//

Gunnarsson och gruppdynamiken

Start

Hans Gunnarssons tolfte bok är en novellsamling. Han är en av våra flitigaste berättare i kortformat sedan han debuterade mitt i 90-talets “novellboom”. Bormann i Bromma är genast igenkännlig för den trogna Gunnarsson-läsaren, språket är sig likt, men samtidigt gör han något nytt.

Till att börja med finns det en ramberättelse, eller snarare en ram. Det förstår jag inte förrän jag når sista texten. Kanske är det inte så viktigt, första och sista novellen – prologen och epilogen kallade – blir en nästan onödig kommentar till innehållet och stilen. Under läsningen har jag ändå känt mycket av det som skrivs ut i slutet. Sedan finns två tydligt sammanhållande trådar. Det ena är berättarrösterna, det andra temat.

Någon gång har jag läst texter med en berättarröst i första person plural: vi. Men här är det elva noveller, om olika människor, i olika tider och på olika platser, där allt berättas av ett mer eller mindre definierat kollektiv. Greppet låter tillgjort – experiment för den uttråkade författaren – men är i själva verket lysande. Gunnarsson är lika underhållande som någonsin, i sina bästa stunder bjuder han på en slags folklig bitterhet, rapp och kärv och självmedvetet kritisk. Så också här.

Berättarrösterna, dessa olika kollektiv, är en grupp grannar eller vänner, ett kollektivboende, en gäng kollegor på Tupperware-party, ett alkisgäng. Individer i kollektiven namnges ibland men framförallt får det enskilda stå tillbaka vad gäller berättarrösten. Istället är det någon utanför kollektivet som står för handlandet, eller som genom sin uppenbarelse driver intrigen. Här ligger också kärnan i bokens tema: kollektivets krock med den obegripliga individen. Ofta leder det till våld eller andra dramatiska konfrontationer, aldrig till förståelse.

Sällan har jag upplevt ett tema så starkt, så tydligt, som i Bormann i Bromma. Gunnarsson ger aldrig några lösningar. Det kunde bli irriterande att lämna varje berättelse med en ofullgången känsla av “vaffan var det som hände där då?” (som en Gunnarsson-karaktär kanske skulle göra). Fast här är det rätt. Det är just det obegripliga som gestaltas. Gemenskap är underbart, det stärker och bildar, räddar och underhåller oss. Men det gör oss ibland också dumma. Vi kan få svårt att se, förstå och kanske framförallt känna med den individ som står framför oss. Gunnarsson ger i sina noveller prov på en skarp analys av gruppdynamik men, överraskande, också empati för vår gemensamma oförmåga.


Hans Gunnarsson debuterade 1996 med Bakom glas. Första romanen kom 2003 och heter En jävla vinter. Ett andra genombrott kom med All inclusive 2015. Han delar sin tid mellan Stockholm och sörmländska idyllen Mellösa, strax norr om Flen. Bormann i Bromma är försedd med målningar av Martin Wikström, som denna recensent dock inte kunnat uppleva ordentligt, eftersom recensionsexemplaret från Bonniers är en svartvit epub-fil. Författarfoto ovan: Sara Mac Key.

Axel Hellby

Skribent, redaktör, folkbildare och översättare, som sedan hösten 2020 även är Traktens chefredaktör.