen är av gjutjärn och har fått rosta. Jorden här vid och på högen är röd, flera av konstverken har med tiden åldrats och fått roströd färg. Den ser man även i Lenny Clarhälls ”Kvarntorpsmalanganer” från 1999, men här är materialet courténstål, som genom att rosta ”impregnerar” sig självt. (Tre andra av Clarhälls malanganer kan man för övrigt se vid infarten till Katrineholm.)

Lars Vilks, ”Hesperidernas trädgård”, Ulf Rollof, ”Bröstskål”, Eva Marklund, ”Synergi”, Cecilia Jansson, ”Yggdrasil”.

Teglet i Ulla Vlottis skorstenslika torn ”Energi-Magi” från 1998 är fabriksrött (och tillverkat av lera från Kumla), det är även färgen på teglet i James Bates ”Bunker” från 2002 som med sina järnluckor har ett än mer industriellt uttryck. Maria Miesenbergers ”Stilla rörelse” från 2015 lär inte få röd färg då materialet är rostfritt stål, men det ger sken av att vara av skörare material då mönstret ger denna varelse på en liftstolpe en krackelerad eller mosaikliknande känsla.

På vintern finns här skidbackar och pulkabacke, på sommaren en bike park. Liftstolparna är alltså inte bara ställningar för konst. ”Alpvägen” upp hit har en lutning på 18 procent, så trots att det är lång ifrån ett berg bjuder högen tillräcklig fallhöjd och svårighetsgrad för att intressera erfarna downhillcyklister.

Ingen skulpturpark med självaktning utan verk av brons – och sådana finns så klart här: till exempel Richard Brixels ”Karyatid” från 2002 som är i intressant samspel med konstnärens bronsverk ”Makt” från 1998.

Trä finns representerat i bland annat Nils Bertil Malmbergs ”Rum för resande” från 2005. Kanske har det liknande verket vid Skottvångs gruva en bättre placering, här på högen får man, trots den högre placeringen, inte samma vy och känsla av fönster mot naturen – men rummet för resande kanske handlar om en plats för ”den inre resan”? Ett verk som rymmer resa på flera sätt är Olle Medins ”Arken” från 1999. I den kan man ta del av Kvarntorpshögens historia.

Denna stora träbåt släpper via ett rejält fönster in en fantastisk utsikt och Medin var ju med och sjösatte projektet Konst på hög 1998.

Denna stora träbåt släpper via ett rejält fönster in en fantastisk utsikt och Medin var ju med och sjösatte projektet Konst på hög 1998. Samtidigt är det en symbol för väntan på syndafloden – är det in i arken vi ska fly när omgivningen blir för farlig? När högen slocknar och de 45 kilo uran som läcker ut per år plötsligt ökar till befarade tre ton per år? Olle Medin står även bakom ”Trappan” från 2005 (som krävde 100 000 hammarslag) som vi tog till hjälp för att ta oss hit.

I silikon, hårdgips och specialbetong frågar Marc Broos med sina tre figurer ”Var är konstverket” och kanske är vi, liksom dem, en del av verket. Konst på högs styrka är nog, på samma sätt som Broos verk är, nergrävt i själva högen, för det här är en särskilt märklig plats och ett mycket ovanligt projekt – som helhet bjuder det på något synnerligen svårmatchat. För att inte säga ”helt unikt”. Men det är bara för att spara den formuleringen, på samma sätt som att ordet optimalt är öppnare än ultimat – som sätter en slutpunkt och alltså inte har någon möjlig fortsättning, som jag inte skriver: helt unikt.